Posted on

Mamma kärleken – en rysk roulette

-Mamma jag åker och kollar fotbollen hos en polare. Kan komma hem lite sent. Kan du se efter Bosse (hunden)
-Men du kommer hem i kväll?
-Ja såklart, jag passar ju hunden

När morgonen kommer är ingen hemma. Hans rum står tomt och orört. Förutom den lilla hunden som med sjusovar-ögon verkar glad att se mig.

Om det inte hade varit för den där hunden. Han har tagit så väl hand om den ända sedan den lämnades av här.  Det har känts så fint att se att han tagit  ansvaret på väldigt stort allvar. Större allvar än mycket annat. Han är förresten alltid väldigt mån om alla djuren hemma. Så om inte hunden hade varit, så hade oron stannat kvar som den där vanliga lilla klumpen. Den som alltid finns där. Mamma-klumpen. Den evigt närvarande.

Jag skickar ett mess. Inget svar. Jag skickar ett till. Fortfarande tomt på displayen. Jag tänker att de kanske har gått ut och festat och sedan glömt. Men han brukar vara noga. Jag får alltid det där messet om han väljer att bo hos en kompis. Han har lärt sig hur orolig jag blir. Och hunden… han skulle inte glömma hunden.
Det är något som inte stämmer. Jag ringer igen. Inget svar. Jag ringer fem gånger till. Med samma resultat.

Klockan tickar. 0800…0830….0900…displayen på mobilen är fortfarande helt tom. Jag skulle ha ätit frukost och klätt på mig. Nu sitter jag i soffan, utan aptit, i pyjamasen med den där klumpen som bara växer. Var är han?

Jag slår upp datorn och går in på Aftonbladet. Jag läser om en svår bilolycka tidigt på morgonen. Stora rubriker. Livshotande skador. Flera personer. Utanför stan. Det smakar surt i svalget. Pulsen går upp. Hans kompis har bil. De brukar köra utanför stan. Fan. Fan fan fan!

Jag skickar ett mess till kompisen han skulle kolla på fotbollen med i går kväll. Inget svar där heller. Då ringer jag istället upp, men samma ekande signaler går ut i ingenting även till honom.

Klockan 1000 är jag övertygad. Han ligger på en operationssal och kämpar för sitt liv. Personalen har inte kunnat ringa än eftersom …. hans leg är kvar i den kvaddade bilen? Eller är han redan död? Jag mår illa. Huvudvärken börjar pocka på bakom ena ögat. Jag tar min medicin. För säkerhets skull. Jag har inte tid att få migrän just nu. Jag måste ju kunna åka dit. Till sjukhuset.

I mitt huvud sitter jag redan där vid sängen. Hans pappa, som är i Italien på semester, har blivit kontaktad och är på väg hem. Jag har fixat någon som tar hand om djuren. Allt detta händer i mitt gränslösa mamma-huvud. Den delen jag inte kan styra.

I verkligheten där i soffan ringer jag igen. Nu med gråten i halsen. Inget svar. Jag bestämmer mig för att klä på mig så att jag är beredd. När de väl kontaktar mig från sjukhuset. Jag vägrar tänka tanken på att en polisbil plötsligt långsamt skulle rulla upp för uppfarten. Men tanken finns där och pockar på. Som en envis surrande mygga.

Jag reser mig och går upp för trappan med tunga steg. Halvvägs plingar det till i mobilen. Det låga ljudet går genom märg och ben. Jag stelnar till. Håller nästan andan. Sedan vänder jag och rusar ner. Trampar nästan på en av katterna som far iväg med ett förorättat tjut.

-Mamma, sov i pappas lägenhet. Sorry. Jätteledsen. Glömde messa. Förlåt:(

Sorry? Glömde? Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli fly förbannad. Just nu väger lättnaden över. Jag sätter mig i soffan medan trycket över bröstet långsamt lättar.

Överdriven reaktion? Vad känner ni? Jag vet att jag ibland hamnar i katastrofläge för snabbt. Men för mig är det så här att vara mamma. Ända från dagen de föds.
Det här var ett ärligt ungdomligt misstag från hans sida. Han brukar vara noga och sköta sig numera. Men nån gång skiter det sig förstås, precis som för oss alla. Men jag tror fortfarande inte att han förstår vad det gör med mig. Hur mycket jag än förklarar. Han kommer inte att förstå förrän den dag han själv blir förälder.

Mamma-kärleken är den bästa som finns – men det är en ständig rysk roulett.

Posted on

Häxhår och The Sister Code

I morse vaknade jag med två katter och en tvestjärt i sängen. Datorn låg uppfälld bredvid mig och glasögonen satt klistrade uppe i pannan. De hade bildat streck och veck i huden som satt kvar större delen av dagen. Det går inte att komma ifrån att man inte är fullt lika elastisk som förr.

Mascaran som jag, kors i taket, använt dagen innan hade smetats ut under ögonen och även gjort konstnärliga avtryck på kudden. Det luktade lite … surt i rummet. Jag skyllde på katterna en liten stund men visste innerst inne att det inte var rättvist. Katter är bland de renligaste djuren som finns. Jag borde vara tacksam att de ens ville ligga kvar där bredvid mig. Vad tvestjärten tyckte brydde jag mig inte så mycket om. Det som förvånade mig mest var att jag inte blev hysterisk och kastade mig ur sängen i panik. Är mitt nya chanserade jag inte längre rädd för insekter? Kanske känner jag mig lite besläktad med dem nu när jag är mer grott-lik. Eller är insektsrädslan något som går över med åldern?

Det var i alla fall jag och ingen annan som fortfarande hade på mig de svett-stelnande träningskläderna från gårdagens hårda pass på gymmet. Det var jag som missat att borsta tänderna och ignorerat att min skalp skrek efter en genomborstning.  Jag hade åter igen somnat med datorn på magen efter att jag ”bara skulle skriva några rader till”

När jag några minuter senare tittade mig i spegeln i badrummet insåg jag att mitt gamla chica jag var ett inne blott. Förfallet var otvetydigt. Ögonbrynen såg ut som perenner spridda för vinden. Övrig behåring hörde hemma i en kulstötar-hörna på sjuttiotalet och jag kunde till och med skönja några mörkare fjun bredvid munnen. Men samtidigt kändes det lite skönt. Det här att släppa ytan vind för våg. Att inte bry sig. Jag kan tänka mig att det är samma känsla som ”våga-vägra-B-H-kvinnorna” kände för trettio … fyrtio år sedan.

Det var när jag tog av mig min tränings BH som jag insåg att det var dags för en allvarlig intervention med mig själv. Om det är några män som läser så kan jag meddela att ni nu får hemligstämplad inside information. För detta är något som vi kvinnor försöker hålla för oss själva genom hela livet. Men nu kastar jag mig utför stupet. Jag bryter The Sister Code.

Här kommer det: Ibland får vi häx-hår på tuttarna! Japp, ibland tittar de ut, oftast bara ett eller två. Långa, svarta, tjocka hårstrån. De är inte som några andra hår på kroppen. De är från forntiden. Och de växer fort! Så om man inte kommer ihåg att rensa den rabatten så kan man bli påkommen. Det vill ingen av oss. Det finns djupt rotat inom oss. Vi vet alla vad man gjorde med häxor förr i tiden.

Så där stod jag nu. I mitt stora badrum med de skimrande klinkerplattorna. Med katt och hundpäls mellan tårna och (TVÅ) häxhår på tutten. (japp de är på samma) Att bli bränd på bål var en överhängande risk. Det var definitivt dags för en uppryckning.

Jag vände blicken från spegeln. Bakom mig på det fina rullskåpet i mörkt trä stod det fina burkar i diverse färger. Vackra burkar och tuber. Med damm på locken. Där fanns bodyscrub, body butter, body spray, hårinpackning, en liten necessär med allsköns små verktyg. Inklusive häxhårs-pincett och en glänsande oanvänd rakhyvel. Där fanns allt min förfallna kropp behövde.

En timme senare var jag tillbaka i tvåtusentalet. Utan häxhår …och diverse annan päls. Jag har bokat in färgning av fransar och bryn i eftermiddag, ikväll blir det bodyscrub och imorgon en soldusch.

Att arbeta med så mycket skrivande gör att jag försvinner in i ett tidsrum som både står still och går fort. Igår arbetade jag på en ny karaktär och det är …   fullständigt uppslukande. Tänk er att få skapa en helt ny person. Hitta på egenskaper, vad hon/han skall säga, vad de skall uppleva…. Man bestämmer ALLT! Och jag arbetar just nu tillsammans med en manusgrupp där vi läser varandras texter för att få perspektiv. Så otroligt intressant, inspirerande …och roligt. Men man glömmer tid och rum … och med det; hygien, mathållning och städning.

Ikväll skall jag ställa klockan på 22.00. Då skall tänderna borstas, ansiktet tvagas och pyjamasen på. Sängkläderna skall bytas innan dess och inga extra ”husdjur” är välkomna bland kuddarna.

För jag är inte bara författare, jag är också … åtminstone ren.

Posted on

Villkorslös kärlek

Jag trodde att han var på bättringsvägen efter förra veckans oförklarliga sjukdomstillstånd. Han viftade på svansen, ögonen var med och han snodde min kaka från frukostbordet. Lugnet återvände till magen och trycket över bröstkorgen lättade. Men idag vände det igen. Åt helt fel håll.

Antagligen var det samma sak för många andra också – alla djursjukhus i Stockholms-området var nämligen fulla och ingen kunde ta emot fler patienter. ”Men vad skall jag göra då!” grät jag uppgivet och anklagande i mobilen. ”Låta honom ligga och dö?” ”Nej då” svarade rösten i andra luren som jag väntat i femtioen minuter på att få prata med. ”Ring Uppsala Djursjukhus och prova där. De kanske kan hjälpa dig” Kanske? Och vaddå Uppsala? Jag bor ju på Värmdö … Jag insåg att det antagligen är samma kris i djurvården som i vården för oss människor.

Men jag ringde till Uppsala och vi fick komma dit. Och nu ligger han inlagd, på intensivvårds-avdelningen – där man ligger om man är en riktigt sjuk hund. Hur man nu kan vara en riktigt sjuk hund när man bara är tre år och ingen vet vad det beror på. Jag blir så ända in i märgen ledsen. Jag vet att det inte är en människa, det är en hund. Men det är VÅR hund. VÅR hund som har varit med mig nästan varje timme sen han var åtta veckor. VÅR hund som har funnits där, lutandes mot mig i soffan i varje jobbigt ögonblick de här senaste åren. Då när ångesten stångade i bröstet över en tumör som läkarna fann på min lever, när livet visade sig från sin värsta sida och tog Malin ifrån oss, i alla stunder av sorg då hjärtat ständigt brister trots att det redan är trasigt och när jag har slagits och stångats mot äldrevården och läkarvården. Alltid har där funnits ett stort varmt pälsigt huvud i knät. En varm kropp över mina frusna fötter och en genuin glädje att se mig, även om jag bara varit på övervåningen i fem minuter. Så mycket kärlek det finns i den där fyrbenta familjemedlemmen. Tänk om alla vi människor kunde älska så villkorslöst. Nej hundar kanske inte är hela världen men just den här hunden gör i alla fall min värld mera hel.

Och nu ligger han där, drygt elva mil bort, ensam och kämpar för livet. Med en diffus infektion rasandes i kroppen, alldeles för hög feber, galopperande puls och en smärta som ingen vet vad den kommer ifrån.

Snälla fina galna knäppa Simba, kämpa som fan för jag vill inte värma mina kalla fötter själv.

 

 

Posted on

Vad är det ni firar?

”Vad är det ni firar?” En helt normal fråga till ett sällskap som sitter vid ett långbord på Pinchos och diskuterar hur många rätter man skall beställa in. Är den där ostbågspajen verkligen värd att testa och hur många av de där vansinnigt goda räkorna i vitlök skall man våga sig på? Barnen springer runt borden, byter stolar och skrattar. Kinderna är rosiga av både värmen och allmän upphetsning av att alla är med och att det är okay att springa lite fritt utan att någon fyar eller säger att man måste sitta still. Vi vuxna skrattar och pratar. Farmor undrar vad det är för nymodigheter att beställa maten på mobilen trots att man sitter på en restaurang, men hon ger sig hän och väljer rätter med stort allvar. Det känns fint och harmoniskt.

Men den där oskyldiga frågan från den leende servitrisen får hela sällskapet att abrupt tystna. ”Vad är det ni firar?” Vi tittar på varandra, frågande och nästan lite panikartat. Det är som när en film på gammeldags rulle plötsligt går av på mitten. Det stockar sig i halsen. För vi kan väl inte säga som det är? Vad skall vi säga? Hur lång kan tystnaden bli? Jag harklar mig. ”Familjemiddag” klämmer jag sedan bestämt ur mig. Servitrisens leende blir om möjligt ännu bredare och hon säger glatt ”Men åh vad trevligt för er! Ha en riktigt trevlig kväll nu” Sedan lämnar hon vårt bord.

Vi var på Pinchos även förra året. För det var din födelsedag dagen efter. Nu var det den andra födelsedagen som vi måste ta oss igenom utan dig. Denna gång din tjugosju års-dag. Förra året gick det konstigt nog lättare. Kanske var chockens hölje ännu svept runt sinnet som ett fiktivt bandage. Nu kändes det så naket. Höljet var borta och blottade ett öppet sår utan skydd. Inte ens solen kunde hjälpa till att läka det. Hela 2017 låg koncentrationen på att ta sig igenom alla de där första gångerna utan dig. Så jag trodde det skulle bli enklare i år. Men det blev tvärtom. Det här blev realitetens år. Den tunga insikten om att det ALLTID kommer att vara så här. Mina fantasier om att ”det har egentligen inte hänt” ”jag kan bara lyfta luren och ringa … men jag vill inte just nu” – de fungerar inte längre. Det här är det nya livet. Livet utan dig fysiskt ibland oss. Livet då de tröstande fantasierna inte längre får fäste. Och det kändes plötsligt så fruktansvärt tungt.

Men där på Pinchos återupptog vi försiktigt samtalen och skratten efter att servitrisen lämnat oss för att hälsa andra gäster välkomna. Barnen fortsatte att leka, några åt ostbågspajen, andra beställde för många räkor och vi försökte hålla värmen i schack med god och läskande sorbet. För vet du hjärtat mitt, det här kommer att fortsätta vara en tradition. En tradition som samlar oss för DIG och som ger dagen efter i minneslunden en solid grund av samhörighet. För vi känner att vi alla är tillsammans i den här otroliga saknaden. Alla för dig. För alltid. Du är fortfarande vårt lim. Älskade Malin.

71930664-E901-45E0-A292-4A5F2A02860A