Buggar i diskarna

Jag har legat och gråtit på nätterna i en hel vecka. Inte över att jag var tvungen att lämna återbud till mina tre inspelningsdagar med Solsidan (även om det sved bittert i skådespelar-wannabe-tarmen) utan för att jag har haft ont och inte kunnat sova. Smärtan i nacken och ner över armen har varit rent ut sagt gräslig. Domningarna i handen, i benet och foten har dessutom skrämt vettet ur mig. Det har hänt så mycket skit de senaste åren så man undrar liksom hur länge man kommer undan.

Jag känner mig nästan löjlig när jag gråter över smärta. Det är något som känns okay när man är fem år men inte nu. Jag vet att det är jättefel, alla kan såklart ha ont oavsett ålder, men så känns det i alla fall. Så jag grät på natten istället. Så att ingen skulle behöva dela denna ”svaghet” (OBS egen definition gällande mig själv och ingen annan). Dessutom tänker jag ständigt, att det finns värre saker att råka ut för än att ha ont. Man kan få ont och plötsligt försvinna för alltid. Utan förvarning. Från en decemberdag till en annan. Som så innerligt älskade Malin. Under mina vakna nätter nu veckan när det gjorde som mest ont så tänkte jag att jag ändå lätt skulle kunnat känna så här varje dag, om vi bara hade kunnat få henne tillbaka. Om så ens för en liten stund. En dag, en timme, en minut. Jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket jag önskar, men jag kommer nog aldrig att kunna sluta göra det ändå.

Lite sömn kombinerat med idog smärta och maxat alvedon-intag gör också att man blir mentalt dränerad. Och då blir man ledsen över annat också. Jag tänker alltid på Malin, precis varje dag, men den gångna veckan har jag tänkt mera intensivt och mörkt. Det blir som en film i huvudet som rullar utan stopp. Några sekvenser som går om och om igen. De där som känns allra mest. Speciellt på nätterna. För när man är trött så raseras murarna. Man har ingen ork att stå emot de där mörkaste tankarna och saknaden som bränner hål på precis allting. Jag har till och med tvångs-tittat på en massa sorglig skit på TV bara för att grotta ner mig i ledsamhet ännu mer. Som en jävla självplågare, eller en pyroman som häller bensin på elden som redan brinner så sprakande bra av sig självt. Så korkat. Men kanske nödvändigt för att inte drunkna. Tårarna mår ju trots allt bättre på utsidan än på insidan.

Men i går natt och i natt har jag sovit. Nästan hela nätterna. Smärtan avtog äntligen. Halleluja! Den är inte helt borta men den blev betydligt mindre aggressiv. När svaret på magnetröntgen kom igår visade det sig att jag åtminstone inte lider av hypokondri. Jag har istället begåvats med diskbråck i nacken. Och för att vara lite sådär extra speciell så har jag fått det på två ställen. Mellan kota C3 och C4 samt C5 och C6. Vad det beror på? Ingen aning. När doktorn frågade om jag utsatts för något yttre trauma, som de kallar det, så funderade jag riktigt seriöst en stund. Men det enda jag kunde komma på var att det kanske eventuellt kan ha något att göra med 40 kärror sten, en för tung vikt på gymmet, när jag lyfte en tung kärra på bilen några dagar innan det började, när jag flyttade utemöblerna eller kanske när jag missbedömde vikten på en gigantisk tung kartong från IKEA för lite mer än en vecka sedan. Möjligheterna är oändliga i mitt pyssliga Byggare-Bobbie liv.

”Det är väldigt inflammerat så jag förstår att du måste ha haft väääääääldigt ont” sa doktorn förstående när hon ringde om röntgen-resultatet. ”Du skulle nog behöva något starkare smärtstillande. Jag tror inte att vanlig alvedon hjälper” tillade hon vist och medicinskt. No shit!! Jag har ju konstant grinat mig genom nätterna, vilket jag faktiskt hulkande erkände redan när jag var på undersökning. Men då blev jag tillrättavisad med ett något nedlåtande ”Nej nej nej, det räcker absolut med vanlig alvedon för det här. Även om det inte känns så” Vaddå inte känns så? Jag hade ju redan då förbrukat ett helt paket utan någon som helst minskad smärta. Och jag är inte direkt känd för att överdriva smärta utan snarare tvärt om. Men jag fogade mig såklart, doktorn vet bäst. Jag inbillade mig att jag överdrev och grät istället i smyg. Men nu vet jag ju i alla fall. Att jag hade helt rätt i att tycka åtminstone lite synd om mig själv. Och kunskap är alltid bäst. Diskarna är trasiga och läkarna har adderat ytterligare några rader i min långa brokiga journal. Fast jag föredrar att säga att diskarna har fått några buggar. Det känns lite….mindre.

Nu blir det alltså sjukgymnastik ett tag istället för gymträning. Jag undrar hur man fixar ”Beach 2017” med sjukgymnastik? Kan man träna magen samtidigt som man fixar nacken? Och hur skall det gå för mina tonade axlar och mina, äntligen efter hårt slit, förskrämt hopkurade gäddhäng? Det börjar ju liksom dra ihop sig nu när midsommar är passerad. Fast å andra sidan så verkar sommaren inte så värst lovande just nu och det finns inga planer för soldränkta utlandssemestrar, så…. jag kanske klarar mig. Det får helt enkelt bli FleeceBeach 2017 istället. Det funkar det också.

Men om vi skall vara lite mera jordnära och allvarliga. Malin, mitt hjärta. Allt som händer och allt som känns, det jämför jag med att inte längre få höra din röst och se ditt glada leende. Och då löses allt annat som gör ont eller känns jobbigt upp som snö mitt i sommaren. Du är min måttstock. Tack för att du fortfarande håller min hand när det är mörkt. Jag saknar dig.