Mamma kärleken – en rysk roulette

-Mamma jag åker och kollar fotbollen hos en polare. Kan komma hem lite sent. Kan du se efter Bosse (hunden)
-Men du kommer hem i kväll?
-Ja såklart, jag passar ju hunden

När morgonen kommer är ingen hemma. Hans rum står tomt och orört. Förutom den lilla hunden som med sjusovar-ögon verkar glad att se mig.

Om det inte hade varit för den där hunden. Han har tagit så väl hand om den ända sedan den lämnades av här.  Det har känts så fint att se att han tagit  ansvaret på väldigt stort allvar. Större allvar än mycket annat. Han är förresten alltid väldigt mån om alla djuren hemma. Så om inte hunden hade varit, så hade oron stannat kvar som den där vanliga lilla klumpen. Den som alltid finns där. Mamma-klumpen. Den evigt närvarande.

Jag skickar ett mess. Inget svar. Jag skickar ett till. Fortfarande tomt på displayen. Jag tänker att de kanske har gått ut och festat och sedan glömt. Men han brukar vara noga. Jag får alltid det där messet om han väljer att bo hos en kompis. Han har lärt sig hur orolig jag blir. Och hunden… han skulle inte glömma hunden.
Det är något som inte stämmer. Jag ringer igen. Inget svar. Jag ringer fem gånger till. Med samma resultat.

Klockan tickar. 0800…0830….0900…displayen på mobilen är fortfarande helt tom. Jag skulle ha ätit frukost och klätt på mig. Nu sitter jag i soffan, utan aptit, i pyjamasen med den där klumpen som bara växer. Var är han?

Jag slår upp datorn och går in på Aftonbladet. Jag läser om en svår bilolycka tidigt på morgonen. Stora rubriker. Livshotande skador. Flera personer. Utanför stan. Det smakar surt i svalget. Pulsen går upp. Hans kompis har bil. De brukar köra utanför stan. Fan. Fan fan fan!

Jag skickar ett mess till kompisen han skulle kolla på fotbollen med i går kväll. Inget svar där heller. Då ringer jag istället upp, men samma ekande signaler går ut i ingenting även till honom.

Klockan 1000 är jag övertygad. Han ligger på en operationssal och kämpar för sitt liv. Personalen har inte kunnat ringa än eftersom …. hans leg är kvar i den kvaddade bilen? Eller är han redan död? Jag mår illa. Huvudvärken börjar pocka på bakom ena ögat. Jag tar min medicin. För säkerhets skull. Jag har inte tid att få migrän just nu. Jag måste ju kunna åka dit. Till sjukhuset.

I mitt huvud sitter jag redan där vid sängen. Hans pappa, som är i Italien på semester, har blivit kontaktad och är på väg hem. Jag har fixat någon som tar hand om djuren. Allt detta händer i mitt gränslösa mamma-huvud. Den delen jag inte kan styra.

I verkligheten där i soffan ringer jag igen. Nu med gråten i halsen. Inget svar. Jag bestämmer mig för att klä på mig så att jag är beredd. När de väl kontaktar mig från sjukhuset. Jag vägrar tänka tanken på att en polisbil plötsligt långsamt skulle rulla upp för uppfarten. Men tanken finns där och pockar på. Som en envis surrande mygga.

Jag reser mig och går upp för trappan med tunga steg. Halvvägs plingar det till i mobilen. Det låga ljudet går genom märg och ben. Jag stelnar till. Håller nästan andan. Sedan vänder jag och rusar ner. Trampar nästan på en av katterna som far iväg med ett förorättat tjut.

-Mamma, sov i pappas lägenhet. Sorry. Jätteledsen. Glömde messa. Förlåt:(

Sorry? Glömde? Jag vet inte om jag skall skratta, gråta eller bli fly förbannad. Just nu väger lättnaden över. Jag sätter mig i soffan medan trycket över bröstet långsamt lättar.

Överdriven reaktion? Vad känner ni? Jag vet att jag ibland hamnar i katastrofläge för snabbt. Men för mig är det så här att vara mamma. Ända från dagen de föds.
Det här var ett ärligt ungdomligt misstag från hans sida. Han brukar vara noga och sköta sig numera. Men nån gång skiter det sig förstås, precis som för oss alla. Men jag tror fortfarande inte att han förstår vad det gör med mig. Hur mycket jag än förklarar. Han kommer inte att förstå förrän den dag han själv blir förälder.

Mamma-kärleken är den bästa som finns – men det är en ständig rysk roulett.