Två år – så kort och så långt

I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”.

Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras. 

Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes.  Jag minns din lilla hand i min då du envist satt bredvid mig i soffan då jag var sjuk . Precis som jag minns dina långa pianofingrar runt mina när vi gick på stan och fnissande provade tokiga mössor. Eller då vi promenerade längst med gatorna i Barcelona, lite rusiga efter lunchens champagne och en massa shopping. Jag fick äran att dela ditt liv från det att du var en liten flicka tills du blev en ung kvinna. Under varma dagar på stranden vid Grisslinge, timmar på studsmattan och tokiga danspass på gymmet då vi nästan blev utkörda. Många långa samtal om vänskap , kärlek och rädslor … ännu mera fniss och skratt om allt mellan himmel och jord. Du frågade ofta om råd men gav dem även själv. Det viktigaste gav du mig under vårt allra sista samtal. Du sa att jag skulle satsa på mitt skrivande. Att jag skulle sluta skjuta upp det. ”Låt någon dag bli just idag” sa du. ”Jag vet att du kan”.  Så ung och så klok. Och vet du, jag gjorde det, och jag kunde. Önskar bara så innerligt att du hade varit med och hejat på.

Så stolt jag alltid har varit över dig, ditt rättspatos, stora hjärta och de vägar du valde i livet. Mina vänner och min nya kärlek som du så självklart tog till ditt eget hjärta. Alltid så naturligt snäll och genuin. Dina milstolpar som låg framför dig, som att bli mamma, gifta dig , kanske flytta till hus … allt fanns med i min egen planering. Som att det var det naturligaste och mest självklara i världen. Att hålla tal på ditt bröllop, se din baby för första gången, glädjas åt ett nytt hem … Men det blev inte så.

Idag vaknade jag i ottan hemma hos din pappa efter en natts orolig sömn. Min första tanke var du. Nu har två år passerat och det känns ofta ofattbart att tiden fortsätter att gå. Jag ser ibland din studsiga gång och slarviga hästsvans som en skugga. En snabb glimt i ett folkhav som ger ett ögonblicks hjärtstillestånd och en strimma av ett omöjligt hopp. 

Nej jag har inte begravt dig i mitt hjärta som de säger i det sibiriska ordspråket, det är istället där du lever vidare. Det gör du i väldigt många hjärtan. Du är med i allt vi gör och du är  saknad precis varje dag.

Och du kommer alltid att vara en av mina älskade flickor.

 

Har spargrisen blivit platt och digital?

Dagens barn får idag sin veckopeng mestadels via sina bankkort. En undersökning jag läste visade att användandet av bankkort hos barn ökar markant i åldrarna 9-17 år. Det är bara hos de yngsta, 6 till 8 år, som användandet inte går upp. Det hoppas jag håller i sig, för inte skall de väl vara små bankirer så tidigt? Jag har ju redan pinsamt svårt att hänga med i tolvåringens mattebok.

Men det är klart, tiderna förändras i takt med ens egna rynkor, små bruna och vita ålders-fläckar och diverse orättvisa häng. Dagens unga är dessutom så avundsvärt teknikvana redan i mycket (alltför) ung ålder, och då detta onekligen är framtiden så skall man förstås lära dem ett digitalt pengabeteende och inte hålla kvar vid att gömma kontanter i kuddvar eller i madrassen. Inte för att jag själv har gjort just det, men jag vet med säkerhet att de som gör det fortfarande existerar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men man är ju uppvuxen med och fortfarande så van vid kontanter och även vid en skramlande spargris hemma på hyllan. En spargris som man tömde och stolt gick till affären med när ettöringarna och tjugofemöringarna äntligen hade vuxit till sig där i botten. Minns ni känslan när den där grisen äntligen blev lite tyngre? På den tiden hade grisarna oftast inget modernt litet lock i botten utan man fick fiska ut pengarna med hjälp av en kniv genom den smala myntspringan. Det blev ofta ett intensivt jobb som krävde både tålamod och precision. Har barn ens spargrisar idag? Eller är de numera enbart platta och digitala? Och hur skall de lära sig värdet av pengar när de aldrig ser dem?

Tänk när man äntligen fick sin veckopeng. När man skulle få gå den efterlängtade lilla fem minuters promenaden till tobaksbutiken på Väderlekstorget och köpa godis. Jo vi köpte det faktiskt i tobaksbutiken. För det var den enda butiken som hade vad som liknar dagens lösgodis. Det kändes som om att de hade över hundra skålar med olika sorter som läskande stod på hyllorna bakom glaset som vi helst inte skulle vidröra med våra smutsiga små barn-fingrar.

Det var oftast lång kö för det verkade som om att de flesta barnen i området fick sin peng på precis samma gång. Det var som en manchesterklädd pilgrimsfärd från de blå höghusen på Blåsvädersgatan där vi bodde och från de andra trevåningshusen som låg runt omkring på Köldgatan. Små godissugna 60 –och 70 tals-hobbitar på väg mot veckans höjdpunkt. Att äntligen få träffa Tobaksgubben. Och sedan stod man då där, tålmodigt väntande på att få bli expedierad med sin tjugofemörings-skatt hårt knuten i handen.

Jag förstår idag varför Tobaksgubben alltid hade det där resignerade uttrycket i ansiktet och den tomma blicken som indikerade att han egentligen inte alls ville vara där mentalt varje lördag då den där kön av förväntansfulla barn i lappade byxor och pottfrisyrer bara blev längre och längre. För då, på den tiden och åtminstone i just den affären, så vägde man förstås inte godiset. Nej man räknade. Vår Tobaksgubbe, som verkade vara extremt noga med inventeringen, han räknade alltid VARENDA liten godisbit väldigt noga. Och alla dessa olika sorter kostade 1 öre styck. OM man nu inte slog till på något så extravagant som en hel Svarta Katten tablettask, men då rök förstås hela 25-öringen i ett nafs. Där fanns också de numera ack så nostalgiskt saknade RIFF; minns ni dessa lakrits tuggummi? Så goda. Men även de kostade ju lite mer än 1 öre och för det mesta så var det mera fokus på kvantitet är kvalitet under de där lördagarna i tobaks-kön.

För nu var det ju inte så enkelt att barnen bara valde en enda sort. Åh nej, man valde förstås en åt gången. Det var nästan som en ceremoni som man gått och övat på och längtat efter i en hel vecka. Skulle man ta de runda salta och blanda med de som var röda först? Eller börja med bara gula tillsammans med röda den här gången? Men nej, man ville ju förstås helst ha en av varje. Och ofta ångrade man sig och valde någon annan sort sekunden innan den som man pekat på skulle åka in i påsen. Varvid Tobaksgubbens rynka i pannan plågsamt djupnade och hans tidigare så resignerade blick mörknade. Men trots de djupa avgrund-suckarna som fick glaset på skålarna att imma igen, så han har han idag hela min vuxna sympati, för han bad oss ändå aldrig att skynda på.

En av mina bästa kompisar ville vi aldrig ha före oss i kön. Hon fick nämligen en hel krona och det var som om att hon vann på lotto varje vecka. Så avundsvärt! Så liten och ändå så ofantligt rik. Hur var det ens möjligt? Men det var förstås inte lika stor lycka för Tobaksgubben som fick stå och plocka 100 små olika karameller istället för sedvanliga 25. Men för oss kändes den där hela kronan som en förmögenhet. Det kändes som om att man skulle kunna köpa ett helt hus för den.

Idag går barnen ofta och plockar fritt bland lösgodiset på lördagarna. De ser ut som små ivriga humlor runt en doftande buske med blommor. Och det finns förstås långt mer än 100 sorter att välja bland. Utbudet är oändligt. Undersökningen som jag läste visade dessutom att det numera blir vanligare att skippa vecko- och månadspeng. Hela 44 procent av föräldrar idag ger inte fickpengar alls eller bara då och då efter behov. De främsta skälen som anges är att man antingen ger när det behövs, att barnet är för omoget eller att föräldrarna betalar för allting ändå. Jo jag känner absolut igen de båda sista punkterna. Och när man är trött och sliten, då orkar man inte ösa tillbaka de överflöds-hekton som barnen ivrigt plockat i sina påsar.

Igår när jag var på ICA, en vanlig onsdag, så stod där en trött mamma med ett barn som surt överräckte en väldigt tung påse godis till henne framme vid kassan.  Han sa besviket och nästan uppfodrande ”Mamma, de har ju nästan ingenting här, kan vi inte åka till Godislandet nästa gång

Ibland kan jag längta efter den där känslan då allt inte var så tillgängligt. När utbudet inte var så stort. När valen var färre och mer överskådliga. När man blev så innerligt glad för så lite eftersom det för en själv var så stort och värdefullt. (Och jag saknar fortfarande RIFF)

riff2

Är medberoende en drömanställd eller tvärtom?

Jag har genom mitt yrkesverksamma liv varit väldigt lyckligt lottad. Iallafall utåt sett. Jag har fått praktiskt taget alla jobb jag har sökt, men oftast har jag blivit rekommenderad från ett jobb till ett annat. Och det har alltid varit en ännu bättre anställning…ännu högre upp…..och ännu ett steg på den ego-boostande karriärstegen.

När jag har börjat en ny anställning har det inte dröjt länge innan jag blivit erkänd som en ovanligt samvetsgrann anställd. En riktig tillgång som är både grundlig och pålitlig. En som inte har det minsta emot att utföra rutinjobb som egentligen inte ens hör till arbetsbeskrivningen i kontraktet.  Jag kan nästan höra ledningsgruppens utvärderingar efter några veckor ” Hon är så noggrann. Hon ser helheten. Och så positivhon är! Verkar inte ha det minsta emot att arbeta över, hon till och med erbjuder sig! Ett riktigt föredöme för de andra. Och hon är så bra med andra i teamet. De vänder sig redan till henne med anförtroende och förfrågningar” Vid den här tidpunkten frågar de såklart sig själva ” Vem ÄR den här personen, och var kan jag hitta flera dussin av dem? Alla borde vara så här hängivna!”

 Och det är klart att ett företag skulle blomstra om de enbart hade 100% hängivna anställda. Anställda som ger precis allt. Eller? Är det verkligen hela sanningen?

Jag förstår självklart varför jag blivit uppskattad. För jag är en fixare. En professionell Doer som gjort livet enklare för dem omkring mig. Jag säger inte att jag inte är duktig på mitt jobb eller att jag bara är en fasad, jag vet att jag är både duktig och en stor tillgång för de bolag jag har arbetat för. Frågan är bara, åter igen, var man sätter gränsen i sitt medberoende. Och om en medberoende person verkligen är det bästa att satsa på vid en anställning. I alla fall om man som arbetsgivare inte förstår och tar hand om dess innebörd. För var ligger företagets ansvar? Och bör de ens ha ett?

I mig och antagligen i de flesta andra i min situation, har mina arbetsgivare tidigare fått en anställd som helhjärtat och med ett tacksamt och försäkrande leende tagit på sig vad som lades i knät på henne.  En Doer som förutom att arbeta dubbla skift försökte dölja sin egentliga identitet. Hon försökte dölja att hon egentligen är en Pleaser, en som vill vara andra till lags. För hon tyckte aldrig att det hon gjorde var gott nog. Hon måste hela tiden få det försäkrat. Och enda möjligheten till det är att anstränga sig ännu mer. Att ta på sig ännu mer jobb, att ta ännu mera timmar från det som skulle vara den tid som man egentligen lever fritt. Visst låter det som en drömanställd för många ledningar i vårt resultatinriktade samhälle?

Men egentligen så arbetar hon hela tiden förskrämt och skamset med medberoendet som en äcklig råtta i magen. En råtta som äter upp henne inifrån. Hon försäkrar sin plats i teamet genom att påminna andra om möten och styr upp och förutser vad andra behöver trots att de inte ber om det. Hon bygger upp sin oumbärlighet som ett internt imperium. Hon lyssnar och tar in andras bekymmer och klagomål, och hon svartmålar helst inga andra själv. Hon är som en neutral hamn mitt i ett egenskapat krig. En hamn där man vill lägga till och lasta av det som tynger båten för att sedan lättad kunna segla vidare.

Men tyvärr är inte den där hamnen byggd för allt tungt material som lastas av. De tunga containrarna med allt tyngre last tär på konstruktionen.

Men cheferna och de andra runtomkring tar efter ett tag för givet att hon alltid finns där och att hon alltid är tillgänglig. De tycker inte längre det är nödvändigt med de där erkännandena och berömmen. För allt det hon gör, det har ju blivit som om att det hör till. Det är som osynligt bläck i hennes egenskapade arbetsbeskrivning. Det är inget extra längre. Det är bara vad hon förväntas göra.

Som medberoende klagar man aldrig. Inte till dem som man behöver sin näring ifrån. Man blir istället efter hand tyst och de runt omkring börjar till slut undra vad det är som är fel. Om det är något de gjort eller sagt. Men hon svarar alltid nej samtidigt som hon letar efter nya containrar att stapla ovanpå dem som redan står där och svajar på kajen. Fyllda till bredden. Inombords känner hon sig ouppskattad och utnyttjad, men hon vill inte säga det. Hon är besviken, ledsen och arg. Men hon vågar inte utrycka dessa känslor. För tänk om det allra värsta händer? Tänk om de säger något negativt tillbaka. Att hon inte är tillräckligt bra. Att hon inte duger. Att hon inte räcker till. Då blir råttan i magen mätt. Och när besten är mätt och belåten så kommer kajen att krackelera och hon själv kommer att ramla i havet och drunkna i sin egen skam.

Så istället för att sätta sig ner och diskutera situationen så inträffar ett av följande scenarier. Hon uppdaterar sitt CV, tar kontakt med personer hon känner som hon vet uppskattar det hon gör, och söker ett nytt arbete. Hon får det antagligen relativt lätt och börjar sedan om med att göra sig oumbärlig hos någon som verkligen uppskattar det. Någon som åter igen ser henne för den som hon inte är. Eller så kraschar hon rakt in i väggen. Hon kraschar till följd av den stora arbetsbelastningen, känslan av att inte räcka till, av dåligt samvete och av skam över sig själv för att hon är svag.

Till saken hör att denna personlighetstyp, de som är medberoende, de är oftast för bra för att vara sanna. Det håller aldrig i längden – om man inte uppmärksammar problemet. Som en bra chef med både IQ och EQ så bör man fånga upp det och istället ta vara på det sanna hos personen. För det finns ju där. Det som kommer fram när råttan inte får mat.

Chefer bör försöka arbeta tillsammans med den medberoende. För när personen får hjälp, vilket den kan om den själv är beredd att börja se sig själv på riktigt, (se bara på mig) så kan de vara exceptionella medarbetare. För allt det där extremt duktiga, det finns där bakom men med en mer naturlig touch. Dessa människor är oftast i grunden sunt lojala, samvetsgranna och ödmjuka. De tycker om resultat, de bryr sig genuint om andra människor och de vill vara en del av en förbättrad kultur på en arbetsplats. Men de kan också, när det där beroendet av fixar har släppt, vara ifrågasättande och utmanande, precis som man bör vara som en ärlig medlem av en grupp eller arbetsplats.

Nyckeln till att hantera dessa människor effektivt ligger i att förstå vad som gör att de går för långt. Att se vad de verkligen är och vad som finns där bakom all osannolik effektivitet. Och att, precis som man skulle göra om någon anställd har ett missbruk eller någon annan sjukdom, agera och hjälpa dem att få hjälp. Se personens långsiktiga tillgångar och ta tillvara på dem. Då har företaget gjort en bra investering, till skillnad från att få en utbränd sjukskriven anställd eller en anställd som lämnar företaget indignerad, besviken och missnöjd.

Jag svalt ut min råtta så den finns numera endast som ett embryo i min mage. Ett embryo som jag måste påminna mig ibland om att inte mata. Istället är jag nu fri. Jag är äntligen den naturliga tillgång som jag alltid har önskat. En tillgång för i första hand mig själv och genom det för min familj och i tredje hand för vad jag väljer att göra med mitt fortsatta yrkesliv.

Jag är fortfarande exceptionell – men sann.

 

Hur kan du som arbetsgivare upptäcka att din medarbetare är medberoende:

  • De har ett konstant behov av godkännande.
  • De verkar förutse alla dina behov
  • De är villiga att utföra alla typer av uppgifter
  • De arbetar gärna över
  • De skapar behov som du inte visste att du hade behov av
  • De klagar aldrig
  • De är alltid tillgängliga
  • De medger sällan att de är utarbetade även om det verkar påtagligt
  • De kommer oftast att hålla med dig eller hålla tyst
  • De försöker alltid att vara den perfekta medarbetaren
  • De blir mycket låga av avslag och missnöje. Även inbillade sådana
  • De har svårt att ta kritik
  • De undviker konfrontationer

 

 

Förenkla livet med TippTapp

Är det inte oftast så, att när man äntligen har fått iväg det där stora lasset/lassen till tippen, så hittar (skapar) man plötsligt ännu mer skräp som ligger och förpestar tomten. Igen. Alltid dessa enerverande högar. Är det inte nya tekniska prylar som har hur mycket emballage som helst så är det ett träd eller en buske som har fått känna på sågen, en uttjänad gammal AC som blir tvångs-utbytt eller kaniner som har bajsat för mycket.

Och för att ens kunna få iväg saker till soptippen/återvinningen krävs förstås en bil, ofta ett släp och dessutom bärhjälp. Jag har inga problem med att köra släp och oftast inte heller att bära. Men de relativt färska diskbråcken i nacken går inte helt ihop med att bära tungt och de går absolut inte ihop med att slänga saker över kanten på containrar. Jag tenderar ofta att bli alltför oförsiktigt ivrig när jag har mina arbetsbyxor på mig. Det är som om att de är magiska byxor. De förvandlar mig direkt från Mimis till Byggare Bobbie på speed.

Dessutom kräver sopor och återvinning tid. Vilket är något som inte alla har i överflöd. Ja okay, jag har inte ett kontor att gå till varje dag men jag har ändå mitt arbete hemma. Minst fyra timmars skriverier vid datorn, sen lite administrativt hemma-chefs-arbete på det, därefter städning, tvätt, hundpromenader, matlagning, husmålning och annat snickeri och underhåll. Detta följt av kanin- och kaningårds-omsorg, tonårs-coaching (=diskussioner och drama) och lite annat pyssel som alltid dyker upp. Och när sommaren är över så adderar vi hämtning, lämning, aktiviteter och läxor.

Så jo, tid är en nog ständig bristvara för de flesta. Även för oss hemma-arbetande mammor. Och den där bristen på tid gör att sakerna vi inte kör i väg förstås samlas på hög och tar upp onödig plats. Och dessutom är de där högarna långt ifrån en fröjd för ögat. Efter år av väldigt mycket skräp på tomten så har jag numera blivit lite allergisk mot det. Jag har ett inre mantra som alltid vill rensa i röran. Jag känner mig synnerligen oharmonisk när nya högar börjar torna upp sig.

Därför är jag helt omåttligt kär i den nyaste appen i min förenkla-livet-samling. Tipp-Tapp- appen! Låter lite som en julsång men det är bättre än så. Det är en livsförenklings-sång som är bra både för mig och för miljön. Åtminstone för miljön i min närhet. Men nej, även för miljön i stort. För man återvinner ju.

Tjänsten går till som så att man tar en bild på det man vill få hämtat och kört till en återvinning eller bara vill ge bort för återanvändning. Därefter lägger man upp den i appen ihop med ett pris. Då kan någon som ändå tänkt eller behöver åka till tippen hämta sakerna och få betalt för det. När hämtaren har packat in sakerna och  dokumenterat att det är klart betalas pengarna ut genom ett enkelt klick med hjälp av ditt mobila BankID.

Första gången jag provade hade jag ett fullt släp som hade stått alldeles för länge ute i regnet…med säckar som förstås inte ens var hopbundna. Det var en blandning av kaninspillning, hö, skräp och ihop-trampade kartongbitar. Mycket hade blivit till en enda sörja i botten av kärran. Synnerligen motbjudande. Förutom detta hade vi säkert tjugo säckar till ståendes bredvid kärran tillsammans med byggmaterial och lite annat smått och gott. Så det skulle bli minst två fulla släp. Och då vill jag poängtera att vi har ett stort släp.

Jag tittade igenom andra annonser på TippTapp och la efter noga övervägande sedan försiktigt ett pris på femhundra kr för hämtning av skiten.

Det tog hela…..trettio sekunder och sen hade jag tre (!) villiga hämtare att välja bland. Jag blev helt ställd. Hade jag varit för snäll med mitt pris? Ja kanske men det var faktiskt en riktigt äcklig hämtning så jag tyckte att man måste betala för det där lilla extra de fick;. lukten och äckelfaktorn. Idag hade jag en ”snällare” hög på tomten. En gammal förpestad 120 säng, en tung isär monterad AC med inne och ute-del samt två säckar skräp. Den här gången satsade jag på blygsamma två hundra kr för att bli av med min ovälkomna skräphörna. En del av sakerna kunde man ju faktiskt kanske använda igen. Och voila!, det gick nu ännu snabbare än förra gången! Tjugo sekunder tills affären var uppgjord och ytterligare tjugo minuter tills bilen dök upp på uppfarten för att lasta in sakerna.

Och nu sitter jag här, nöjd och belåten. Efter tjugo minuter och tjugo sekunder. Med en tom och städad tomt, nöjda diskbråck och lite sparad tid.

Tipp tapp tipp tapp tomt det är på gården, tomt på gååååården……..