-
Tränar skrivmuskeln för att bli ordspänstig
Varje ord är en kamp och varje mening suger. Det är som att dra ut tänder, riktigt långsamt. Mitt inre vandrar hela tiden iväg till annat, jag totalvägrar att tänka eller vara kreativ och inspirationen undviker mig som pesten. Jag vill helt enkelt inte skriva. Samtidigt som jag verkligen vill. Skrivkramp får mig att känna mig som en trotsig femåring. Jag vet ju att jag kan. Och att det går. Men ändå gör jag det inte. Ja, detta är vad många författare och skribenter kallar skrivkramp. Det påminner nästan om en sjukdomskänsla; man har inget att säga, ingen ork eller lust att säga något, inga intressanta kommentarer att erbjuda, inga…
-
Jag är inget kärringäpple – jag är en superhjälte!
Har funderat mycket över det här med att hitta uppdrag och jobb och den konstiga känslan att man helt plötsligt är att betraktas som ett kärring-äpple. En fallfrukt som anses ha legat för länge på arbetsmarknads-marken trots att man egentligen är i sin prestations-peak. Både erfarenhetsmässigt och då man plötsligt ÄNTLIGEN har mera tid nu när familjelivet har gått in i en ny fas. Enligt regeringens ”Delegation för främjande av äldre arbetskraft” står det att chansen att få svar på en jobbansökan minskar redan efter 40 års ålder för att sedan minska ännu mer dramatiskt fram till 65 års ålder då sannolikheten att bli kontaktad av arbetsgivaren är runt 2-3…
-
En polaroid-bild från förr
Igår ringde min exmake och frågade om han kunde komma förbi och hämta släpet som står på tomten. Även om vi har fortsatt vara vänner efter skilsmässan har jag nog inte blivit så glad över att se honom på flera år. Det var corona-effekten som slog till med full kraft. Glädjen att få träffa människor på riktigt. Inte bara fokusera på avståndet i kassakön och rynka pannan åt människor man inte ens känner som går för nära på promenaden. Att istället känna hur viktiga de där personliga mötena är. De som man, innan pesten, oftast inte hade tid med för att man prioriterade annat eller helt enkelt inte orkade. Det…
-
Två år – så kort och så långt
I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras. Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes. Jag minns din lilla hand i min…
