Jag har genom mitt yrkesverksamma liv varit väldigt lyckligt lottad. Iallafall utåt sett. Jag har fått praktiskt taget alla jobb jag har sökt, men oftast har jag blivit rekommenderad från ett jobb till ett annat. Och det har alltid varit en ännu bättre anställning…ännu högre upp…..och ännu ett steg på den ego-boostande karriärstegen.
När jag har börjat en ny anställning har det inte dröjt länge innan jag blivit erkänd som en ovanligt samvetsgrann anställd. En riktig tillgång som är både grundlig och pålitlig. En som inte har det minsta emot att utföra rutinjobb som egentligen inte ens hör till arbetsbeskrivningen i kontraktet. Jag kan nästan höra ledningsgruppens utvärderingar efter några veckor ” Hon är så noggrann. Hon ser helheten. Och så positivhon är! Verkar inte ha det minsta emot att arbeta över, hon till och med erbjuder sig! Ett riktigt föredöme för de andra. Och hon är så bra med andra i teamet. De vänder sig redan till henne med anförtroende och förfrågningar” Vid den här tidpunkten frågar de såklart sig själva ” Vem ÄR den här personen, och var kan jag hitta flera dussin av dem? Alla borde vara så här hängivna!”
Och det är klart att ett företag skulle blomstra om de enbart hade 100% hängivna anställda. Anställda som ger precis allt. Eller? Är det verkligen hela sanningen?
Jag förstår självklart varför jag blivit uppskattad. För jag är en fixare. En professionell Doer som gjort livet enklare för dem omkring mig. Jag säger inte att jag inte är duktig på mitt jobb eller att jag bara är en fasad, jag vet att jag är både duktig och en stor tillgång för de bolag jag har arbetat för. Frågan är bara, åter igen, var man sätter gränsen i sitt medberoende. Och om en medberoende person verkligen är det bästa att satsa på vid en anställning. I alla fall om man som arbetsgivare inte förstår och tar hand om dess innebörd. För var ligger företagets ansvar? Och bör de ens ha ett?
I mig och antagligen i de flesta andra i min situation, har mina arbetsgivare tidigare fått en anställd som helhjärtat och med ett tacksamt och försäkrande leende tagit på sig vad som lades i knät på henne. En Doer som förutom att arbeta dubbla skift försökte dölja sin egentliga identitet. Hon försökte dölja att hon egentligen är en Pleaser, en som vill vara andra till lags. För hon tyckte aldrig att det hon gjorde var gott nog. Hon måste hela tiden få det försäkrat. Och enda möjligheten till det är att anstränga sig ännu mer. Att ta på sig ännu mer jobb, att ta ännu mera timmar från det som skulle vara den tid som man egentligen lever fritt. Visst låter det som en drömanställd för många ledningar i vårt resultatinriktade samhälle?
Men egentligen så arbetar hon hela tiden förskrämt och skamset med medberoendet som en äcklig råtta i magen. En råtta som äter upp henne inifrån. Hon försäkrar sin plats i teamet genom att påminna andra om möten och styr upp och förutser vad andra behöver trots att de inte ber om det. Hon bygger upp sin oumbärlighet som ett internt imperium. Hon lyssnar och tar in andras bekymmer och klagomål, och hon svartmålar helst inga andra själv. Hon är som en neutral hamn mitt i ett egenskapat krig. En hamn där man vill lägga till och lasta av det som tynger båten för att sedan lättad kunna segla vidare.
Men tyvärr är inte den där hamnen byggd för allt tungt material som lastas av. De tunga containrarna med allt tyngre last tär på konstruktionen.
Men cheferna och de andra runtomkring tar efter ett tag för givet att hon alltid finns där och att hon alltid är tillgänglig. De tycker inte längre det är nödvändigt med de där erkännandena och berömmen. För allt det hon gör, det har ju blivit som om att det hör till. Det är som osynligt bläck i hennes egenskapade arbetsbeskrivning. Det är inget extra längre. Det är bara vad hon förväntas göra.
Som medberoende klagar man aldrig. Inte till dem som man behöver sin näring ifrån. Man blir istället efter hand tyst och de runt omkring börjar till slut undra vad det är som är fel. Om det är något de gjort eller sagt. Men hon svarar alltid nej samtidigt som hon letar efter nya containrar att stapla ovanpå dem som redan står där och svajar på kajen. Fyllda till bredden. Inombords känner hon sig ouppskattad och utnyttjad, men hon vill inte säga det. Hon är besviken, ledsen och arg. Men hon vågar inte utrycka dessa känslor. För tänk om det allra värsta händer? Tänk om de säger något negativt tillbaka. Att hon inte är tillräckligt bra. Att hon inte duger. Att hon inte räcker till. Då blir råttan i magen mätt. Och när besten är mätt och belåten så kommer kajen att krackelera och hon själv kommer att ramla i havet och drunkna i sin egen skam.
Så istället för att sätta sig ner och diskutera situationen så inträffar ett av följande scenarier. Hon uppdaterar sitt CV, tar kontakt med personer hon känner som hon vet uppskattar det hon gör, och söker ett nytt arbete. Hon får det antagligen relativt lätt och börjar sedan om med att göra sig oumbärlig hos någon som verkligen uppskattar det. Någon som åter igen ser henne för den som hon inte är. Eller så kraschar hon rakt in i väggen. Hon kraschar till följd av den stora arbetsbelastningen, känslan av att inte räcka till, av dåligt samvete och av skam över sig själv för att hon är svag.
Till saken hör att denna personlighetstyp, de som är medberoende, de är oftast för bra för att vara sanna. Det håller aldrig i längden – om man inte uppmärksammar problemet. Som en bra chef med både IQ och EQ så bör man fånga upp det och istället ta vara på det sanna hos personen. För det finns ju där. Det som kommer fram när råttan inte får mat.
Chefer bör försöka arbeta tillsammans med den medberoende. För när personen får hjälp, vilket den kan om den själv är beredd att börja se sig själv på riktigt, (se bara på mig) så kan de vara exceptionella medarbetare. För allt det där extremt duktiga, det finns där bakom men med en mer naturlig touch. Dessa människor är oftast i grunden sunt lojala, samvetsgranna och ödmjuka. De tycker om resultat, de bryr sig genuint om andra människor och de vill vara en del av en förbättrad kultur på en arbetsplats. Men de kan också, när det där beroendet av fixar har släppt, vara ifrågasättande och utmanande, precis som man bör vara som en ärlig medlem av en grupp eller arbetsplats.
Nyckeln till att hantera dessa människor effektivt ligger i att förstå vad som gör att de går för långt. Att se vad de verkligen är och vad som finns där bakom all osannolik effektivitet. Och att, precis som man skulle göra om någon anställd har ett missbruk eller någon annan sjukdom, agera och hjälpa dem att få hjälp. Se personens långsiktiga tillgångar och ta tillvara på dem. Då har företaget gjort en bra investering, till skillnad från att få en utbränd sjukskriven anställd eller en anställd som lämnar företaget indignerad, besviken och missnöjd.
Jag svalt ut min råtta så den finns numera endast som ett embryo i min mage. Ett embryo som jag måste påminna mig ibland om att inte mata. Istället är jag nu fri. Jag är äntligen den naturliga tillgång som jag alltid har önskat. En tillgång för i första hand mig själv och genom det för min familj och i tredje hand för vad jag väljer att göra med mitt fortsatta yrkesliv.
Jag är fortfarande exceptionell – men sann.
Hur kan du som arbetsgivare upptäcka att din medarbetare är medberoende:
- De har ett konstant behov av godkännande.
- De verkar förutse alla dina behov
- De är villiga att utföra alla typer av uppgifter
- De arbetar gärna över
- De skapar behov som du inte visste att du hade behov av
- De klagar aldrig
- De är alltid tillgängliga
- De medger sällan att de är utarbetade även om det verkar påtagligt
- De kommer oftast att hålla med dig eller hålla tyst
- De försöker alltid att vara den perfekta medarbetaren
- De blir mycket låga av avslag och missnöje. Även inbillade sådana
- De har svårt att ta kritik
- De undviker konfrontationer
