Leva i Krigszonen

Nu när den värsta dödsångest-baksmällan efter Min Stora Feta Levertumör har lagt sig så går livet snabbt in i sin vanliga lunk. Bland annat den med tonåringar. Om man nu någonsin kan kalla det för en lunk. Det spelar ingen roll hur mycket jag har försökt att motivera, be och okay jag erkänner… ibland hota min 18 åring att åtminstone hålla det egna rummet, den s.k krigszonen, rent. Men det går helt enkelt inte in. Det är precis som om att han har blockat den delen av synnerven, avprogrammerat luktsinnet och stängt av sin känsla för allmän renlighet. Jag förstår inte! Hur kan man ens VILJA leva i en blandning av fuktig gympasal och eftersatt soprum kryddat med svärmar av fruktflugor över ingrodda tallrikar och glas med sur mjölk som en extra inredningsdetalj? Inte för att han äter så mycket frukt men de små djuren gillar nog gamla pizza-rester och halv-tuggade pommes frites också. Vår hund fullkomligt ÄLSKAR att stå i dörröppningen och sniffa, vilket INTE är ett gott tecken för hälsosamt leverne. (okay han gillar att lukta mig i munnen på morgonen också men det är INNAN jag har borstat tänderna)

Jag har, som sagt, prövat det mesta. Jag har fått såna där totala mamma-härdsmältor och ursinnigt med munnen som ett fult streck, tårar av ilska i ögonen och huvudet fylld med förorättade martyr-tankar, samlat ihop all hans skit i en stor hög på golvet. Jag har nästan triumfatoriskt tänkt att ”Ha! Nu fick du dig allt… unge!” (med…en liten svordom framför unge) ( Men bara i tanken, aldrig verbalt) Hur kunde jag ens för en sekund tro att det skulle funka? Så utomordentligt naivt av mig. Han gick ju bara runt högen och tänkte antagligen att ”Åh tack mamma, nu fick jag lite mer plats att lägga min MC Donalds-påse på” Jag begriper inte hur kan han vara en sån slarver när jag är så fantastiskt ordentlig. Oftast i alla fall. Nåja, okay…alltsomoftast åtminstone. Har jag uppfostrat honom så dåligt? Är det kanske curlandet som nu visar sin smutsiga byk?

Men nu har jag faktiskt (efter hela fem år som tonårsmamma) (ja allt har sin tid) kommit på ett koncept som funkar någorlunda. Det är en genialisk tvåstegsraket i militär anda, som min bipolära särbo har hjälpt till att skapa.

1. Return to sender
   All disk och annan hälsovådlig materia som står i krigszonen eller som inte har nått hela vägen IN i diskmaskinen eller i soptunnan– det ställs tillbaka på hans säng! Mitt på det fluffiga täcket. Huller om buller. Där i den sköna och annars så inbjudande sängen, där han trivs allra bäst. Genialiskt. Eller hur? Visst är det konstigt hur svårt den där sista lilla detaljen är? Att faktiskt ställa ner disken i maskinen. När man ändå har burit den hela vägen från rummet ut till köket. Jag förstår inte.  Det är ungefär som att gå och handla men sen lämna alla varorna kvar i bilen så att de ruttnar. Bara för att det är så himla jobbigt att bära den där sista biten från bilen till köket. Man väljer att hellre åka i en bil som luktar rutten fisk i en månad. Obegripligt. Men numera åker alltså allt resolut tillbaka igen. Och inte alltid, men oftast, blir det helt enkelt för jobbigt för honom att hålla på att rensa den älskade sängen. Kanske lite äckligt också, jag hoppas i alla fall det. Men jag tror inte att han riktigt har kommit just dit i sin mognadsprocess ännu.

2. Missilen
   Om ovanstående inte funkar och om tålamodet hos oss vuxna av någon anledning är uttänjt till bristningsgränsen, för det händer ju även i de bästa familjer, då tar vi till den ultimata konsekvensen. Vi använder min nya bästa vän. Min power app. Appen som gör mig allsmäktig likt en president som har nycklarna till avfyrningsenheten för atomvapen. Men i mitt fall behövs det ingen mer person som vrider om nyckeln för att avfyra missilen. Jag är enväldig. Som en moderlig terminator. Med några små snabba klick stänger jag ner hans livlina, hans liv, hans öde och sociala liv. Hans älskade internet. Och det bästa är att jag bara väljer endast hans devicer medan jag själv med ett (illvilligt) leende glatt surfar vidare. Och det är så underbart skönt att veta, att HAN vet, att jag är totalt orubblig. Och han VET också vad han måste göra för att jag skall logga på min app igen så att han kan fortsätta sitt liv. För det funkar till det mesta. ”Jaha har du inte lust att gå ut med hunden, men då stänger jag av tills du har gjort det och är tillbaka” Klick. ”Det är mat nu. Och jag menade nu, inte när du har spelat klart”Klick….. och så sitter han där och äter. Det är underbart befriande! Här har jag behövt lång coaching av min bipolära särbo för att släppa taget om min master-sport (curlandet) , våga rusta mig med rätt vapen och att använda dem på rätt sätt. Och nu när jag känt smaken av makt, och en ren diskbänk, fyrar jag av med en loj gäspning.