Vi hade det utstakat jag och mamma. Hur de kommande åren skulle se ut. Några år till tillsammans här på Värmdö och sen ett äldreboende i närheten. Kanske växelboende så att hon kunde vara hemma varannan vecka eller på helger. Vi skulle sitta på altanen och välja ut vilka blommor som skulle i krukorna inför våren och sommaren, njuta av te och muffins och stora skålar med punchpraliner. Slå rekord i Bookwhorm och lösa de allra svåraste korsorden. Men så blev det inte. Den jävla cancern satte käppar i hjulen. Vi har kämpat på nu i fem månader, med hjälp av det fantastiska teamet från ASIH, Avancerad Vård I Hemmet.…

Känslan efter att ha avslutat den andra redigeringsomgången av uppföljaren till min och Anna Westers feelgood-roman ”Manusgruppen” är både magisk och väldigt tom på samma gång.  Det är som att ha lyckats lägga ett gigantiskt pussel skapat av ord och känslor. Varje sida, varje kapitel, varje ord för karaktärerna vidare i ett liv som visserligen är fiktivt, men när man skriver blir det väldigt verkligt. Och plötsligt sitter man där, med ett lagt pussel. Färdigt. Som bara skall ligga där ett tag, utan att man pillar mer på det. För det är ju så i skrivprocessen – att man måste låta manuset vila innan man tar nästa steg. För vår…

Jag har varit väldigt less på sjukvården. Av många olika anledningar. Men det senaste året mest gällande väntetiderna på akuten. I synnerhet för kvinnor över 80 år.  Och att man inte riktigt behandlar äldre som fullvärdiga medlemmar av livet längre. Känslan av de inte är lika viktiga eftersom de ”ändå har levt ett helt liv” genomsyrar de flesta besök. Men vem är allsmäktig nog att bedöma när och om man levt ett helt liv? Hur långt är ett liv? Jag vet inte. Vet du? Efter att mamma fick sin cancerdiagnos och vi flera gånger åkte fram och tillbaka i ambulans till akuten på grund av smärtor så hamnade hon till…