Varje ord är en kamp och varje mening suger. Det är som att dra ut tänder, riktigt långsamt. Mitt inre vandrar hela tiden iväg till annat, jag totalvägrar att tänka eller vara kreativ och inspirationen undviker mig som pesten. Jag vill helt enkelt inte skriva. Samtidigt som jag verkligen vill. Skrivkramp får mig att känna mig som en trotsig femåring. Jag vet ju att jag kan. Och att det går. Men ändå gör jag det inte. Ja, detta är vad många författare och skribenter kallar skrivkramp. Det påminner nästan om en sjukdomskänsla; man har inget att säga, ingen ork eller lust att säga något, inga intressanta kommentarer att erbjuda, inga…