Ibland är de så små i sina stora skor

Det här med mamma-hjärtan… det är verkligen alldeles speciellt. Att känna villkorslös kärlek. Nog är det väl så att det bara är till barnen som den existerar? För vem annars skulle man gå igenom eld och vatten för? Vem annars skulle man gång efter annan under de jobbigaste tonåren stå ut med de ego-trippade utbrotten av olika magnitud, av bristen på ordning och reda och ibland respekt och uppskattning, av hårda orättvisa ord och tallrikar med ingrodd gammal bearnaise sås under sängen? Skulle man tolerera det från någon annan? Och ändå känna den här ständigt närvarande stora kärleken. Jag tror inte det.

Nu när den där perioden nästan är över, när min stora son svävar någonstans i det där svårförståeliga ingenmanslandet mellan tonåring och vuxen, så känns alla de där frustrerande gångerna med tårar och ilska som bortblåsta på ett moln. Inte som om att de inte har existerat. Men mera som om att de finns där uppe någonstans och faktiskt gör precis som molnen, de formar om sig. “Det var väl inte så farligt” tänker jag. “Jag överdrev nog” Precis som man tänker när man försöker minnas hur det var när man fick ha babysittern på köksbordet för att man skulle ha minsta chans att ens äta middag. En middag utan att ha en mistlur som banade sig väg ända från trumhinnan ner i nervsystemet, för att sedan landa i magen som en molande ångest över att känna att man nog inte gjorde rätt. Att man var en kass mamma som hade en baby som skrek sig skrynklig medan alla andras bebisar sov fridfullt med rosaskimrande kinder. “Men det var nog inte så farligt” “Jag överdrev nog” tänker man igen.

För det är ju så, att känslan av att ha någon att älska så villkorslöst, det slår det mesta. Det går knappt att beskriva. Känslan är tidlös, enorm, krävande, utmattande…och fantastisk. Alla dagar mellan de jobbiga dagarna är värda en miljon fler dagar. Det är som med själva födseln av barnet. Nej det är inte himmelskt. Inte ens nära. Det är överjävligt och gräsligt med så mycket ont, blod, sprucket underliv och människor som säger åt en att göra saker som bara känns som om att det blir värre trots att man innerst inte vet att de har rätt. Iallafall i min bok. Där finns det inte mycket vackert och fantastiskt över just den delen av processen….Men sedan…efter några timmar, när man sitter där i stillheten på sin  uppblåsta sittring, för att ingenting mellan midjan och knäna kan vidröra något alls, då blir det annorlunda. För när man sitter där med den där lille eller lilla i knät, som är rödmosig och rynkig med illröda märken i pannan efter tången och de pyttesmå fingrarna frenetiskt tar ett stadigt grepp om ens egna finger, det är då den där känslan kommer. Den villkorslösa. Förlossnings-minnena formas om från smärtsamt tumult till cumulus-moln i vinden och man är fast för evigt. Oavsett vad som händer. Det spelar ingen roll att man vet att de en dag kommer att vilja bryta sig loss, att de (förhoppningsvis) kommer att bli vuxna, att de  (troligtvis) kommer att revoltera, att de (otänkbart men realistiskt) kan förloras…. det finns ändå inget som gör att den tar slut. Känslan. Kärleken. Förundran. Den finns där för alltid. Oavsett vad som händer. Den är fastvuxen. Som en del av ens egen kropp.

Idag skulle han få starka lugnande för att göra ett omfattande jobb hos tandläkaren. Min stora son. Det har tagit så lång tid att få honom hit idag. Så mycket tjat, böner, förmaningar och ibland hot, trots att jag själv är alltför väl insatt i vad det betyder att verkligen ha tandläkarskräck. Så idag var jag så glad, lättad och stolt över att vi äntligen var här. Att HAN var här. Jag ombads sitta med honom medan medicinen verkade. Han låg där i en vilosäng med sina 184 centimeter, fotstorlek 44 och 71 kilo medan jag satt bredvid och reflexmässigt mammigt strök honom över pannan och det tjocka håret. Sedan slutade jag, för det kändes som om att jag nästan “inkräktade” lite, på det där typiska mamma-pjosk-sättet. Så som man gör när de är yngre och behöver tröst för att de inte kan somna, är rädda för spöket i garderoben eller bara är för trötta så att ledsamheten tar över. Jag har ju liksom fått mitt. Mina arton år av gull var avverkade. Så jag tog bort min hand och skulle ta av mig jackan och flytta mig till den andra stolen, som stod lite längre bort. Men då sträckte han ut handen och sa sömnigt “Nej mamma, stanna, sluta inte. Fortsätt, snälla”. Så jag flyttade tillbaka, både i tid och rum. Till min stora son och lille pojke.

När jag efter tre och en halv timme gick ut mot bilen med min mun-svullna groggy tonåringsmanpojke fanns det inga moln att omforma på himlen, det var bara blått, trots att det inte fanns en tillstymmelse till sol där uppe. För det kändes så bra, att fortfarande kunna klappa bort spöken.

0 Replies to “Ibland är de så små i sina stora skor”

  1. Visst är det det underbart när man fortfarande \”behövs\” i just den mamma rollen…när man plötsligt (eller iaf utan att förvänta sig det) inser att ens ovillkorliga kärlek faktiskt är ömsesidig…då svämmar hjärtat över precis som i den första stund då man höll knytet i sin famn

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *