Villkorslös kärlek

Jag trodde att han var på bättringsvägen efter förra veckans oförklarliga sjukdomstillstånd. Han viftade på svansen, ögonen var med och han snodde min kaka från frukostbordet. Lugnet återvände till magen och trycket över bröstkorgen lättade. Men idag vände det igen. Åt helt fel håll.

Antagligen var det samma sak för många andra också – alla djursjukhus i Stockholms-området var nämligen fulla och ingen kunde ta emot fler patienter. ”Men vad skall jag göra då!” grät jag uppgivet och anklagande i mobilen. ”Låta honom ligga och dö?” ”Nej då” svarade rösten i andra luren som jag väntat i femtioen minuter på att få prata med. ”Ring Uppsala Djursjukhus och prova där. De kanske kan hjälpa dig” Kanske? Och vaddå Uppsala? Jag bor ju på Värmdö … Jag insåg att det antagligen är samma kris i djurvården som i vården för oss människor.

Men jag ringde till Uppsala och vi fick komma dit. Och nu ligger han inlagd, på intensivvårds-avdelningen – där man ligger om man är en riktigt sjuk hund. Hur man nu kan vara en riktigt sjuk hund när man bara är tre år och ingen vet vad det beror på. Jag blir så ända in i märgen ledsen. Jag vet att det inte är en människa, det är en hund. Men det är VÅR hund. VÅR hund som har varit med mig nästan varje timme sen han var åtta veckor. VÅR hund som har funnits där, lutandes mot mig i soffan i varje jobbigt ögonblick de här senaste åren. Då när ångesten stångade i bröstet över en tumör som läkarna fann på min lever, när livet visade sig från sin värsta sida och tog Malin ifrån oss, i alla stunder av sorg då hjärtat ständigt brister trots att det redan är trasigt och när jag har slagits och stångats mot äldrevården och läkarvården. Alltid har där funnits ett stort varmt pälsigt huvud i knät. En varm kropp över mina frusna fötter och en genuin glädje att se mig, även om jag bara varit på övervåningen i fem minuter. Så mycket kärlek det finns i den där fyrbenta familjemedlemmen. Tänk om alla vi människor kunde älska så villkorslöst. Nej hundar kanske inte är hela världen men just den här hunden gör i alla fall min värld mera hel.

Och nu ligger han där, drygt elva mil bort, ensam och kämpar för livet. Med en diffus infektion rasandes i kroppen, alldeles för hög feber, galopperande puls och en smärta som ingen vet vad den kommer ifrån.

Snälla fina galna knäppa Simba, kämpa som fan för jag vill inte värma mina kalla fötter själv.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *