När hjärtat vill en sak och kroppen en annan

Vi hade det utstakat jag och mamma. Hur de kommande åren skulle se ut. Några år till tillsammans här på Värmdö och sen ett äldreboende i närheten. Kanske växelboende så att hon kunde vara hemma varannan vecka eller på helger. Vi skulle sitta på altanen och välja ut vilka blommor som skulle i krukorna inför våren och sommaren, njuta av te och muffins och stora skålar med punchpraliner. Slå rekord i Bookwhorm och lösa de allra svåraste korsorden. Men så blev det inte.

Den jävla cancern satte käppar i hjulen. Vi har kämpat på nu i fem månader, med hjälp av det fantastiska teamet från ASIH, Avancerad Vård I Hemmet. Farit in och ut på sjukhus, upplevt komplikationer, nattvakat, flyttat runt droppställningar, fått blodtransfusioner och stångat både med hemtjänsten och hematologen. Mamma har kämpat som en krigare med orken, illamående och smärta. Kämpat för att kunna förflytta sig. Kämpat för att kunna äta. Kämpat för att kunna sova. Till slut blev rullatorn stående i ett hörn och rullstolen ett måste för att ta sig runt. Men när bristen på sömn och stressen att inte räcka till började äta upp mig så gjorde hon som de allra flesta mödrar gör – sätter barnen främst. ”Det här går inte längre. Jag kan inte bo kvar när jag behöver så mycket hjälp. Jag vill att du redan idag ringer till läkaren så att jag kan få flytta”, sa hon bestämt, trots att jag vet att det är vad hon allra minst ville.

Så idag gick sjuktransporten. För som vanligt var ASIH snabba och fantastiska. Vår läkare konfirmerade att vi tagit helt rätt beslut och mamma fick en av elva platser på Nacka Sjukhus Palliativa avdelning.

Nu känns det så tomt i rummet och katten Sonja undrar var matte är. Jag sitter på altanen och känner mig mentalt bakfull efter en cocktail av sömnbrist, oro, stress och ledsamhet. Men jag känner också tacksamhet och tårarna rinner lika mycket för att hon har flyttat som för att hon blev min mamma på riktigt igen. Hon bestämde vad som var bäst för mig. Trots att jag vet att det gjorde henne ledsen.