-
Mamma kärleken – en rysk roulette
-Mamma jag åker och kollar fotbollen hos en polare. Kan komma hem lite sent. Kan du se efter Bosse (hunden) -Men du kommer hem i kväll? -Ja såklart, jag passar ju hunden När morgonen kommer är ingen hemma. Hans rum står tomt och orört. Förutom den lilla hunden som med sjusovar-ögon verkar glad att se mig. Om det inte hade varit för den där hunden. Han har tagit så väl hand om den ända sedan den lämnades av här. Det har känts så fint att se att han tagit ansvaret på väldigt stort allvar. Större allvar än mycket annat. Han är förresten alltid väldigt mån om alla djuren hemma. Så…
-
När Föräldrabanken ändrar villkor
Enligt en undersökning från 2016 så betalar mindre än var tionde ung vuxen som bor kvar hemma sin del av kostnaderna. Inte så konstigt, i alla fall om de fortfarande går i skolan. Vi har ju faktiskt försörjningsplikt för våra barn tills de är 18 år, eller till 21 års dagen om de går på gymnasiet. Men billigt är det inte. Inte nog med att de ofta luktar som våta raggsockor, att rummet ser ut som en bortglömd soptipp, att de tror att pengar växer på trän och aldrig lyckas öppna diskmaskinen…. de är också svindyra i drift. Det är en väldig tur för dem att man älskar dem så…
-
Är medberoende en drömanställd eller tvärtom?
Jag har genom mitt yrkesverksamma liv varit väldigt lyckligt lottad. Iallafall utåt sett. Jag har fått praktiskt taget alla jobb jag har sökt, men oftast har jag blivit rekommenderad från ett jobb till ett annat. Och det har alltid varit en ännu bättre anställning…ännu högre upp…..och ännu ett steg på den ego-boostande karriärstegen. När jag har börjat en ny anställning har det inte dröjt länge innan jag blivit erkänd som en ovanligt samvetsgrann anställd. En riktig tillgång som är både grundlig och pålitlig. En som inte har det minsta emot att utföra rutinjobb som egentligen inte ens hör till arbetsbeskrivningen i kontraktet. Jag kan nästan höra ledningsgruppens utvärderingar efter några…
-
Medberoende eller bara omtänksam?
Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla…