• familj,  Sorg

    Två år – så kort och så långt

    I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras.  Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes.  Jag minns din lilla hand i min…

  • familj,  Sorg

    Vad är det ni firar?

    ”Vad är det ni firar?” En helt normal fråga till ett sällskap som sitter vid ett långbord på Pinchos och diskuterar hur många rätter man skall beställa in. Är den där ostbågspajen verkligen värd att testa och hur många av de där vansinnigt goda räkorna i vitlök skall man våga sig på? Barnen springer runt borden, byter stolar och skrattar. Kinderna är rosiga av både värmen och allmän upphetsning av att alla är med och att det är okay att springa lite fritt utan att någon fyar eller säger att man måste sitta still. Vi vuxna skrattar och pratar. Farmor undrar vad det är för nymodigheter att beställa maten på…

  • familj,  Sorg,  Tankeställare

    Att abdikera från livets måsten

    Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt ”kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst. I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand…

  • Sorg

    Vill vrida tillbaka tiden och ändra världsordningen

    Min väska är packad. Imorgon för exakt ett år sedan var jag också på väg. Efter ett telefonsamtal tidigt på morgonen som blev början till ett slut som aldrig har upphört. För hur kan man släppa taget när man fortfarande inte riktigt har accepterat? När bara hjärnan har gjort det men inte hjärtat. Jag förstår inte att det redan har gått ett helt år. Ett år längre bort från senaste gången jag hörde hennes röst. Ett år bland vilsna människor på en vrakspillra. Som drivved för vinden. Varje dag färdande åt ett nytt håll utan möjlighet att styra. Alltid med någon på väg att drunkna, i tårar som ibland inte…