Två år – så kort och så långt

I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”.

Och det kan mycket väl stämma. Men sorgen är olika för alla. Den är som ett eget DNA som lever sitt eget liv. Ingen annan kan sätta sig in i exakt hur den ser ut, hur just du känner, oavsett vem du har förlorat. Men det är extra tungt då någon går bort i unga år. Det är så onaturligt och så fruktansvärt fel. Livet … går liksom i kras. 

Älskade Malin, dig har jag alltid haft i mitt hjärta, från den dag du föddes.  Jag minns din lilla hand i min då du envist satt bredvid mig i soffan då jag var sjuk . Precis som jag minns dina långa pianofingrar runt mina när vi gick på stan och fnissande provade tokiga mössor. Eller då vi promenerade längst med gatorna i Barcelona, lite rusiga efter lunchens champagne och en massa shopping. Jag fick äran att dela ditt liv från det att du var en liten flicka tills du blev en ung kvinna. Under varma dagar på stranden vid Grisslinge, timmar på studsmattan och tokiga danspass på gymmet då vi nästan blev utkörda. Många långa samtal om vänskap , kärlek och rädslor … ännu mera fniss och skratt om allt mellan himmel och jord. Du frågade ofta om råd men gav dem även själv. Det viktigaste gav du mig under vårt allra sista samtal. Du sa att jag skulle satsa på mitt skrivande. Att jag skulle sluta skjuta upp det. ”Låt någon dag bli just idag” sa du. ”Jag vet att du kan”.  Så ung och så klok. Och vet du, jag gjorde det, och jag kunde. Önskar bara så innerligt att du hade varit med och hejat på.

Så stolt jag alltid har varit över dig, ditt rättspatos, stora hjärta och de vägar du valde i livet. Mina vänner och min nya kärlek som du så självklart tog till ditt eget hjärta. Alltid så naturligt snäll och genuin. Dina milstolpar som låg framför dig, som att bli mamma, gifta dig , kanske flytta till hus … allt fanns med i min egen planering. Som att det var det naturligaste och mest självklara i världen. Att hålla tal på ditt bröllop, se din baby för första gången, glädjas åt ett nytt hem … Men det blev inte så.

Idag vaknade jag i ottan hemma hos din pappa efter en natts orolig sömn. Min första tanke var du. Nu har två år passerat och det känns ofta ofattbart att tiden fortsätter att gå. Jag ser ibland din studsiga gång och slarviga hästsvans som en skugga. En snabb glimt i ett folkhav som ger ett ögonblicks hjärtstillestånd och en strimma av ett omöjligt hopp. 

Nej jag har inte begravt dig i mitt hjärta som de säger i det sibiriska ordspråket, det är istället där du lever vidare. Det gör du i väldigt många hjärtan. Du är med i allt vi gör och du är  saknad precis varje dag.

Och du kommer alltid att vara en av mina älskade flickor.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *