Tränar skrivmuskeln för att bli ordspänstig

Varje ord är en kamp och varje mening suger. Det är som att dra ut tänder, riktigt långsamt. Mitt inre vandrar hela tiden iväg till annat, jag totalvägrar att tänka eller vara kreativ och inspirationen undviker mig som pesten. Jag vill helt enkelt inte skriva. Samtidigt som jag verkligen vill. Skrivkramp får mig att känna mig som en trotsig femåring.

Jag vet ju att jag kan. Och att det går. Men ändå gör jag det inte.

Ja, detta är vad många författare och skribenter kallar skrivkramp. Det påminner nästan om en sjukdomskänsla; man har inget att säga, ingen ork eller lust att säga något, inga intressanta kommentarer att erbjuda, inga nya idéer att förmedla och man känner sig framför allt som en bedragare. Trodde du att du var skribent eller författare? Ha! Vilket skämt.

För att skriva bra behöver man självförtroende. Och det har jag absolut ibland. När allt flyter på. När ett bokförlag skriver tillbaka och säger att man är riktigt duktig, att storyn är bra och de ger några förslag som kan göra att den lyfter. Då skriver man på moln. När man har skrivarvänner som pushar, stöter och blöter ens egna och deras texter är det lätt att hitta glädjen och kreativiteten. Men då måste också livet vara lite snällt mot mig och de runt omkring mig.

För de dagar då allt går bra, när jag själv, min familj och mina vänner är friska, när jag äter ordentligt, sover skönt en hel natt och världen liksom bara nynnar med, då skriver jag riktigt bra.

Andra dagar – skriver jag inte bra alls. Det är ibland mer än en kamp, likt tortyr inne i huvudet.

De där dagarna skulle det vara mer produktivt om jag lägger mig raklång på gräsmattan och räknar moln, rensar ett redan rensat skåp eller sorterar knappnålar i sylådan.

Men idag gjorde jag inget av det. Istället dök jag upp här för att köra igång min blogg igen för första gången på mer än två år.  Trots att jag egentligen inte vill, (men ändå vill) så gör jag det. Och jag ger mig extra poäng för det. För jag vet, att om jag pressar ur mig det här första inlägget, trots att mamma ligger på sjukhus, 18 åringen har körtelfeber, vår älskade Simba aldrig mer kommer tillbaka och helgens magsjuka fortfarande gör benen svaga – då vet jag att det blir lättare att skriva mer imorgon. Eller kanske redan ikväll.

Idag skall jag klappa mig på axeln för att jag över huvud taget skriver en stund. Kanske kan jag få till den där nödvändiga rutinen och göra samma sak imorgon. För skrivmuskeln blir snabbt svag, precis som alla andra muskler i kroppen. Man måste hålla den stark och igång. Skrivspänstig. Så att man inte alltid måste börja om på noll, som de två gånger jag har besökt gymmet de senaste sex månaderna.

Så jag skrev idag, kanske inte så bra. Men det är inte alltid att skriva bra som räknas; det är att dyka upp när man inte känner för det. Att dyka upp stärker författaridentiteten och släpper in ord- och skaparglädjen. När jag skriver är jag en författare. Punkt. Speciellt de dagar när jag hellre gör något annat men ändå fulskriver ett blogginlägg bara för att jobba med skrivmuskeln.

Så jag väljer att göra detta till en bra dag. En fulskrivardag. Eller kanske bara en skrivdag. För man skall vara snäll mot sig själv.