Tuttarna som försvann

10 veckors intensiv-träning är slut, och vad har jag lärt mig?

  1. Tuttarna försvinner! Ja det är nog den stora (och enda riktiga) baksidan med detta. I ungefär åtta veckor smyg-höll kroppen kvar dessa båda klenoder, antagligen för att invagga mig i falsk säkerhet. De har ju alltid varit mitt…. ”flaggskepp” som många gånger har fått skeptiskt misstänksamma frågor som ”Hallå är ni verkligen äkta?” ”Nej men allvarligt, var är ni gjorda någonstans, vilken läkare?” Men jo, de ÄR superäkta. De har bara, som en extra gåva eller kanske kompensation för annan livs-skit, blankt trotsat tyngdlagen till och med efter barnafödande och idogt ammande. Fast under de här veckorna har det mest blivit sport-BH dag efter dag, så jag har liksom inte reflekterat så mycket över flaggskeppets vara eller inte vara. Det sitter ju liksom där det sitter när man tränar och svettas dygnet runt. Bestämt inklämt och tillplattat i tajt sammanhållande stretch. Ungefär som i en mjukare form av mammografi-maskin. Men så en dag, i vecka åtta (låter som en graviditet, men man räknar verkligen intensivt veckor även i såna här sammanhang) skulle jag ta på en av mina vanliga BH,ar efter den välbehövliga duschen. Frågan ”Är ni äkta” ändrades nu drastiskt till ”Är ni vänd-stekta” Arghhhhhh! Två ynkliga stekta ägg skvalpade där längst ner i den fina spets BHn. Herregud. Skeppet hade sjunkit till botten! Som värsta Titanic …eller i det här fallet;  Tit-tanic… Jag visade motvilligt upp den sorgliga synen för min andra hälft som verkligen försökte hålla god min, men jag såg hur sorgen ofrånkomligt vällde upp över den hastiga bortgången av de kära tvillingarna. Jag tror (trots att ett omedelbart erbjudande om silikon-fest inkom) att vi får hålla likvaka  eller kanske bara investera i en vadderad push-up i en mera lämplig storlek. De kan göra underverk med de allra stektaste ägg…tror jag i alla fall.
  1. När man ändrar diet och börjar med proteinpulver som tillägg – ha ALLTID, och jag menar verkligen alltid,  med toapapper i fickan på dina power-walks och intervallträningar! Det är som att ha säkerhetsbälte i bilen – så enormt mycket tryggare. Say no more.
  2. Det är super-viktigt att ha realistiska förväntningar på hur snabbt resultaten kan komma. Det krävs t.ex. flera års regelbunden och hård träning innan man kan jämföra sig med Linda eller Arnold i Terminator. Inte för att jag suktar efter att se ut som Arnold men Linda Hamilton var ju imponerande då det begav sig. Jag trodde naivt när jag började den här tävlingen att musklerna bara skulle.. poppa upp som popcorn i micron. (fast på armarna då) Men så är det alltså inte. Hur stor muskelmassa man kan utveckla beror nämligen också på vilka gener man har, vilket jag redan har givit mina föräldrar en skopa för i ett tidigare inlägg. Jag är en snigelmuskelbyggare. Simple as that!
  3. Man måste äta MYCKET för att bygga muskler. Om man inte får i sig tillräckligt med proteiner och kalorier tar det bara extra lång tid. Och man riskerar istället att sluta som en hålögd magerskata med synliga blodådror. Och det är dessutom viktigt att äta på regelbundna tider. ALDRIG hoppa över eller ”inte ha tid” att äta. Jag har också slagit knut på mig själv för att lära mig att tillaga kyckling och lax på hundra olika sätt för att försöka lura mig själv att jag inte äter samma sak varje dag. (ja jag är lättlurad men jag bjuder på det) (Känner mig lite som Top Chicken Chef)
  4. Träningsbelastningen är den mest utslagsgivande faktorn när det handlar om styrketräning. Tränar man med för lätta vikter stimuleras inte musklerna till att växa. Det krävs att man tränar med så pass tunga vikter att man bara orkar göra mellan 6 och 12 repetitioner. Verkligen jättejobbigt! Usch jag var ju nästan lite rädd för de där stoooora vikterna på andra sidan av lokalen. Försökte länge låtsas som om att de inte fanns. Coach Nina fick verkligen kämpa för att övertala mig att släppa taget om de ”lite mer” mesiga 2-3 kilos vikterna. Men det gick! Nu står jag där i gymmet och skulpterar mina nya rundade axlar med hantellyft åt sidan med 12-20 kilos vikterna istället. Nej inte hela vägen upp, jag är fortfarande en mager muskelsnigel, men det behövs inte, för ibland är det de SMÅ rörelserna som gör susen….och de bränner som satan.
  5. Vågen är totalt överflödig, i alla fall när det gäller vikten. När vi började var jag en typisk pommes frites. Relativt slank på utsidan men smällfet på insidan. Nu är jag nog mera en sparris. Fortfarande slank men nu både på in och utsidan. Så håll koll på det inre fettet istället för antal kilon! Många lite rundare personer var långt mer hälsosamma än mig när jag började den här resan. Vägra vara en pommes! Det kan vara farligt, även om man tycker att de slimmade jeansen sitter perfekt.
  6. Sist men inte minst har jag har lärt mig att man klarar så mycket mer än vad man tror. Fyra timmars träning per dag i tio veckor. Det ÄR jobbigt, slitigt och ibland mördande tungt men samtidigt otroligt roligt och inspirerande. Att ge hundra procent hela tiden, att aldrig ge upp, oavsett hur motigt det är ibland. Att pusha varandra i gruppen. Det är en härligt underbar känsla. Jag är så grymt stolt över mig själv att jag klarade hela vägen! Heja mig!!

Och vad händer nu? Jo nu väntar vi på fredag då vi får resultaten under galamiddagen och sedan är det dags för nästa mål; att äta upp mig lite och bygga muskler i min egen kroppstakt. 5 dagars träning per vecka, två vilodagar och en dag med att unna sig sånt som är gott…. Eller ja i alla fall lite godare. Och förstås, alltid fasta mattider, mellanmål och tid för återhämtning.

Stort gigantiskt tack till vårt inspirerande PT-team Anna, Cassandra, Angelica och Micke och framförallt till kunniga duktiga fantastiska Coach Nina Säbom som fick mig att alltid ta ett steg till.

Lycka = Två kexchoklad

Sju veckor har nu gått sedan första dagen i PT-kampen.

I fredags hade jag en vilodag med bara mat-intag och soff-häng som sysselsättning. Dels för att kroppen behövde lite (årets underdrift) vila men mest för att boosta på förbränningen. Den är ju, som bekant, lite frustrerande långsam i min övremedelålderskropp. Jag hade längtat sååååå efter den dagen. Att bara få vila. Och ÄTA, alltså även äta annat än vad jag har haft på schemat de senaste sju veckorna. Kvällen innan var det nästan så att jag dreglade i kapp med hunden bara jag TÄNKTE på kylskåpet och vad som väntade där.

Jag skulle nämligen till och med få äta två kexchoklad! TVÅ hela kakor. Och just dessa två gul-rutiga gourmet-paket tog upp….ja okay jag erkänner-  osunt mycket av min tankeverksamhet hela torsdagen. Men jag har alltid älskat kexchoklad. Speciellt om man lägger dem i kylskåpet så att de blir så där riktigt kalla. De får inte vara svettigt varma så att de kletar av sig på fingrarna. Och kexet inuti skall vara lite hårt och samtidigt sprött, så att det smular ordentligt i stora sjok när chokladen lossnar och faller ner och fläckar allt man har på sig. Mmmmm…. Jag funderade länge på hur jag skulle fördela dem under dagen.  Kanske dela upp dem i rutor? Kanske ta en på morgonen och en på kvällen? Eller spara det mesta till kvällen och ha som fredagsmys? Möjligheterna kändes oändliga! Innan jag gick till sängs lutade det mycket åt att dela upp dem i små portioner under dagen för att ge mig själv små “treats” allt eftersom. Men….. det blev inte riktigt så.

Båda kakorna var skämmigt nog slut redan klockan 08.55. Det gick liksom inte att hejda. Jag började med en liten bit till morgonkaffet…och sen…ja det var som om att det var någon som TVINGADE mig till kylen för att bryta av nästa bit, och nästa….och nästa. TROTS att jag hade lagt dem längst in i kylen bakom alla såna där burkar med saker som man tror kommer till användning men inte ens vet vad det är längre. Allt för att göra det lite jobbigare att ta fram dem. Men det hjälpte inte ett dugg. En gång sockerberoende alltid sockerberoende. Eller är det bara karaktären som brister? Eller var det helt enkelt så att jag bara ville unna mig? Nej, jag väljer att tänka att kexchoklad…helt enkelt är kexchoklad. Totalt oemotståndligt.

Men iallafall, det här med att plötsligt få vila och äta massor när man varit extremt strikt med kost och träning i ett antal veckor. Det VAR verkligen underbart….åtminstone de första två timmarna. Ungefär till och med kexchokladen.  Men sen…. kändes det bara jobbigt, obekvämt och konstigt. Det liksom ryckte i kroppen att få röra sig. Och hela det här inrutade (till skillnad från den sega magen) livet som har blivit som en så naturlig del, blev helt omkullkastad. Vaddå soff-häng? Jag blev rastlös redan efter första avsnittet av nostalgi-tittande på Vänner säsong ett. Och DET är inte likt mig, jag är nämligen en professionell serietittare. Jag kan tok-titta mig igenom säsong efter säsong om det är något jag fastnar för. Jag kan till och med se om olika serier…..flera gånger. Det är nästan lite mani-varning ibland. Men nu….nej det gick bara inte.

Morgonen efter studsade jag upp ur sängen 05.35 och ryckte med mig en yrvaken vovve ut i spåret. Nu var det slut på såsande och luktande på varje gul kiss-fläck på vägen. Det fick bli stress-kissar och enbart stopp för att göra tvåan medan jag stod bredvid och gjorde, säkerligen mycket störande, hoppsa-steg. Det  var såååååå skönt att få röra sig igen. Befriande. Det blev som ett lugn i kroppen. Man andades ut. Och endorfinerna hade fest.

Därefter följde en helg av intensivt tränande. Lördags-team-träning, duo-träning med bästa träningskompisen och ensam-tråk-träning för mig själv. Och det var tufft, slitsamt, svettigt och utmattande. Heeeela helgen. Men det var ju det som var meningen, att jobba hårt för att se om förbränningen skulle öka i och med vilan och intaget av all extra mat.

Och gjorde den det då? Njaeeee, det  var väl inget att skriva om i tidningen direkt även om det iallafall inte går åt fel håll. PT-Nina säger att det kan ta några dagar och att vi kan få se mer förändring fram i veckan. Och det kändes helt okay. Jag kände mig bara lugn i att jag faktiskt har gjort mitt bästa, varenda dag. Jag har nu härmed, på heder och samvete, släppt in Tålamodet i kroppen. Känns lite nytt och konstigt men samtidigt bra. För vi har alla olika förutsättningar. Vi är alla olika. Och vi gillar olika (utom Trump då förstås) Jag  grämer mig ute ens. För varför skulle jag göra det? Jag är mycket friskare, sundare, smalare, har mera muskler än bara för sju veckor sedan och är i bättre form än när jag var 30 år. Och framförallt; Jag fick äta TVÅ hela kexchoklad i fredags. Jag ler fortfarande nostalgiskt när jag tänker på det.

Nu är det gasen i botten i tre veckor till, bara för att känna att jag säkert vet att jag har gett precis ALLT oavsett slutresultat. Jag är stolt över mig själv! Redan nu.

Har gener betydelse när man tränar?

Sex veckor av intensivt tränande…och bara fyra veckor kvar. Förändringen går inte lika fort som jag hade hoppats…trott…. men man får väl bara inse att man faktiskt inte är tjugofem längre. Inte så att det inte går åt rätt håll, för det gör det. Verkligen! Jag har både gått ner i vikt, minskat fett och ökat muskler. Helt plötsligt kan jag använda en massa saker i min garderob från min storlek trettiosex-period igen. Och DET är ett jätteplus! Både för mig och plånboken. Nu får mina kaftanliknande DiLeva—skjortor hänga och damma istället.

Men det här med muskler…. det är som om att de leker kurragömma med mig. Herregud jag tränar ju VARJE dag. Så var ÄR ni???? Helt allvarligt. Hur får ni ens plats att gömma er där under skinnet? Vakna!!!!! Jovisst, jag är smärt. Absolut…men det hjälper ju inte. Jag måste ju bygga muskler också! Mina armar skall ju bli sådär snyggt definierade, magen skall bli lite lagom rutig, ryggen skall spela violin av sig själv och benen skall bli starka och sakna knäöverhäng. Just nu är magen den som är mest med på mina planer. Ryggen och axlar börjar hänga på, men armar och ben…..de är bara…. smalare. Jag kommer snart att se ut som en flamingo.  Och hur i herrans namn får man en rumpa?? Alltså en riktig rumpa som syns även i profil. Jag har förstås aldrig någonsin haft en sån där uppnosig tonårs-rumpa och det är väl en utopi att tro att den plötsligt skulle resa sig mot skyn  …men den kan väl åtminstone …jag vet inte….titta lite bakåt? Eller halvuppåt kanske? Jag begär verkligen inte så mycket. Bara en liten liten ynka höjning över havet.

Så när man sliter och sliter utan att det syns så värst mycket så börjar man undra hur mycket av en persons ökningar i styrka och muskelmassa som beror på gener och hur mycket som beror på träning och kost. Ofta hör man att generna har en väldigt liten eller ingen inverkan. Nina, vår PT-guru,  säger att det absolut har betydelse. Och henne litar jag blint på. (utom när hon säger att utfalls-steg är det bästa som finns) Men som vanligt ville jag ändå googla lite i ämnet.  Och jodå,  det har visst betydelse. Det finns studier som visar att det till och med kan ha STOR betydelse. Så, tack mamma och pappa! Vi kommer alltså från en muskelmesbyggar—släkt. Förutom knäppa tår och att jag föddes med päls på ryggen har jag alltså också svårt att bygga muskler trots att jag sliter mitt anletes svett dag ut och dag in. Och ja det där med päls på ryggen är sant. Vi är en väldigt….hårig släkt. Nästan lite ap-lika. Min rygg-päls försvann dock efter ett tag men min bror, som i övrigt ser väldigt svensk ut, måste ha huvudet rakat för hans hår växer uppåt och utåt, precis som på min egen son. Om de inte håller håret i schack ser de ut som två övervintrade disco-afron från sjuttiotalet.  Tur att de är så fina i sina korta frisyrer. Men jag älskar dem förstås även med deras underliga krull. (Bara så ni vet ifall ni skulle råka läsa vad jag skriver)

När det gäller gener så har min mamma, precis som jag själv, alltid varit smärt (ja okay, tack för det då mamma – det uppväger iallafall pälsen och tårna) Mamma har dessutom tränat jättemycket genom åren. Mmmm hon var verkligen en riktig träningsnarkoman..ish… Hon tränade genom att sträcka sig efter chokladasken eller att dippa chips likt en snacks-champion. För det spelade ju liksom ingen roll vad eller hur mycket vi åt, vi såg likadana ut ändå. Båda två. Vi la inte på oss ett gram hur slappa och slöa vi än var. Det vill säga ända till slutet av medelåldern då vi helt abrupt och chockartat blev ….som alla andra. Det gick inte längre att äta kanelbullar till frukost, ett kilo godis per dag och en chipspåse till TV soffan på kvällen. Plötsligt gick vi upp i vikt! Det kändes helt absurt. Och fruktansvärt orättvist. Varför ändra våra liv sådär utan att ens varna innan. För det liksom smög sig på. Som en förklädd inbrottstjuv om natten. En tjuv som helt fräckt snodde det goda onyttiga livet. Ja just det där livet som la grunden för mina inre fettdepåer som jag slåss med nu. Trots att jag faktiskt HAR tränat på riktigt. Alltså på gymmet och inte i chokladasken.

Men tillbaka till musklerna. Man får inte ge upp för att man inte har några bra muskel-gener. Vi med lite sämre förutsättningar kan också nå imponerande resultat och prestera långt bättre än gemene man oavsett vad vi ger oss på. Det krävs bara lite… mer. Lite (mycket) jävlar anamma och en obändig vilja att inte ge upp. Man måste ge drivkraften och  tävlingsinsikten utrymme.  Idag, efter ett en timmes cardio-pass med efterföljande ryggpass, fick jag tillåtelse av min PT att äta banan och riskaka när jag kom hem. För även min hjärna har börjat bli lite seg (…are) av proteinkosten och all fysisk träning. DET var dagens drivkraft för mig.  Det kändes som att jag helt plötsligt kunde klara av vad som helst, efter bara en enda gul banan.

img_3290

Att träna ålders-smart…är svårt

Imorse var det EXTREMT motigt att bege sig ut klockan 0615. Inte så mycket p.g.a regnet men mera för att jag var så infernalist ap-trött och främst för att min rygg inte riktigt ville vad jag ville. Milt uttryckt. Jag lyfte för tungt en gång för mycket häromdagen. Ni vet så där när man tänker att “Jodå jag klarar EN till, bara en… hon som lyfte innan mig fixade det och då gör jag det också. För jag är ju såååå vältränad nu” Inte. Eller jo, jag börjar bli någorlunda tränad (men jag skippar ordet “väl” framför, än så länge)

Men det spelar ju liksom ingen roll att man har kört ett tag när man ändå gör tvärt emot vad man har lärt sig. Hur dum får man vara? Jag har fått hamrat i mig att det är bättre med fler repetitioner med vikter man orkar istället för att envist köra på med en tung vikt trots att musklerna redan har svimmat av utmattning. För då gör man självklart inte på rätt sätt. När biceps ligger i en obrukbar muskelhög och jämrar sig medan man ändå försöker få upp stången med vikter, ja då tar ju förstås nästa grupp vid för att “hjälpa till”. Den solidariska kroppen. En för alla alla för en. Muskel-musketörerna. Det är som om att jag plötsligt skulle bli lam i händerna när jag kör bil, då skulle ju personen bredvid grabba tag i ratten, så att vi inte skulle köra av vägen. Men det är inte så lätt att styra rätt när man sitter i passagerarsätet, eller hur?

Och när det gäller min biceps-övning; Utmattningen i kroppen kombinerat med de avsvimmade bicepsen gjorde att jag istället svingade upp stången med hjälp av vilja som urartade till en spasmig rygg-knyck. Och rygg-knyckar är INTE bra när man tränar. Eller annars heller. Speciellt inte när man är mer än….40 år. Och man skall definitivt INTE träna biceps med ryggen. Man skall också alltid avhålla sig från knyckar. Aj!!!!! Skit!! Kände mig, välförtjänt, som minst åttio år när jag skulle kravla mig ur sängen både igår och imorse. Ibland förtränger jag att jag inte är tjugo längre…eller nåja… inte heller trettio….eller fyrtio….

När man gör illa sig numera så tar det sån infernaliskt lång tid att bli okay igen! Det är helt sjukt orättvist av livet. Det är som att tvingas köpa en gammal Amazon från skroten och försöka rusta upp den för att få komma från plats A till plats B. (För er som inte ens vet vad en Amazon är så är det Volvos volymbil och stora framgång på 60-talet. Nästan alla hade en sån bil) Men alltså, när man då skadar sig i min ålder, varesig det är på gymmet, för att man råkar trampa snett då man missar ett trappsteg som man hade förträngt eller går in i en vägg som man inte ser för att man har förlagt glasögonen, eller bara råkar böja sig lite för hastigt, så går det liksom inte längre bara att lägga sig och vila några timmar och sen studsa som en studsboll igen. Eller ta en lakrits-shot istället för alvedon. Faktum är att man är så långt ifrån studsboll man kan komma. Man är nog, sorgligt nog, mera som ett tungt bowlingklot…som har fastnat i rännan. Nu tar det flera dagar bara att få ordning på liten sträckning. Att gå rakt och att böja sig för att kunna knyta skorna utan att låta som en katt som har hamnat i kläm. Och så fort man sätter sig eller lägger sig i bara fem minuter så….stelnar man. Ja man stelnar som utspillt människo-stearin på bordet. Nu måste man gå på massage, besöka kiropraktor, stretcha och ta smärtstillande salva. Man måste ligga med en värmedyna (istället för något roligare) och sen helst gå med en gördel som stabiliserar ländryggen. Herregud, en gördel! När jag var på gymmet igår stack den upp som en vuxenbjöja ur mina tajts. Sexigt värre. Inte för att jag strävar efter att vara sexig på gymmet. Men ändå.

Jag läser här och där att den fysiska förmågan har sin peak i 25-års­åldern, därefter går det utför (no shit!)  muskelmassan minskar, testo­steronnivån sjunker liksom maxpulsen, och hjärtats pumpförmåga försämras. Allt detta gör att konditionsvärdet försämras med ca en procent per år. Så har du ett konditionsvärde på 50 som 25-åring, kan du alltså räkna med att värdet sjunker till 42–43 när du är 40 – vilket motsvarar att du blir cirka fem minuter långsammare på 5 km löpning. Inte för att det spelar någon roll, för löpning är ändå så trist att man stannar av uttråkning. MEN detta är alltså forskarnas och teoretikernas syn på saken,  till glädje för alla oss som passerat 25 år (för …ett tag sedan) verkar något helt annat gälla i verkligheten. För det vimlar ju faktiskt av idrottare som levererar topprestationer långt upp i åldrarna. Se bara på min PT. Hon är ett under av fysik. och hon är av samma årgång som mig. Det handlar nog mera om att använda sin ålder smart. Ålder och erfaren­het borde ju ge en mycket större insikt i och förståelse för hur kroppen exakt reagerar på träning, hur mycket vi kan pressa den, vilket i sin tur innebär att vi tränar smartare med åren och gör färre träningsmisstag jämfört med då vi var yngre. Jo eller hur? Det märkte vi ju häromdagen. Verkligen smart av mig. Jag kanske kan skylla på att min metaboliska ålder har minskat för varje vecka nu när jag har kört så hårt. Kanske även det där med erfarenhet och visdom också försvinner då? Som en kroppslig minnesförlust. Jo så får det nog vara. Idag skall jag se på mig själv som en max tjug…okay då…trettio…ish årig oerfaren träningsnörd…med gördel.