Vad är det för fel med att påverka sin biologiska ålder?

Inget karvande i min lever. Åtminstone inte under 2016. Wihooooo. Stor lättnad. Känner mig som en smiley-gubbe. Och för er som har haft synpunkter på mitt 10 veckors magrute projekt så kan jag meddela att jag även har fått godkänt från farbror doktorn. Han sa “Men absolut, kör på, det är bra om du är i god fysisk form om vi behöver göra ett ingrepp framöver, om tumören har växt eller om du börjar må mer dåligt och få symptom av den. MEN tänk på att lyssna på kroppen. Och var beredd på perioder av illamående eftersom tumören trots allt är så stor att den kan irritera” En irriterande tumör. Jo tack jag vet. Extremt irriterande. Och yes, jag skall ha mina öron och min känsel vidöppna för hur jag mår….medan jag anpassar träningen och levnadssättet därefter. Just nu har jag, efter den första dagens “jag-ger-järnet-attityd”, gått ner i tempo och inser att det är upptrappning stegvis som gäller. Att anpassa orken och kroppen. Inte att ge järnet och bränna ut sig i båda ändarna innan första veckan är över. Det skall ju vara roligt också.

Så, jag är mycket nöjd med läkarbesöket. Det blir uppföljning om 3 månader men det känns bra, att ha någon som kollar upp min irriterande tumör.

Jag har också fått några kommentarer om varför jag inte bara låter åldern ha sin gång. Alltså varför anstränga sig så? Alla blir gamla och hängiga. Gilla läget istället. Jo jag vet att alla blir gamla och dör, det är det enda man kan vara helt säker på. Och jag är inte rädd att bli gammal, även om jag inte kiknar av skratt när man till och med hittar gråa hår i ögonbrynen …och svarta häxhår på överläppen (Ja det är sant! Usch).

Jag vet att man inte kan springa ifrån den kronologiska åldern, men den biologiska åldern kan man faktiskt i hög grad påverka. Så varför inte göra det bästa av sig själv? Genom att leva hälsosamt och träna konditionen och styrkan kan de flesta fördröja kroppens åldringsprocesser och hålla sig starka och aktiva. Vill inte alla det? Känna sig starka och friska. Att orka göra saker. Visst, man behöver inte göra såna här lite mer extrema 10 veckors veckors-intensiv-kurer där man har strikta kostscheman och blandar konstiga protein-pulver och tränar som en galning, men för mig handlar inte det här om att bevisa något för någon annan. För mig är det är det dels en utmaning för mig själv, dels ett heligt löfte jag gav mig själv i en stund av ångest och förtvivlan och slutligen ett sätt för mig att komma igång ordentligt för att ha något att bygga på framöver. En explosiv kickstart. Det har varit en väldigt jobbig och känslosam sommar och nu vill jag göra det här för MIG. Jag vill utmana mig. Jag vill bli stark. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om min mage eller mina häng-depåer. Jag skiter i hur gammal andra tror att jag är. Jag vill se vad JAG kan och förmår. Och jag vill må bra. För faktum är, att om jag, efter den här intensiva kickstarten, följer upp och fortsätter att träna /motionera regelbundet (på ett mindre intensivt sätt) , fortsätter att dricka måttligt med alkohol, börjar äta nyttig och varierad kost och att ha en positiv inställning till livet och min omgivning, ja då kommer jag inte bara bara att känna mig yngre och friskare; jag kan också få förmånen att se fram emot betydligt flera år med minskade åldersbetingade problem.

Så, jag skall försöka och se om jag klarar att genomföra de här här 10 veckorna för att därefter trappa ner men behålla målet; att påverka min biologiska ålder genom att leva sunt och hälsosamt. Synpunkter på det?

BodPod ägg och kinder ägg

Igår var det invägning och fotografering av före-bilder för PT-kampen.

Man skulle alltså ta reda på mängden kroppsfett – och därmed också den fettfria vikten – den som består av muskler, inre organ och skelett. Scary. Känns lite som att mäta dödvikten.

I vårt fall fick vi , en och en, kliva in i ett äggliknande mätinstrument som kallas BodPod. Ja bedöm själva vad ni tycker att det liknar på fotot ovan. Antingen ägg eller ett stort utomjordiskt….organ…. Jag föredrar definitivt att se det som ett ägg. Det andra alternativet skulle ha känts ganska så…. oanständigt och obekvämt. Detta….ägg….mäter alltså volymen på kroppen genom att se hur mycket luft den tränger undan inne i kapseln. Via beräkningar på densiteten på kroppen kan man sedan komma fram till andelen kroppsfett. Så det var bara att kliva i ett ägg för första gången sedan man var ett embryo och ignorera den analkande känslan av klaustrofobi när man satt där, stilfullt iförd underkläder och röd badmössa, med löshullet till allmän beskådan för operatören av tingesten.

Vad beträffar resultatet så låt oss säga att jag låg inom Acceptabel Nivå… tror jag… men bara snudd på. Vilken chock! Jag är ju ändå ganska så …slank….eller åtminstone slank med lite nytt ålders-hull. Löshull. Nåja, även lite hänghull här och där, det skall erkännas. Uppenbarligen har fettet lömskt smugit sig in på insidan utan att det har märkts alltför mycket på utsidan. Men det är ointressant för nu skall det ju ändras. Fettgömmmorna skall ner på en hälsosam fitness-nivå.

Efter invägning och fotografering bar det iväg till gymmet för ett första pass. Tillsammans med gruppen. Alla var laddade. Vår träningsgrupp består av mig själv, två såna där avundsvärt vackra tjejer i 20 års åldern, en blond och en mörk, söta som socker båda två. Sen har vi två män i medelåldern som känns lite som Bill & Bull eller Humle & Dumle. Lika på något sätt. Big Boys. Känns som om att de skulle passa på en Harley Davidson, iförda skinnjackor, bakåtlutade med benen lojt utsträckta på en färd från Kentucky till Texas. Sen har vi slutligen en snygg inspirerande kvinna i min ålder som har gjort det här flera gånger. Vilket märktes, för hon spöade skiten ur mig både med de avskyvärda utfalls-stegen och när vi skulle skjuta en tung jävla tingest fram och tillbaka längst en bana. Ursäkta mitt språk, men fy fan, jag höll nästan på att spy på tillbakavägen. Jag tror att mitt inre fett fick en chock.

Efter 1 ½ timme …ja EN OCH EN HALV TIMME….så säger vår PT att “Nu kör vi en avslappningsövning innan vi är klara” Jag tror att vi alla kände en stor lättnad och gemensamt slappnade av, ni vet så där när kroppen nästan darrar till av längtan efter vila. Som att få skugga och ett glas vatten efter tre dygn i Sahara öknen. Men vår, eller åtminstone min, definition av avslappning stämde noll överens med vår PTs definition. Vi skulle vara kvar i öknen utan vatten och köra långa steg längst med banan, sen vridsteg längs med banan och sen…spurt längst med banan. Helt ärligt så gör spurt mig inte ett dugg avslappnad! Jesus. Men sen fick vi äntligen lägga oss ner på rygg och hon kom och skakade loss ben och armar på oss. Sååååå skönt. Jag kunde ha somnat där på mattan och låtit andra köra över mig med den där helvetes-manicken utan att det hade gjort ett dugg.

När jag kom hem kändes det underbart skönt, med ansträngnings-avslappnings-pirr i hela kroppen och ett stolt inre för att jag verkligen gör det här. Ja jag vet, vi har bara klarat av dag 1 av 75 men ändå…..

Idag väntar gympass, besök på sjukhuset och sedan kvällspass. Som ett kinderägg, fast utan choklad…och om man ser gympassen som en leksak.

Acceptera, utmana eller provocera

Är det dumt att utmana sitt öde istället för att acceptera det? Och vad ÄR ens öde? Vad betyder det? Enligt Wikipedia är ödet “sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka”. Men det låter ju som om att man inte kan prata om ödet innan man är död. Och vid det laget är man, troligtvis, inte så väldigt pratsam längre. Jag tror inte att vi ligger i kistan eller i ugnen och roar oss med att sammanfatta vårt livs-öde. Jag tror att våra själar just då istället har fullt upp med att få ändan ur för att slippa vara kvar hos maskarna eller att brännas av elden. Men kanske är det så att ödet har delmål, precis som de flesta projekt i arbetslivet och uppgifter i skolan. Lite utmanande och plågsamma små uppgifter för oss att ta oss igenom medan vi stressat rusar genom livet.

Men kan man påverka dessa? När det gäller sjukdomar så är det enligt forskning bevisat att man inte bara blir glad av att tänka positiva tankar, man kan också få ett längre och friskare liv. Hur vi reagerar och tänker i olika situationer påverkar inte bara hur vi mår för stunden, utan hela vår livskvalitet, och i vissa fall till och med hur gamla vi blir. Men hur mycket positiva tankar vi än tänker kan vi förstås inte förhindra att drabbas av sorg och sjukdomar. Jag fick ju inte min tumör den här gången (heller) för att jag varit för negativ. Mina skrattrynkor talar bestämt emot det. Men jag VILL gärna kunna påverka. Just nu vill jag till och med provocera.

I morgon skall jag till sjukhuset för att få veta om jag behöver operera min lever eller inte. Eftersom tumören, trots att den är godartad, kan störa andra organ. Och som motpol till det så var jag igår och handlade en massa obskyra pulver inför PT-kamps starten som går av stapeln idag. 10 veckors intensiv träning med ett stenhårt kostschema. För att bli vältränad, fit och hälsosam. Det känns definitivt mer som att provocera än att utmana.

Men hjälper det alltid att se saker från ett omutligt positivt perspektiv? Att alltid tro att det bästa händer? Bara genom att skratta mycket, göra roliga saker, att välja bort det trista och negativa. Ökar det oddsen för att det skall bli som vi vill? Bli lyckliga. Få vara friska. Eller är man bara en av många strutsar här på jorden som begraver huvudet i sanden så fort det blir jobbigt? I det här fallet kanske jag har gått lite överstyr i att försöka styra ödet, men samtidigt så vill jag visa mitt öde eller elaka ängel eller vad det nu är….att att jag…är less på, vad jag tycker är ganska så orättvisa delmål och projekt. Att hon/han/den…ödet…kan flyga vidare och slänga sitt elände någonstans där det inte märks istället för på mig.

Om läkaren i morgon, trots min provokation, säger att jag måste operera bort min tumör och med den halva min lever, kan man då be dem vänta i 10 veckor tills jag har erhållit mina magrutor i PT-kampen, som för övrigt startar redan idag, utan att de idiot-förklarar mig? Eller skulle det anses att vara aningen ytligt och bisarrt eller till och med omoget? Men om man vänder på det. Att operera bort en stor del av levern är ett stort ingrepp. Och för stora ingrepp är det väl ändå en fördel att vara vältränad? Så även för en längre konvalescens. Så kanske är det istället väldigt moget och förnuftigt? Dessutom kan man glida runt och känna sig lite fit och snygg när man halvkrummigt släpar sig runt i korridoren med sin dropp-ställning. Att de sen skulle behöva skära i just mina efterlängtade magrutor vore förstås inte så kul, men just den detaljen är ju svår att komma runt. Jag tror inte att så många legitimerade läkare skulle ta sig an en leveroperation genom ryggen, bara för att patienten inte vill förstöra magen estetiskt.

Så jo jag tror definitivt att det här är mera en provokation än en utmaning. Men det känns helt rätt just nu. Att kaxigt peka fingret åt ödet. För jag tror, att det i livet är oundvikligt att känna smärta och sorg men graden av lidande, det väljer man själv.

 

Madam eller Miss

Idag har jag försökt att koncentrera mig på Shopping in Haarlem. Alltså seriös shopping. Men succén uteblev. Jag vet inte riktigt vad som gick fel. Det är ju verkligen en av mina parad-grenar. Idag var mitt mål att hitta lite nya T-shirts och toppar. Jag lämnade byxor och kjolar därhän efter att varenda spegel fick mig att känna mig småsvullen … och till följd av det sugen på en tröst-plopp. När det gäller toppar är det enklare. De kan ju liksom bara hänga löst och ändå ge ett sken av nonchalant elegans. Man kan lura vilken valk som helst. Jag vill inte längre ha (eller utsätta världen för) såna där tajta toppar som slutar vid naveln. Jag vill ha långa och lite vida som man kan… känna sig bekväm i (gömma sig i) Ni vet, slappna av utan att allt som, vid själva avslappnings-ögonblicket, pluppar ut i diverse riktningar. Men det var helt hopplöst. Det fanns BARA affärer med små tajta, elastiska jävla toppar. Som känns som att de är tillverkade för 10 åringar, trots att det står storlek 38 på lappen.

Plötsligt när jag gick där på gatan (alltså… promenerade…inte “gick på gatan”) slängde jag ett öga in i en affär som jag av någon konstig anledning hade missat hela veckan. Och där hängde de plötsligt på rad. Mina långa vida T-shirts! I vackra färger och mönster. I bomull, siden och viscose. I was in Top-Heaven! Så jag gick in, glad i hågen, valde ut några passande toppar och frågade om jag kunde ta in dem i provrummet. Butiksbiträdet, som var en slank kvinna i 30-års åldern med en lång avundsvärd hästsvans, lyfte lite frågande på ögonbrynet, så där som de gör om man kommer in i en Michael Kors butik med ketchup på tröjan. Jag undrade vad jag hade spillt, eller om det var något som luktade. Men plötsligt hissade hon ner ögonbrynet, log och sa, “Javisst madam varsågod ” Madam…. Jag suckade. Vad hände med det mera ungdomliga miss? Varför säger ingen miss längre???

Men iallafall, jag gick in, i ett av dessa kund-fientliga provrum som inte har spegel. Jag avskyr verkligen när det inte finns spegel inne i provrummet. Varför har de inte speglar???? Alla vill faktiskt inte gå catwalk för alla andra i butiken. Jo kanske de där 10-årings-wanna-bees som kan ha de där tajta elastiska topparna men inte resten (98%) av jordens befolkning. Vi vill ju kunna vrida oss sig fram och tillbaka. Kolla hur man ser ut bakifrån och framifrån, ha koll på hur det ser ut om om man vickar på höften, om man halvsitter och om man ser glad eller allvarlig ut. (Eller är det bara jag som gör miner och poserar i provrummet?) (pinsamt)

Men nåja, jag krängde på den första toppen och gick ut i butiken och ställde mig, stelt utan att vicka på höften, framför spegeln. Lite tajt var den upptill men den gick iallafall ner över rumpan. Även om det korvade sig lite charmlöst över jeansen. Samtidigt som jag stod framför spegeln och begrundade mina nyfunna veck kom en kvinna ut från ett av de andra provrummen. Hon log försiktigt åt mig och sa något på holländska. Jag sa “Only english, sorry” och log tillbaka. Då sa hon att hon tyckte att toppen var fin på mig. “But maybe not for long” la hon sedan till och blinkade åt mitt rumpveck. Va fa…n, trodde hon att jag var en sån där feeder? Som skulle bli jättestor? Jag hade i och för sig morfat från storlek 34 till 38 på bara ett år men ändå. Syntes det vart jag var på väg? Och är det verkligen så. Att det inte finns någon återvändo efter storlek 38? Det är väl ändå en helt normal storlek. Precis som de flesta storlekar är. Jag log aningen stelare nu och sa lite stött på engelska” “ Nej kanske det men jag skall försöka göra tvärt om, alltså bli lite mindre igen. Jag startar hård träning redan på söndag” Nu rynkade kvinnan bekymrat på ögonbrynen och sa “Det är inte bra att träna för hårt. jag tycker att du skall vänta.” Jag stirrade på henne. Vänta på vad? Döden? Min tumör är stor men godartad och även om jag blir kallad “madam” så är jag INTE gammal nog för graven än. Jag tyckte faktiskt att hon var lite påträngande oförskämd så jag mumlade bara något och gick in i provhytten igen. Drog av mig toppen och beslutade mig för att gå hem till hotellet. Jag hade tappat lusten att shoppa. Jag skall shoppa sedan, efter mina 10 veckors PT kamp.

När jag var påklädd och kom ut stod kvinnan därute framför spegeln igen, nu iklädd en blå klänning. “Vad tycker du” frågade hon och vände sig till mig. Den här kvinnan hade uppenbarligen ingen som helst känsla för vibbar. Jag sa artigt “Mmmm… väldigt fin” och la till “Jag har bråttom, måste gå nu” samtidigt som jag log ursäktande och demonstrativt vände på klacken. Då säger hon “Lycka till med babyn” och samtidigt som hon säger det så  blev det så där molnfritt i huvudet. Poletten trillade äntligen ner. Jag registrerar andra kunder i butiken. Alla kunder med sina stora och mindre men ändå rundade magar… och alla luftiga klänningar…. Och hyllan där det hänger amnings Bh,ar…

Room 42 Maternity Wear står det med gigantiska bokstäver över disken. Och samma skylt hängde förstås även utanför butiken, men jag läste bara första delen innan jag såg mina fina vida långa toppar. Så butiksbiträdets upphissade ögonbryn berodde inte på att jag hade spillt ketchup på tröjan, jag var bara en Madam i fel butik. Som såg gravid ut.