Acceptera, utmana eller provocera

Är det dumt att utmana sitt öde istället för att acceptera det? Och vad ÄR ens öde? Vad betyder det? Enligt Wikipedia är ödet “sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka”. Men det låter ju som om att man inte kan prata om ödet innan man är död. Och vid det laget är man, troligtvis, inte så väldigt pratsam längre. Jag tror inte att vi ligger i kistan eller i ugnen och roar oss med att sammanfatta vårt livs-öde. Jag tror att våra själar just då istället har fullt upp med att få ändan ur för att slippa vara kvar hos maskarna eller att brännas av elden. Men kanske är det så att ödet har delmål, precis som de flesta projekt i arbetslivet och uppgifter i skolan. Lite utmanande och plågsamma små uppgifter för oss att ta oss igenom medan vi stressat rusar genom livet.

Men kan man påverka dessa? När det gäller sjukdomar så är det enligt forskning bevisat att man inte bara blir glad av att tänka positiva tankar, man kan också få ett längre och friskare liv. Hur vi reagerar och tänker i olika situationer påverkar inte bara hur vi mår för stunden, utan hela vår livskvalitet, och i vissa fall till och med hur gamla vi blir. Men hur mycket positiva tankar vi än tänker kan vi förstås inte förhindra att drabbas av sorg och sjukdomar. Jag fick ju inte min tumör den här gången (heller) för att jag varit för negativ. Mina skrattrynkor talar bestämt emot det. Men jag VILL gärna kunna påverka. Just nu vill jag till och med provocera.

I morgon skall jag till sjukhuset för att få veta om jag behöver operera min lever eller inte. Eftersom tumören, trots att den är godartad, kan störa andra organ. Och som motpol till det så var jag igår och handlade en massa obskyra pulver inför PT-kamps starten som går av stapeln idag. 10 veckors intensiv träning med ett stenhårt kostschema. För att bli vältränad, fit och hälsosam. Det känns definitivt mer som att provocera än att utmana.

Men hjälper det alltid att se saker från ett omutligt positivt perspektiv? Att alltid tro att det bästa händer? Bara genom att skratta mycket, göra roliga saker, att välja bort det trista och negativa. Ökar det oddsen för att det skall bli som vi vill? Bli lyckliga. Få vara friska. Eller är man bara en av många strutsar här på jorden som begraver huvudet i sanden så fort det blir jobbigt? I det här fallet kanske jag har gått lite överstyr i att försöka styra ödet, men samtidigt så vill jag visa mitt öde eller elaka ängel eller vad det nu är….att att jag…är less på, vad jag tycker är ganska så orättvisa delmål och projekt. Att hon/han/den…ödet…kan flyga vidare och slänga sitt elände någonstans där det inte märks istället för på mig.

Om läkaren i morgon, trots min provokation, säger att jag måste operera bort min tumör och med den halva min lever, kan man då be dem vänta i 10 veckor tills jag har erhållit mina magrutor i PT-kampen, som för övrigt startar redan idag, utan att de idiot-förklarar mig? Eller skulle det anses att vara aningen ytligt och bisarrt eller till och med omoget? Men om man vänder på det. Att operera bort en stor del av levern är ett stort ingrepp. Och för stora ingrepp är det väl ändå en fördel att vara vältränad? Så även för en längre konvalescens. Så kanske är det istället väldigt moget och förnuftigt? Dessutom kan man glida runt och känna sig lite fit och snygg när man halvkrummigt släpar sig runt i korridoren med sin dropp-ställning. Att de sen skulle behöva skära i just mina efterlängtade magrutor vore förstås inte så kul, men just den detaljen är ju svår att komma runt. Jag tror inte att så många legitimerade läkare skulle ta sig an en leveroperation genom ryggen, bara för att patienten inte vill förstöra magen estetiskt.

Så jo jag tror definitivt att det här är mera en provokation än en utmaning. Men det känns helt rätt just nu. Att kaxigt peka fingret åt ödet. För jag tror, att det i livet är oundvikligt att känna smärta och sorg men graden av lidande, det väljer man själv.