BodPod ägg och kinder ägg

Igår var det invägning och fotografering av före-bilder för PT-kampen.

Man skulle alltså ta reda på mängden kroppsfett – och därmed också den fettfria vikten – den som består av muskler, inre organ och skelett. Scary. Känns lite som att mäta dödvikten.

I vårt fall fick vi , en och en, kliva in i ett äggliknande mätinstrument som kallas BodPod. Ja bedöm själva vad ni tycker att det liknar på fotot ovan. Antingen ägg eller ett stort utomjordiskt….organ…. Jag föredrar definitivt att se det som ett ägg. Det andra alternativet skulle ha känts ganska så…. oanständigt och obekvämt. Detta….ägg….mäter alltså volymen på kroppen genom att se hur mycket luft den tränger undan inne i kapseln. Via beräkningar på densiteten på kroppen kan man sedan komma fram till andelen kroppsfett. Så det var bara att kliva i ett ägg för första gången sedan man var ett embryo och ignorera den analkande känslan av klaustrofobi när man satt där, stilfullt iförd underkläder och röd badmössa, med löshullet till allmän beskådan för operatören av tingesten.

Vad beträffar resultatet så låt oss säga att jag låg inom Acceptabel Nivå… tror jag… men bara snudd på. Vilken chock! Jag är ju ändå ganska så …slank….eller åtminstone slank med lite nytt ålders-hull. Löshull. Nåja, även lite hänghull här och där, det skall erkännas. Uppenbarligen har fettet lömskt smugit sig in på insidan utan att det har märkts alltför mycket på utsidan. Men det är ointressant för nu skall det ju ändras. Fettgömmmorna skall ner på en hälsosam fitness-nivå.

Efter invägning och fotografering bar det iväg till gymmet för ett första pass. Tillsammans med gruppen. Alla var laddade. Vår träningsgrupp består av mig själv, två såna där avundsvärt vackra tjejer i 20 års åldern, en blond och en mörk, söta som socker båda två. Sen har vi två män i medelåldern som känns lite som Bill & Bull eller Humle & Dumle. Lika på något sätt. Big Boys. Känns som om att de skulle passa på en Harley Davidson, iförda skinnjackor, bakåtlutade med benen lojt utsträckta på en färd från Kentucky till Texas. Sen har vi slutligen en snygg inspirerande kvinna i min ålder som har gjort det här flera gånger. Vilket märktes, för hon spöade skiten ur mig både med de avskyvärda utfalls-stegen och när vi skulle skjuta en tung jävla tingest fram och tillbaka längst en bana. Ursäkta mitt språk, men fy fan, jag höll nästan på att spy på tillbakavägen. Jag tror att mitt inre fett fick en chock.

Efter 1 ½ timme …ja EN OCH EN HALV TIMME….så säger vår PT att “Nu kör vi en avslappningsövning innan vi är klara” Jag tror att vi alla kände en stor lättnad och gemensamt slappnade av, ni vet så där när kroppen nästan darrar till av längtan efter vila. Som att få skugga och ett glas vatten efter tre dygn i Sahara öknen. Men vår, eller åtminstone min, definition av avslappning stämde noll överens med vår PTs definition. Vi skulle vara kvar i öknen utan vatten och köra långa steg längst med banan, sen vridsteg längs med banan och sen…spurt längst med banan. Helt ärligt så gör spurt mig inte ett dugg avslappnad! Jesus. Men sen fick vi äntligen lägga oss ner på rygg och hon kom och skakade loss ben och armar på oss. Sååååå skönt. Jag kunde ha somnat där på mattan och låtit andra köra över mig med den där helvetes-manicken utan att det hade gjort ett dugg.

När jag kom hem kändes det underbart skönt, med ansträngnings-avslappnings-pirr i hela kroppen och ett stolt inre för att jag verkligen gör det här. Ja jag vet, vi har bara klarat av dag 1 av 75 men ändå…..

Idag väntar gympass, besök på sjukhuset och sedan kvällspass. Som ett kinderägg, fast utan choklad…och om man ser gympassen som en leksak.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *