Vad är det ni firar?

”Vad är det ni firar?” En helt normal fråga till ett sällskap som sitter vid ett långbord på Pinchos och diskuterar hur många rätter man skall beställa in. Är den där ostbågspajen verkligen värd att testa och hur många av de där vansinnigt goda räkorna i vitlök skall man våga sig på? Barnen springer runt borden, byter stolar och skrattar. Kinderna är rosiga av både värmen och allmän upphetsning av att alla är med och att det är okay att springa lite fritt utan att någon fyar eller säger att man måste sitta still. Vi vuxna skrattar och pratar. Farmor undrar vad det är för nymodigheter att beställa maten på mobilen trots att man sitter på en restaurang, men hon ger sig hän och väljer rätter med stort allvar. Det känns fint och harmoniskt.

Men den där oskyldiga frågan från den leende servitrisen får hela sällskapet att abrupt tystna. ”Vad är det ni firar?” Vi tittar på varandra, frågande och nästan lite panikartat. Det är som när en film på gammeldags rulle plötsligt går av på mitten. Det stockar sig i halsen. För vi kan väl inte säga som det är? Vad skall vi säga? Hur lång kan tystnaden bli? Jag harklar mig. ”Familjemiddag” klämmer jag sedan bestämt ur mig. Servitrisens leende blir om möjligt ännu bredare och hon säger glatt ”Men åh vad trevligt för er! Ha en riktigt trevlig kväll nu” Sedan lämnar hon vårt bord.

Vi var på Pinchos även förra året. För det var din födelsedag dagen efter. Nu var det den andra födelsedagen som vi måste ta oss igenom utan dig. Denna gång din tjugosju års-dag. Förra året gick det konstigt nog lättare. Kanske var chockens hölje ännu svept runt sinnet som ett fiktivt bandage. Nu kändes det så naket. Höljet var borta och blottade ett öppet sår utan skydd. Inte ens solen kunde hjälpa till att läka det. Hela 2017 låg koncentrationen på att ta sig igenom alla de där första gångerna utan dig. Så jag trodde det skulle bli enklare i år. Men det blev tvärtom. Det här blev realitetens år. Den tunga insikten om att det ALLTID kommer att vara så här. Mina fantasier om att ”det har egentligen inte hänt” ”jag kan bara lyfta luren och ringamen jag vill inte just nu” – de fungerar inte längre. Det här är det nya livet. Livet utan dig fysiskt ibland oss. Livet då de tröstande fantasierna inte längre får fäste. Och det kändes plötsligt så fruktansvärt tungt.

Men där på Pinchos återupptog vi försiktigt samtalen och skratten efter att servitrisen lämnat oss för att hälsa andra gäster välkomna. Barnen fortsatte att leka, några åt ostbågspajen, andra beställde för många räkor och vi försökte hålla värmen i schack med god och läskande sorbet. För vet du hjärtat mitt, det här kommer att fortsätta vara en tradition. En tradition som samlar oss för DIG och som ger dagen efter i minneslunden en solid grund av samhörighet. För vi känner att vi alla är tillsammans i den här otroliga saknaden. Alla för dig. För alltid. Du är fortfarande vårt lim. Älskade Malin.

71930664-E901-45E0-A292-4A5F2A02860A

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *