Två år – så kort och så långt

I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”.

Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras. 

Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes.  Jag minns din lilla hand i min då du envist satt bredvid mig i soffan då jag var sjuk . Precis som jag minns dina långa pianofingrar runt mina när vi gick på stan och fnissande provade tokiga mössor. Eller då vi promenerade längst med gatorna i Barcelona, lite rusiga efter lunchens champagne och en massa shopping. Jag fick äran att dela ditt liv från det att du var en liten flicka tills du blev en ung kvinna. Under varma dagar på stranden vid Grisslinge, timmar på studsmattan och tokiga danspass på gymmet då vi nästan blev utkörda. Många långa samtal om vänskap , kärlek och rädslor … ännu mera fniss och skratt om allt mellan himmel och jord. Du frågade ofta om råd men gav dem även själv. Det viktigaste gav du mig under vårt allra sista samtal. Du sa att jag skulle satsa på mitt skrivande. Att jag skulle sluta skjuta upp det. ”Låt någon dag bli just idag” sa du. ”Jag vet att du kan”.  Så ung och så klok. Och vet du, jag gjorde det, och jag kunde. Önskar bara så innerligt att du hade varit med och hejat på.

Så stolt jag alltid har varit över dig, ditt rättspatos, stora hjärta och de vägar du valde i livet. Mina vänner och min nya kärlek som du så självklart tog till ditt eget hjärta. Alltid så naturligt snäll och genuin. Dina milstolpar som låg framför dig, som att bli mamma, gifta dig , kanske flytta till hus … allt fanns med i min egen planering. Som att det var det naturligaste och mest självklara i världen. Att hålla tal på ditt bröllop, se din baby för första gången, glädjas åt ett nytt hem … Men det blev inte så.

Idag vaknade jag i ottan hemma hos din pappa efter en natts orolig sömn. Min första tanke var du. Nu har två år passerat och det känns ofta ofattbart att tiden fortsätter att gå. Jag ser ibland din studsiga gång och slarviga hästsvans som en skugga. En snabb glimt i ett folkhav som ger ett ögonblicks hjärtstillestånd och en strimma av ett omöjligt hopp. 

Nej jag har inte begravt dig i mitt hjärta som de säger i det sibiriska ordspråket, det är istället där du lever vidare. Det gör du i väldigt många hjärtan. Du är med i allt vi gör och du är  saknad precis varje dag.

Och du kommer alltid att vara en av mina älskade flickor.

 

Att städa för att städerskan skall komma

Helt slut efter att ha ägnat hela morgonen åt att städa … för att städerskan skall komma. Ja sjukt dumt, eller hur? Jag var så nöjd över att äntligen kunna ta hit någon som kan göra det där tunga jobbet. Skura lister, tvätta dörrar och skåp, dammtorka överallt …. Skulle för en gångs skull unna mig. För man kan ju tro att det här med att beställa storstädning och få grovrent borde vara en avlastning. Men nej, det är rent ut sagt skitjobbigt!

Man skall ha så mycket ytor fria som möjligt. För att de skall damma och torka av alla de där pinsamma lagren som har samlat sig. Och när man väl lägger undan och plockar så inser man att ”Oj då den här högen har inte varit lyft på länge” För där under ligger det tillräckligt med päls blandat med damm för att virka en kofta. Då bordeman tänka ”Vad skönt att de kommer idag och får bort detta, jag tar nog en kopp kaffe och läser en bok”. Men nej, istället kommer den där tanken som en invand gammal jumper i huvudet ”Så här kan jag ju inte visa huset! De kommer att tro att jag är en sån där samlare som de har dokusåpor om på TV”.  Så istället för kaffet tar man fram dammsugaren. ”Men bara just här” Jo men eller hur…. Och när jag ändå skall lägga undan de här prylarna som ligger och skräpar kan jag lika gärna sortera dem. Då tar det inte så mycket plats i skåpet. Men skåpet är nog också lite stökigt … så lika bara att städa ur det …. och ….

Det här med städning. Vi har nog alla lite olika uppfattning om det. Jag är långt ifrån pedant men jag gillar ändå ordning. Jag dammsuger inga tapeter och är dålig på att rengöra fläkten i köket. Jag upptäcker oftast att det är dags för fläkten när jag inte behöver använda olivolja i stekpannan … för det droppar ändå ovanifrån. Men allt som är ”basic” – som att städa köket, plocka undan, hålla golven rena, hålla ordning på sin egen tvätt, ställa in sin disk, och framför allt skölja av den innan den åker ner i diskmaskinen … det borde nästan ingå i grundutbildningen i skolan. (OBS skämt!)

Igår skulle jag städa undan i 15 åringens rum. Han har åkt på semester och jag kände att jag bara måste, annars skulle städarna idag inte ens komma in där. Jag började med att  ta undan disken, också den dekorerad med lite päls … eller kanske var det mögel? Plockade därefter iordning alla småsaker och drog av de stelnande lakanen. I hörnet av rummet fanns det en underlig hög, kamouflerad av överkastet. Vid närmare granskning bestod den av en säck med ”toarent” för kaninerna (!) som delvis farit ut på golvet, warhammer-prylar, böcker, en assiett med något ingrott som antagligen behöver avlägsnas med spett, lite papper och … voila!: den rena tvätten som jag hade vikt och lagt på hans säng i säkert tre omgångar. För att den skulle in i hans skåp. Men kanske var det så att han tyckte att det luktade för illa i garderoben. För där hade han ju stuvat undan sina smutsiga tonårs-kläder mixat med rena kläder. Hå hå jaja…

Hos 20 åringen är det likadant. Nej förresten, det är snäppet värre. Det luktar använd gymnastiksal blandat med restaurang som fått näringsförbud. ”Du måste städa” säger jag kort. ”Vaddå, det ÄR ju städat” svarar han uppriktigt förvånad och sveper med handen så att det yr chips-smulor ner i lådan nedanför sängen. Jo, han TYCKER verkligen att det är städat. Jag ser mig runt i rummet som ligger i en del avskild från huset. Alla ytor är i mina ögon helt belamrade. Chipspåsar, cola-burkar och vinflaskor blandat med en tallrik, glas, papperstussar och allsköns bråte. ”Men kolla jag har vikt chipspåsarna och jag har bara EN tallrik. Jag städade igår” fortsätter han självsäkert.

Jag vänder mig och går. På måndag är det ändå riktig inskolning i husmorsskolan. Eftersom han gått ur gymnasiet och inte har något vettigt jobb kommer han att få ta över hushållet. Måndag till fredag. Hålla rent i köket inklusive tömma och fylla diskmaskinen, torka av bänkar, dammsuga och våt-torka golven varje dag. Hundpromenader varje dag. Ta hand om soporna, torka av skåpsdörrar, städa badrum-inklusive toalett vid behov, men minst en gång per vecka.  Viss matlagning kommer också att ingå. Och fönsterputs. Veckan efter lägger jag nog till tvätten. Hans kommentar till hans nya utökade tjänst blev ”Men då har JAG rätt att klaga på ER om ni inte sköter er!” ”Så gärna” svarade jag. Då kan ju jag få stirra med ihopknipna ögon, skicka osynliga missiler och slå igen en dörr eller två!

Hur länge tror ni att det dröjer innan han får ett jobb eller /och flyttar hemifrån?

 

 

Plötsligt händer det

Denna vecka speglar verkligen mitt nya liv. När jag ser tillbaka på mig själv för några år sedan och jämför så blir jag lite mörkrädd. Inte för att jag var desperat olycklig eller att jag inte kände att jag gjorde ett bra jobb. Jag hade massor med ansvar i jobbet som marknadschef, kommunikationschef, IR chef …. Och jag hade förstås barnen, mannen, hunden och huset. Utifrån, var det en tavla väl värd att hänga upp till beskådande.

Men dolt bakom ramen fanns det också enormt mycket stress. Enormt. Jobbet och min längtan efter bekräftelse tog upp mängder av min energi. Likaså svallvågorna av min sambos bipolaritet. Innan han träffade rätt läkare och fick rätt behandling.  Jag var orolig för barnen, att de inte mådde så bra. Huset kändes som ett evighetsprojekt med sin gapande övervåning som bara var ett skal. Ett stort rörigt förråd av saker jag inte ens visste vad det var. Saker som blivit kvar sedan skilsmässan. Som en påminnelse av det stora misslyckandet. Samma sak utomhus. Där fanns en oordning som ögat vant sig vid. För andra som kom dit såg det ut som att vi var nyinflyttade, eller kanske snarare som att vi hade köpt ett renoveringsobjekt.

Men så till denna veckan. Jag vaknar uppe i vår inredda övervåning. Med det underbara  badrummet, min egen walk-in-closet, stoooora vardagsrummet och 13 åringens tjejiga sovrum. Maken (i själen –  inte på pappret) kysser mig god morgon och försvinner in i duschen. Han skall åka till Linköping och arbeta i veckan. En katt hoppar upp i sängen och jamar. Sugen på morgonkliet. Det dröjer inte länge förrän nästa kisse gör oss sällskap. Jag ligger kvar en stund. Tittar ut genom takfönstret som är som en spegel av det fina vädret ute. Blått. Bara blått.

Jag har ju förmånen att själv disponera min tid. Jag kan välja om jag vill sova lite längre och istället sitta på kvällen att jobba. Kanske gå ner till stranden en stund med datorn för att få svalka och lite inspiration från alla badande barnfamiljer. Eller så sätter jag mig bara på någon av våra uteplatser. På altanen, i paviljongen eller i den stora hammocken som kan göras om till en säng.  Numera finns det inget som ser ut som renoveringsobjekt.

Efter en stund sträcker jag iallafall på mig och går ner med de två fluffiga kissarna tätt bakom mig i trappan. Där står vår stora berner sennen hund och viftar på svansen. Ögonen lyser av glädje över vårt återseende. Vi har inte setts på hela natten. Tänk bara, jag har varit vaken en halv timme och redan blivit fullkomligt överöst med kärlek! Vilket underbart sätt att starta dagen på.

Medan jag fixar kaffe och gröt går mannen och släpper ut våra sju kaniner i kaningården. Jag ser honom från fönstret och ler. Han pratar med dem, tar upp dem och kelar lite. Var och en skall få sitt. Hans älsklingar.

Jag sätter mig i soffan. Med hunden i en självklar pose bredvid. En katt vilar på min bara fot och en på soffkanten bakom mitt huvud. Jag slår upp datorn och tittar på veckans jobb-punkter.

  1. Skriva en text om hur vi umgås med våra barn nu och då. Använder vi vår barnvakt Miss Internet för lättvindigt? Missar vi att skapa gemensamma minnen?
  2. Skriva övriga texter/inlägg för Djungelboken The Musical
  3. Möte med Djungelboken teamet
  4. Förbereda frågor för Mamma Mia presskonferens/intervju på onsdag
  5. Planeringsmöte – release event för boken ”Mer än Bara Ord”
  6. Gå igenom storyboard för min roman – säkerställ att allt håller ihop
  7. Skriva 2-3 nya mitten-kapitel
  8. Möte med en psykolog för att få mer insikt i en psykopats hjärna
  9. I mån av tid bygga på min egen nya hemsida

Ja på allvar. Allt ovan är roligt. Det är sånt jag får energi av. Som jag är genuint intresserad av. Jag blir inte stressad. Inte orolig. Jag blir bara pirrig och inspirerad. Det kliar i fingrarna av att få sätta igång. Och det är mitt jobb.

 

Livet – det är för jävligt ibland. Man får sina smällar, vissa mycket värre än andra, men man ställer sig hela tiden upp. Ibland  bara på knäna men man vill ändå upp. För viljan att gå vidare finns där. Och plötsligt en dag händer det. När man minst anar det. Jag tar aldrig något för givet numera men just nu känns det som att ketchupflaskan är ordentligt skakad … och öppnad. För nu händer det väldigt mycket bra saker på en och samma gång.

Och jag tänker ta tillvara på dem.

Livsflow med te

Den där känslan av total närvaro. När man är helt inne i skrivandet. Tid och rum försvinner. Timmar passerar helt obemärkt och omvärlden existerar knappt. Man kallar det i facktermer FLOW. Från början ett begrepp inom psykologin men numera ett uttryck använt inom många olika områden.

Jag har spenderat de senaste åtta dagarna på ett virtuellt författar bootcamp. Hade fastnat lite i mitt bokprojekt. Visste inte riktigt vad det var som inte funkade. Men det räckte med en timme i sällskap av likasinnade. Det var inte bara energin och kreativiteten som fullkomligt exploderade, jag hittade även en förklaring till varför jag inte varit riktigt nöjd med mitt manus. Helt plötsligt dök det upp en ny karaktär i mitt huvud. En som funnits gömd i texten hela tiden, som en grå mus. Nu fick hon leva upp och ”bli någon”. Hon fick bra egenskaper, vissa beundransvärda, men hon fick också en mörkare bakgrund för att kompensera. För vi har förstås alla våra ryggsäckar med olika innehåll. HON fick min röda tråd att bära. Plötsligt stämde allting. Och då kom det. Mitt FLOW. Mitt eget tillstånd av Nirvana. Timme efter en timme vid tangentbordet. Nästan lite maniskt men ändå … så självklart.

Men att vara i Nirvana är inte alltid helt kompatibelt med att vara mamma. Eller bonusmamma. Att vara närvarande i familjen är trots allt en stor del av den ”yrkesrollen”.

Efter en mycket trevlig middag på restaurang igår kunde jag knappt bärga mig innan jag fick kasta mig över datorn igen. Väl hemma krängde jag snabbt av mig min blå sidenkappa och tog sikte på det slitna soffhörnet. Nästan som en beroendeperson. Jag behövde mitt knark. Jag öppnade locket på laptopen, kände suget och drog ett djupt andetag: En helt ny tom sida visade sig på skärmen. Äntligen!

Då kom hon. Trettonåringen. Med den vanliga kvällsfrågan. Den som normalt inte behöver något svar, för det är så självklart. Det var dags för vår ritual.
Te? frågade hon lätt. Jag hejdade mig mitt en knapptryckning. Rynkade på pannan och gjorde omedvetet den beklagande mamma-grimasen. Såg hennes besvikna min innan jag ens uttalade något. Det högg till i magen. Vad höll jag på med? Man kan, som jag skrev innan, ha FLOW på olika sätt. Buddisterna kallar det meditation och i sportsammanhang är man ”i zonen”.  Stunder med dem vi älskar … ja då är man nog ”i livet”. Och det skall man vara rädd om. För jag vet alltför väl hur oförutsägbart livet kan vara ibland.
Så det fick bli te-stund, precis som alla andra kvällar.

IMG_5120Vi sitter ute med tända ljus i skymningen. Med fleecefiltar och ullstrumpor om det är kallt. Eller med myggmedel och pyjamas när det är varmt. Året runt. Oftast bara hon och jag. Men ibland om vi har besök får gästen vara med. Allt utförs som i en ritual. Vattnet sätts på. Därefter tar hon fram te-lådan. Den som innehåller flera olika sorter och smaker. Vi tummar på påsarna, vänder och vrider. Diskuterar valen. Tekopparna har vi valt ut just för våra stunder. Stora, turkosa med ännu större fat som även rymmer en kvällsmacka om man är lite sugen. Ibland festar vi till det med sötsaker. Vi sitter under stjärnhimlen, eller vid regn och snö, under ett litet tak. Det är stunder av stilla ro, fniss, hemligheter och förtroenden. Magiska stunder. Stunder man skall vara rädd om. Såna man helst skulle vilja paketera i en ask för att kunna ta fram senare i livet. Då, när ingen längre frågar med förväntansfull röst om det är dags för te.

Så igår fick mitt skrivar-flow ge plats för mitt livs-flow.  Det som gör att man över huvudtaget kan ha andra typer av flow.
Men som kompensation väckte min nya karaktär mig klockan 0400 i morse med en ny idé. Och nu är jag inne i skrivar-flow igen. Skall vara kvar här tills resten av huset vaknar. Några timmar till.

IMG_3585