När solen vill ut och leka

Det är en underlig känsla. När man efter alltför många dagar nere på botten av ett inre träsk plötsligt vaknar upp med lätta andetag. Det där blytunga täcket av unken förtvivlan har bytts ut mot ett tunt luftigt lakan av…hopp? Solen kikar envetet in bakom gardinen och istället för att knipa ihop ögonen för att slippa se allt det där som finns utanför, så tittar man upp… och vill ut. Ut till livet. Ut till alla andra som finns där. Ut till solen. Ut med fötterna i tunna converse för att känna vinterns grus som ännu inte är uppsopat mot trampdynan. Ute känns inte längre skrämmande och påträngande. Det känns lockande. Vilken konstigt härlig känsla!

För jag har varit där nere nu ett tag. Liggandes på botten. Jag trodde att jag hade varit där hela tiden sedan den där dagen i december men sanningen är att jag inte ens visste var ”där nere” betydde. Inte förrän jag släppte taget och trillade ner ordentligt. Jag har varit ledsen, sorgsen och arg. Jag har gråtit och saknat, förbannat och ibland stängt av. Men jag har inte vågat släppa in alltihop på en gång. Inte förrän den där eftermiddagen när det brast på riktigt.

Det har varit som att fylla ett glas nästan till bredden, men ändå hela tiden balansera det utan att spilla över kanten. Jag har delat med mig lite här och där. Bjussat på innehållet för att kunna fylla på utan att det blir för fullt. Men så kom den där droppen. Eller snarare dropparna. De som fick alla fördämningar att rämna. De som gör att man ligger i fosterställning och gråter så högt och intensivt att man knappt kan andas. De som gör att man inte kan röra sig, inte prata, inte se. Man kan bara känna, samtidigt som allt blir kolsvart. Själsligt och kroppsligt kolsvart. Det är som att både hjärtat och huvudet sprängs och tankarna blir till miljoner små delar som snurrar runt i rummet som feberhallucinationer. Man kan inte styra dem, inte ta på dem, inte få dem att ändra riktning. Man bara är, i ingenting och i allting. Och precis allting gör ont. Ondare än någonting annat. Det är så fruktansvärt jobbigt och dränerande.

Men sedan, efter några efterföljande dygn av intensiv migrän och lika intensiva spyor, precis då jag trodde att jag aldrig skulle hitta upp igen, då hände det där. Att jag vaknade med solen som ryckte i gardinen. Den liksom ropade på mig. Som när jag, för hundra år sedan, varje dag stod utanför min kompis Susannes lägenhet på tredje våningen och frågade om hon ville komma ut och leka. Nu ville solen att jag skulle komma ut och leka. Och jag kände det med detsamma. Den där känslan som jag hade glömt bort. Den nästan pirrade av energi i själen. Förväntan. Mungiporna vändes uppåt utav sig själv. Det behövdes ingen hjälp. Jag tassade försiktigt upp och tittade mig i spegeln. Och döm om min förvåning då en där dammiga, svullna människan med panda-ringar faktiskt var borta. Plötsligt var jag där igen. Visserligen med sömnrutiga rynkmönster på kinderna men med en klar blick och färg på kinderna.

Så trots att sorgen och saknaden är kvar så känns insidan plötsligt lättare. Det är precis som om att livet tryckte på en pausknapp som jag inte visste fanns. Eller kanske är det så att man tar en bit i taget. Att man på något sätt blir serverad det man kan hantera och där efter får man en behövlig vila. För att orka ta sig igenom resten. Jag vet inte. Jag är bara glad att det känns såhär, just nu. Just idag.

Nu sitter jag åter igen på ett tåg mot Göteborg. Men denna gång duschad med nytvättat hår och rena kläder som INTE är av mjukis-varianten. Jag åker baklänges, äter polly lakritsmix och dricker Brämhults Apelsinmorotsingefära-juice. Jag ler mot damen bredvid och hjälper henne få upp sitt bagage på hyllan. Och jag känner mig nog faktiskt så glad som det går när man samtidigt varje dag saknar någon så att hjärtat brister.

Jag längtar efter att träffa familj och vänner, jag längtar efter att äta riktigt färska räkor med min bror och hans Annika ikväll och jag ser fram emot att gå på fest imorgon. Jag Ser Fram Emot. Det kan tyckas som en enkel vardaglig mening för de flesta men just nu känns den…nästan förbjuden och oväntad men samtidigt helt underbar och väldigt välkommen.

Jag vet att det kommer fler gropar. Och jag vet att saknaden aldrig tar slut. Men just därför skall jag ta vara på den här se-fram-emot-känslan så länge den varar.

Jag känner mig som nykysst av solen och skall fira med att klä mig i min 50 års kris ; min allra första skinnkjol och mina fina italienska overknee mockastövlar.

Hej Världen, kul att ses igen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *