En alldeles speciell dag

Älskade Malin. Det är din födelsedag idag. Du fyller tjugosex år. Jag kan ännu inte riktigt säga att du skulle ha fyllt tjugosex. För det är så svårt att helt och hållet förstå att du inte är här och firar med oss. Men samtidigt så ÄR du här ändå. Fast på ditt nya sätt. Jag kan inte se dig men jag kan känna dig. Du är precis överallt med din fladdrande kofta och slarviga tofs. Jag ser dig i tanken, i ögonvrån och ibland på stan, i någon annan. Du är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar.

I morse skjutsade jag farmor och farfar till Minneslunden. De orkade inte vara med på kvällen men ville tända ett ljus och ge dig en blomma på din dag. Om du visste hur ledsna de är. Sorgen har förvandlat dem till två bräckliga fåglar i ett litet övergivet bo uppe i ett träd som de inte kommer ner för. Vingklippta och brutna. De har inte bara förlorat ett älskat barnbarn, de har också egna barn som lider. Och som förälder är det en aldrig sinande känsla av ångest. Du påverkar så många hjärtat. Alla i din närhet och även dem i periferin.

Det är så vackert i lunden, speciellt nu när det är grönt och när vattnet i fontänen är igång.  Vi stod där en stund och tittade upp mot kullen där din aska är spridd för vinden. Mitt bland alla dessa blommor som så självklart är lila. Sofie var också med. Vi höll om varandra som skeppsbrutna medan tårarna rann och rösterna stockade sig. Det var svårt att vara där idag på morgonen.

Efter en stund skjutsade vi hem farmor och farfar och jag åkte till Långedrags Värdshus för att äta lunch med din pappa. Det var en fin lunch. Vi pratade mest om dig, medan tårarna tävlade lite mot regnet utanför. Jag vet inte varför, men att se just din pappa så otroligt ledsen, det gör att hjärtat nästan går i tusen bitar varje gång. Kanske är det för att han alltid annars är så ”stor och stark”, med båda fötterna på jorden….och jo jag vet, ibland envis och trumpen som en åsna 🙂 Men världens bästa pappa till er, eller hur? (och bror till mig!) Det kommer han alltid att vara, även om det är med ett brustet hjärta.

Efter lunchen åkte jag hem för att vila en stund. Senare var det dags för Minneslunden igen. Dina systrar hade bjudit in alla som ville komma dit. För att fira och minnas dig som var vår riktiga kalas-prinsessa. Den som alltid gjorde födelsedagarna till en fest där inget fick förbises. Och dina systrar ville göra det för dig igen. De ville bevara den här dagen som din dag. Och de gjorde det så fint. Jag tror aldrig att Minneslunden har haft så många besökare samtidigt förut. Du måste ha skrattat, fnissat och njutit om du var där. Så mycket fina blommor och ljus, ett underbart foto på dig och en fantastisk vacker krans med ett stort hjärta i. Vi fikade, grät, skrattade och pratade medan barnen sprang runt och blåste såpbubblor och våra ballonger steg mot skyn.  De regniga skyarna ersattes av strålande sol, precis som om att vädret förstod att det här var en alldeles speciell dag.

För det blev verkligen Din Dag hjärtat. Annorlunda men innerligt med familj, vänner, bekanta och arbetskamrater. För även om det var sorgligt så fanns det en slags nostalgisk glädje. Det var som om att ditt väsen och din personlighet överröstade sorgen för en stund. Du har alltid haft en speciell förmåga att samla oss i just glädje. Tack för det hjärtat.

Älskade vännen, jag saknar dig så det värker och jag kommer att fortsätta att spana uppåt för att se när molnen dansar med dig.