Madam eller Miss

Idag har jag försökt att koncentrera mig på Shopping in Haarlem. Alltså seriös shopping. Men succén uteblev. Jag vet inte riktigt vad som gick fel. Det är ju verkligen en av mina parad-grenar. Idag var mitt mål att hitta lite nya T-shirts och toppar. Jag lämnade byxor och kjolar därhän efter att varenda spegel fick mig att känna mig småsvullen … och till följd av det sugen på en tröst-plopp. När det gäller toppar är det enklare. De kan ju liksom bara hänga löst och ändå ge ett sken av nonchalant elegans. Man kan lura vilken valk som helst. Jag vill inte längre ha (eller utsätta världen för) såna där tajta toppar som slutar vid naveln. Jag vill ha långa och lite vida som man kan… känna sig bekväm i (gömma sig i) Ni vet, slappna av utan att allt som, vid själva avslappnings-ögonblicket, pluppar ut i diverse riktningar. Men det var helt hopplöst. Det fanns BARA affärer med små tajta, elastiska jävla toppar. Som känns som att de är tillverkade för 10 åringar, trots att det står storlek 38 på lappen.

Plötsligt när jag gick där på gatan (alltså… promenerade…inte “gick på gatan”) slängde jag ett öga in i en affär som jag av någon konstig anledning hade missat hela veckan. Och där hängde de plötsligt på rad. Mina långa vida T-shirts! I vackra färger och mönster. I bomull, siden och viscose. I was in Top-Heaven! Så jag gick in, glad i hågen, valde ut några passande toppar och frågade om jag kunde ta in dem i provrummet. Butiksbiträdet, som var en slank kvinna i 30-års åldern med en lång avundsvärd hästsvans, lyfte lite frågande på ögonbrynet, så där som de gör om man kommer in i en Michael Kors butik med ketchup på tröjan. Jag undrade vad jag hade spillt, eller om det var något som luktade. Men plötsligt hissade hon ner ögonbrynet, log och sa, “Javisst madam varsågod ” Madam…. Jag suckade. Vad hände med det mera ungdomliga miss? Varför säger ingen miss längre???

Men iallafall, jag gick in, i ett av dessa kund-fientliga provrum som inte har spegel. Jag avskyr verkligen när det inte finns spegel inne i provrummet. Varför har de inte speglar???? Alla vill faktiskt inte gå catwalk för alla andra i butiken. Jo kanske de där 10-årings-wanna-bees som kan ha de där tajta elastiska topparna men inte resten (98%) av jordens befolkning. Vi vill ju kunna vrida oss sig fram och tillbaka. Kolla hur man ser ut bakifrån och framifrån, ha koll på hur det ser ut om om man vickar på höften, om man halvsitter och om man ser glad eller allvarlig ut. (Eller är det bara jag som gör miner och poserar i provrummet?) (pinsamt)

Men nåja, jag krängde på den första toppen och gick ut i butiken och ställde mig, stelt utan att vicka på höften, framför spegeln. Lite tajt var den upptill men den gick iallafall ner över rumpan. Även om det korvade sig lite charmlöst över jeansen. Samtidigt som jag stod framför spegeln och begrundade mina nyfunna veck kom en kvinna ut från ett av de andra provrummen. Hon log försiktigt åt mig och sa något på holländska. Jag sa “Only english, sorry” och log tillbaka. Då sa hon att hon tyckte att toppen var fin på mig. “But maybe not for long” la hon sedan till och blinkade åt mitt rumpveck. Va fa…n, trodde hon att jag var en sån där feeder? Som skulle bli jättestor? Jag hade i och för sig morfat från storlek 34 till 38 på bara ett år men ändå. Syntes det vart jag var på väg? Och är det verkligen så. Att det inte finns någon återvändo efter storlek 38? Det är väl ändå en helt normal storlek. Precis som de flesta storlekar är. Jag log aningen stelare nu och sa lite stött på engelska” “ Nej kanske det men jag skall försöka göra tvärt om, alltså bli lite mindre igen. Jag startar hård träning redan på söndag” Nu rynkade kvinnan bekymrat på ögonbrynen och sa “Det är inte bra att träna för hårt. jag tycker att du skall vänta.” Jag stirrade på henne. Vänta på vad? Döden? Min tumör är stor men godartad och även om jag blir kallad “madam” så är jag INTE gammal nog för graven än. Jag tyckte faktiskt att hon var lite påträngande oförskämd så jag mumlade bara något och gick in i provhytten igen. Drog av mig toppen och beslutade mig för att gå hem till hotellet. Jag hade tappat lusten att shoppa. Jag skall shoppa sedan, efter mina 10 veckors PT kamp.

När jag var påklädd och kom ut stod kvinnan därute framför spegeln igen, nu iklädd en blå klänning. “Vad tycker du” frågade hon och vände sig till mig. Den här kvinnan hade uppenbarligen ingen som helst känsla för vibbar. Jag sa artigt “Mmmm… väldigt fin” och la till “Jag har bråttom, måste gå nu” samtidigt som jag log ursäktande och demonstrativt vände på klacken. Då säger hon “Lycka till med babyn” och samtidigt som hon säger det så  blev det så där molnfritt i huvudet. Poletten trillade äntligen ner. Jag registrerar andra kunder i butiken. Alla kunder med sina stora och mindre men ändå rundade magar… och alla luftiga klänningar…. Och hyllan där det hänger amnings Bh,ar…

Room 42 Maternity Wear står det med gigantiska bokstäver över disken. Och samma skylt hängde förstås även utanför butiken, men jag läste bara första delen innan jag såg mina fina vida långa toppar. Så butiksbiträdets upphissade ögonbryn berodde inte på att jag hade spillt ketchup på tröjan, jag var bara en Madam i fel butik. Som såg gravid ut.

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *