Posted on

Två år – så kort och så långt

I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”.

Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras. 

Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes.  Jag minns din lilla hand i min då du envist satt bredvid mig i soffan då jag var sjuk . Precis som jag minns dina långa pianofingrar runt mina när vi gick på stan och fnissande provade tokiga mössor. Eller då vi promenerade längst med gatorna i Barcelona, lite rusiga efter lunchens champagne och en massa shopping. Jag fick äran att dela ditt liv från det att du var en liten flicka tills du blev en ung kvinna. Under varma dagar på stranden vid Grisslinge, timmar på studsmattan och tokiga danspass på gymmet då vi nästan blev utkörda. Många långa samtal om vänskap , kärlek och rädslor … ännu mera fniss och skratt om allt mellan himmel och jord. Du frågade ofta om råd men gav dem även själv. Det viktigaste gav du mig under vårt allra sista samtal. Du sa att jag skulle satsa på mitt skrivande. Att jag skulle sluta skjuta upp det. ”Låt någon dag bli just idag” sa du. ”Jag vet att du kan”.  Så ung och så klok. Och vet du, jag gjorde det, och jag kunde. Önskar bara så innerligt att du hade varit med och hejat på.

Så stolt jag alltid har varit över dig, ditt rättspatos, stora hjärta och de vägar du valde i livet. Mina vänner och min nya kärlek som du så självklart tog till ditt eget hjärta. Alltid så naturligt snäll och genuin. Dina milstolpar som låg framför dig, som att bli mamma, gifta dig , kanske flytta till hus … allt fanns med i min egen planering. Som att det var det naturligaste och mest självklara i världen. Att hålla tal på ditt bröllop, se din baby för första gången, glädjas åt ett nytt hem … Men det blev inte så.

Idag vaknade jag i ottan hemma hos din pappa efter en natts orolig sömn. Min första tanke var du. Nu har två år passerat och det känns ofta ofattbart att tiden fortsätter att gå. Jag ser ibland din studsiga gång och slarviga hästsvans som en skugga. En snabb glimt i ett folkhav som ger ett ögonblicks hjärtstillestånd och en strimma av ett omöjligt hopp. 

Nej jag har inte begravt dig i mitt hjärta som de säger i det sibiriska ordspråket, det är istället där du lever vidare. Det gör du i väldigt många hjärtan. Du är med i allt vi gör och du är  saknad precis varje dag.

Och du kommer alltid att vara en av mina älskade flickor.

 

Posted on

Vad är det ni firar?

”Vad är det ni firar?” En helt normal fråga till ett sällskap som sitter vid ett långbord på Pinchos och diskuterar hur många rätter man skall beställa in. Är den där ostbågspajen verkligen värd att testa och hur många av de där vansinnigt goda räkorna i vitlök skall man våga sig på? Barnen springer runt borden, byter stolar och skrattar. Kinderna är rosiga av både värmen och allmän upphetsning av att alla är med och att det är okay att springa lite fritt utan att någon fyar eller säger att man måste sitta still. Vi vuxna skrattar och pratar. Farmor undrar vad det är för nymodigheter att beställa maten på mobilen trots att man sitter på en restaurang, men hon ger sig hän och väljer rätter med stort allvar. Det känns fint och harmoniskt.

Men den där oskyldiga frågan från den leende servitrisen får hela sällskapet att abrupt tystna. ”Vad är det ni firar?” Vi tittar på varandra, frågande och nästan lite panikartat. Det är som när en film på gammeldags rulle plötsligt går av på mitten. Det stockar sig i halsen. För vi kan väl inte säga som det är? Vad skall vi säga? Hur lång kan tystnaden bli? Jag harklar mig. ”Familjemiddag” klämmer jag sedan bestämt ur mig. Servitrisens leende blir om möjligt ännu bredare och hon säger glatt ”Men åh vad trevligt för er! Ha en riktigt trevlig kväll nu” Sedan lämnar hon vårt bord.

Vi var på Pinchos även förra året. För det var din födelsedag dagen efter. Nu var det den andra födelsedagen som vi måste ta oss igenom utan dig. Denna gång din tjugosju års-dag. Förra året gick det konstigt nog lättare. Kanske var chockens hölje ännu svept runt sinnet som ett fiktivt bandage. Nu kändes det så naket. Höljet var borta och blottade ett öppet sår utan skydd. Inte ens solen kunde hjälpa till att läka det. Hela 2017 låg koncentrationen på att ta sig igenom alla de där första gångerna utan dig. Så jag trodde det skulle bli enklare i år. Men det blev tvärtom. Det här blev realitetens år. Den tunga insikten om att det ALLTID kommer att vara så här. Mina fantasier om att ”det har egentligen inte hänt” ”jag kan bara lyfta luren och ringa … men jag vill inte just nu” – de fungerar inte längre. Det här är det nya livet. Livet utan dig fysiskt ibland oss. Livet då de tröstande fantasierna inte längre får fäste. Och det kändes plötsligt så fruktansvärt tungt.

Men där på Pinchos återupptog vi försiktigt samtalen och skratten efter att servitrisen lämnat oss för att hälsa andra gäster välkomna. Barnen fortsatte att leka, några åt ostbågspajen, andra beställde för många räkor och vi försökte hålla värmen i schack med god och läskande sorbet. För vet du hjärtat mitt, det här kommer att fortsätta vara en tradition. En tradition som samlar oss för DIG och som ger dagen efter i minneslunden en solid grund av samhörighet. För vi känner att vi alla är tillsammans i den här otroliga saknaden. Alla för dig. För alltid. Du är fortfarande vårt lim. Älskade Malin.

71930664-E901-45E0-A292-4A5F2A02860A

Posted on

Att abdikera från livets måsten

Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt “kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst.

I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand och promenerade hem med molnen bakom ögonlocken. Jag ville stänga av och abdikera från livets måsten. Men till och med det är svårt när man är för trött.

Livet ÄR komplicerat men jag önskar ibland att det vore enklare. Jag vet att många människor har det mycket värre – alla människor på flykt jorden runt, alla oskyldiga människor som faller offer för bomber och våld, alla ensamma ute på gatorna och de som är ensamma även bland andra. Barnen som lider med vuxna som borde vara deras trygghet. Det finns så många att det gör ont att tänka på.  Jag vet att livet är som det är och att alla får ta det man får – men mitt i alla strider, konflikter och all sorg önskar jag att man slapp kämpa mindre om det som borde vara självklart.

Om att få förståelse. Om att ta vara på varandra. Om att få stöd utan att behöva ligga på och strida.  Om att få rätt vård på rätt nivå. Om att rätt personer tar ansvar för rätt sak. Om att kommunikation ska vara enkel, utan höjda röster. Om att andra som faktiskt både är utbildade och får betalt för det kunde samordna och strida för det som borde vara självklart för alla.

Men nu är jag i alla fall på tåget. Dricker kaffe och skakar av mig mil efter mil av den tunga filten. Jag känner lugnet lägra sig i takt med skakningarna från rälsen. Och jag börjar se fram emot att komma fram, precis som jag ser fram emot att komma hem igen. Jag längtar efter att umgås och priviligieret att få vara Fadder till ännu en liten människa att älska.

Det är dags att samla ihop sig och minnas vad som är viktigt.

Familj, hälsa, skrivlust … och att växa även när marken är hård och kall.

 

 

 

Posted on

Vill vrida tillbaka tiden och ändra världsordningen

Min väska är packad. Imorgon för exakt ett år sedan var jag också på väg. Efter ett telefonsamtal tidigt på morgonen som blev början till ett slut som aldrig har upphört. För hur kan man släppa taget när man fortfarande inte riktigt har accepterat? När bara hjärnan har gjort det men inte hjärtat.

Jag förstår inte att det redan har gått ett helt år. Ett år längre bort från senaste gången jag hörde hennes röst. Ett år bland vilsna människor på en vrakspillra. Som drivved för vinden. Varje dag färdande åt ett nytt håll utan möjlighet att styra. Alltid med någon på väg att drunkna, i tårar som ibland inte ens syns.

Vad händer efter att alla dessa första-gången-utan-henne-dagarna är över? Dagarna som vi alla har bävat för men tagit oss igenom tillsammans. Vad händer nästa år? Blir det lättare? Svårare? Jag önskar att det fanns ett facit. Så att man kan ställa in hjärtat på det och vara mera beredd.

Just nu, när årsdagen nästan går att fysiskt ta på, är jag tillbaka i känslan från när det precis hade hänt. Fast denna gång utan chockens lindrande hölje. Nu är det kalt och naket utan skyddsnät. Trycket över bröstet är konstant och tårarna trillar utan kontroll. Jag vill att det skall gå över men ändå inte. Jag vill sluta vara så outsägligt ledsen, men jag vill inte sluta känna. Jag vill bara sakna henne utan att det skall göra så ont.

Sorgen …  jag vet att det är en lång och utdragen process och att man inte är samma människa som man var innan. För den följer med oss, vart vi än går. Den tillhör livet nu och det som gör oss till människor. Och jag vet att vi inget annat kan göra än att andas och finnas för varandra. Fortsätta leva, skratta och ta tillvara på och vara tacksamma för det som är kvar.

Men ofta önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och ändra världsordningen. Ställa allt tillrätta. Så som det egentligen är meningen att det skall vara. Med henne här mitt bland oss.

Jag älskar dig min fina Malin – då, nu, alltid