Att abdikera från livets måsten

Ibland går musten fullständigt ur. Likt när man öppnar en läsk som man lekt “kasta gris” med. Allt töms och försvinner på en och samma gång. Ut i intet, till ingen nytta alls. Kvar blir en tom burk där det ekar ljudlöst.

I veckan har jag varit så trött att orden försvann när jag skulle prata och jag var tvungen att jaga i fatt dem i huvudet. Tårarna rann vid minsta motstånd och kroppen kändes som överkokt spaghetti medan hjärnan var lika innehållslös som bomull. Jag hörde inte min egen röst. Den lät som någon annan. Jag gick oseende till gymmet, slokad som en vissnad maskros. Orkade inte prestera. Lyfte vikter i kvicksand och promenerade hem med molnen bakom ögonlocken. Jag ville stänga av och abdikera från livets måsten. Men till och med det är svårt när man är för trött.

Livet ÄR komplicerat men jag önskar ibland att det vore enklare. Jag vet att många människor har det mycket värre – alla människor på flykt jorden runt, alla oskyldiga människor som faller offer för bomber och våld, alla ensamma ute på gatorna och de som är ensamma även bland andra. Barnen som lider med vuxna som borde vara deras trygghet. Det finns så många att det gör ont att tänka på.  Jag vet att livet är som det är och att alla får ta det man får – men mitt i alla strider, konflikter och all sorg önskar jag att man slapp kämpa mindre om det som borde vara självklart.

Om att få förståelse. Om att ta vara på varandra. Om att få stöd utan att behöva ligga på och strida.  Om att få rätt vård på rätt nivå. Om att rätt personer tar ansvar för rätt sak. Om att kommunikation ska vara enkel, utan höjda röster. Om att andra som faktiskt både är utbildade och får betalt för det kunde samordna och strida för det som borde vara självklart för alla.

Men nu är jag i alla fall på tåget. Dricker kaffe och skakar av mig mil efter mil av den tunga filten. Jag känner lugnet lägra sig i takt med skakningarna från rälsen. Och jag börjar se fram emot att komma fram, precis som jag ser fram emot att komma hem igen. Jag längtar efter att umgås och priviligieret att få vara Fadder till ännu en liten människa att älska.

Det är dags att samla ihop sig och minnas vad som är viktigt.

Familj, hälsa, skrivlust … och att växa även när marken är hård och kall.