Från harmoni till Fast&Furious
Gårdagen var en lugn socker-dag. Inte alls så mycket sug längre så antagligen är nästa puckel i mitt lidande passerad. Man känner det tydligt när man tycker att en morot är lika gott som en plopp.
Så jag kände stor harmoni och ett skönt (men bedrägligt skulle det visa sig) lugn under dagen. Jag promenerade med barnen till skolan, vilket är en perfekt kombo av kvalitetstid och hundmotion. Det är så mysigt med pratet, skratten, en hand i min och hunden som blir så trött efter promenaden att han inte orkar att pipa mig galen efter uppmärksamhet. Efter att barnen var på plats i skolan drog det lite i den nyfunna inredningsådran så det blev en tur till IKEA innan det var dags att hämta upp 13-åringen för att skjutsa honom till tandläkaren i stan. Vi var, min vana trogen, tidiga så jag föreslog att vi skulle ta något att äta innan det var dags för tandreglering. Närmast till hands låg en pizzeria med uteservering. Så vi korsade gatan och gick dit. Jag tänkte först att vi skulle sätta oss på uteserveringen och tittade ut ett bra bord, men kände samtidigt att det var så rörigt med trafiken precis inpå, så jag sa att vi istället ville ha en bord inne. Vi var de första och enda gästerna på restaurangen så det var fritt fram att välja. Vi valde ett av de många fönsterborden. Efter att beställningen var klar lutade vi oss tillbaka, väntade på maten och pratade. Om högt och lågt. Min bonus-tonåring frågade om min tumör och det blev en fin diskussion om känslor, samhörighet och ledsnad. Men under tiden att vi pratade så hade jag samtidigt, av någon anledning, ett öga ut genom fönstret. Ni vet så där när man registrerar men inte riktigt tittar fokuserat.
Medan vi pratade ser jag en bil som beter sig lite underligt. Den stannar vid övergångsstället och jag noterar på håll att personerna i bilen verkar se sig om flera gånger, som om att de letar efter något, nästan spanar. De kör inte över korsningen, de bara står där, varvid fotgängarna blir förvirrade och inte vet om de skall gå eller inte. Jag vänder tillbaka huvudet mot vårt samtal vid bordet men i nästa sekund registrerar jag ett högt motor ljud som vid en rivstart och jag ser bilen helt otippat fara rätt upp på refugen och över stolpen som påvisar övergångsställe. Stolpen viker sig helt och bilen stannar till med ett frustande. Det känns som en skämt först. Helt bisarrt och jag avbryter häpet vår diskussion med ett “Shit vad gör dom?”. Min tonåring vänder sitt blonda huvud för att titta och sen…. går allt väldigt fort. Bilens motorn gasar igen, nu ännu högre, och bilen gör ännu en rivstart och kör nu plötsligt…… rätt mot restaurangen, rätt mot platsen där vi sitter. Som i värsta Fast&Furious-stil. (Har inte sett filmerna men jag föreställer mig att det är någorlunda som det här.) Jag ser med uppspärrade ögon bilen komma, nästan satsa, i riktning rätt emot oss. Och det går fort. Väldigt fort. Jag hinner tänka att “Det här är INTE bra. Jävlar. Jävlar. Jävlar. Helvete. Måste få bort honom! Måste bort.Vi måste bort” innan jag kastar mig upp från stolen, griper tag i mitt sällskap, denna fantastiska underbara pojke som jag får ha till låns, och knuffar honom i våldsam panik framför mig för att få honom ur vägen för bilen som bara någon millisekund därefter far rätt in i rutan. Pang! Hela stället skakar till. Som när någon spränger en väg i närheten. Glassplittret yr över mina kläder men framför allt över platsen där vi satt. Stora vassa bitar av ett restaurang-fönster som ”is no more”. Herregud. Vad hände? Vi skulle ju bara äta pizza.
Som tur var, hade restaurangen en cirka 40 centimeters betongmur från marken och upp, innan den stora glasrutan började, i ungefär knähöjd. Hade den inte finnits hade hela bilen vräkts rätt in restaurangen. Benen darrade medan vi chockat kramade om varandra där inne bakom ett av borden, några meter från det trasiga fönstret. Och när jag sedan tittade utanför, där som vi först hade tänkt att sätta oss, så darrade de ännu mer. För det bordet och stolarna var helt mosade. Vi hade inte haft en chans om vi hade satt oss där. Och vilken sagolik tur att det i övrigt var helt tomt på restaurangen!
Alltså jag bara undrar, vad är oddsen? Vad är oddsen för att just JAG väljer att sätta mig vid just det bordet? Hela restaurangen är tom och jag väljer exakt det bord där en bil, som på film, dundrar in som värsta mördarmaskinen. Har jag gjort något fel? Är det någon (något) där ute som försöker att ständigt påminna mig om hur skört livet är? Att man måste leva i nuet. “Ta hand om det du har” Men jag VET ju det. Jag lovar!!!! Jag lever i nuet. Jag tar hand om mig själv. Jag äter för helvete morötter istället för plopp! Nu låter jag kanske lite gnällig men allvarligt. Räcker det inte nu? Har jag inte fått tillräckligt med påminnelser? Jag sköter mig. Jag tar hand om min hälsa, mitt mentala mående, jag dricker knappt alkohol, jag röker inte, jag umgås med barnen, jag jobbar inte för mycket, jag tränar, jag äter nyttigt…vad är det jag missar? Vad mer kan jag göra? Jag vill ju bara ha lite lugn harmoni. Lite svensson-lugn. Ge mig för guds skull svensson-lugn!
Min kulbo, som alltid är full av ideér, föreslog att vi skulle bygga en bunker under huset och sen skulle vi alla bo där och inte gå upp igen. För att minimera risken för fler ….incidenter. Men jag tycker nog att det förslaget andas lite väl mycket Josef Fritzl. Och dessutom blir det svårt att hantera allt som.. kommer ur en hund där nere i bunkern. Så vi får nog helt enkelt bara fortsätta undra. Varför.
