Kan en sorg bli komplett?

De fem så kallade sorge-faserna utvecklades och publicerades första gången för mer än trettio år sedan. Dessa faser har sedan blivit en slags måttform för hur man bör uppleva sorg. De som sörjer förväntas gå igenom en serie tydligt avgränsade skeenden, för att till slut nå ”Acceptans”, och då skall sorgearbetet vara komplett. Men kan en sorg någonsin bli ”komplett”? Och vad menas ens med det?

De flesta känner till stadierna; Chock/Förnekelse, Ilska, Förhandling, Depression och Acceptans. De kommer upp på skärmen var man än läser om just sorg. De kommer upp i samtal med psykologer och terapeuter och de kommer upp i radio- och TV program som handlar om sorg. Faserna finns överallt. Accepterade och nästan skrivna i sten. Effekten blir att många tror att det faktiskt finns en riktig och en felaktig väg att gå när man har förlorat någon. Att det finns ett förutsägbart mönster som alla måste gå igenom. Om någon identifieras att vara i ett visst stadium, måste de stanna kvar tills de är ”färdiga”, annars kommer deras sorgearbete att lida och de kommer inte att läka.

Men jag kan inte styra var jag är, vad jag känner och i vilken ordning jag skall känna en viss sak! Det är helt omöjligt. Jag önskar verkligen att de där faserna kunde stämma till punkt och pricka för mig. Men… sorg är ju lika individuell som kärlek: varje liv och varje väg dit är unik. Det finns absolut inget förutsägbart mönster, och ingen linjär progression om vart jag är på väg. Ibland är jag jätte-ledsen på ett nästan destruktivt sätt för att nästa dag vara glad och känna mig hoppfull. Andra dagar lever jag i en fantasivärld där jag fullständigt är i förnekelse. Vissa dagar vaknar jag med en förtärande ilska för att senare samma dag känna mig nostalgiskt ledsen. Ibland kan jag tänka på minnen av henne med ett leende men minuten senare gå förbi ett fotografi och få den där isklumpen av chock i magen som jag kände den där dagen på sjukhuset. På riktigt gräsliga dagar blandas allt – ledsamhet, uppgivenhet, glädje, hopp, förtvivlan, ilska, chock, undran – till en enda oförståelig pinande känslostorm.

Det har gått etthundrafyrtiotvå dagar och jag rör mig fortfarande som ett skadeskjutet rådjur mellan ett spektrum av känslor som alla inte ryms i ens en enda av de fem utstakade så kallade faserna. Ingenting går enligt ett schema. Allt är upp och ner. Som en bergodalbana utan slut. Man vill hoppa av men man kan inte. För sorgen är inte bara en fas i livet, den är ju en oåterkallelig del av det.

Jag tror att sorge-faserna egentligen är känslor utan tid. Och jag tror inte att de alltid följer ett visst mönster. De är mer som gemensamma erfarenheter som människor har haft, men de är inte nödvändiga erfarenheter. För vi är alla olika. Jag tror inte ens att de från början var menat att tala om för oss vad vi känner, vad vi borde känna och när vi bör känna det. De var inte avsedda att diktera om vi hanterar vår sorg ”korrekt” eller inte. Jag tror att de var avsedda att normalisera en extremt icke-normal tid. De var avsedda att ge tröst. För man behöver tröst, och kanske något att tro på, när jorden slutat snurra.

Så jag förstår samtidigt att många tror på sorge-faserna. Och att de verkligen kan ge tröst och stöd.  För döden skapar en sån oerhört smärtsam och fullständigt desorienterande tillvaro. Den ställer hela livet på ända. Och då vill man ha en slags karta, en tydligt avgränsad uppsättning steg som garanterar att man får ett slut på den där tärande smärtan som är som en ständigt påslagen svets-låga i magen. Men även om jag tror att de kan vara bra för en del, vilket jag respekterar, så tror jag inte att de funkar för alla.

Så för att återgå till min inledande fråga, om sorg kan bli komplett genom att man når acceptans;

Det korta enkla svaret för mig själv är NEJ. Man sörjer för att man älskar, och sorg är det naturliga svaret när någon vi älskar har tagits ifrån oss. Men sorgen har sin egen livslängd, som är, vilket jag skrev inledningsvis, unik för varje individ, eftersom varje människa men också varje kärlek är unik. Det finns ingen mållinje att passera för sorgen bryr sig varken om faser eller om tid.  Jag kan finna lugn i att läsa att de känslor som identifieras i de olika faserna är naturliga men det finns inga steg eller faser som rimligtvis kan innehålla allt jag känner av kärlek och smärta. Inte heller när dessa känslor visar sig.  Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att acceptera det som hände. Att hon inte fick leva kvar här hos oss. Därför är också tanken att sorgen blir komplett när man har gått igenom stegen, för mig, helt orealistisk.

Min Acceptans är att låta min unika sorg existera som en del av mig och låta den blanda sig med all kärlek och alla andra känslor jag känner.  Jag accepterar att sorgen och saknaden alltid kommer att vara en naturlig del av mitt liv. Precis som kärleken för henne är och alltid har varit. Och jag accepterar samtidigt att livet aldrig mera blir helt komplett utan henne. Älskade Malin.