• familj,  Sorg,  Tankeställare

    Att abdikera från livets måsten

    Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt ”kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst. I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand…