När Föräldrabanken ändrar villkor

Enligt en undersökning från 2016  så betalar mindre än var tionde ung vuxen som bor kvar hemma sin del av kostnaderna. Inte så konstigt, i alla fall om de fortfarande går i skolan. Vi har ju faktiskt försörjningsplikt för våra barn tills de är 18 år, eller till 21 års dagen om de går på gymnasiet.

Men billigt är det inte. Inte nog med att de ofta luktar som våta raggsockor, att rummet ser ut som en bortglömd soptipp, att de tror att pengar växer på trän och aldrig lyckas öppna diskmaskinen…. de är också svindyra i drift. Det är en väldig tur för dem att man älskar dem så innerligt.

Konsumentverket beräknar att en 20 åring som bor hemma kostar ca 4200 kronor i månaden. Denna summa innefattar förstås bara mat, hyra/lån/räntor, försäkring och andra fasta kostnader. Däremot ingår INTE löpande kostnader som luncher, SL-kort, andra resor, kläder, mobil, reparation av mobil, frisörbesök, läkarbesök, fritidsaktiviteter fredagsmys, lördagsmys, allmänt mys och nöjen i den summan. Och just den delen är ingen liten del av tonårs-budgeten. Tänk bara på frisörbesöken med tillhörande gel och klet för att hålla min nittonårings osvenskt krulliga “mössa” i schack. Man borde få någon slags subvention för sånt. Bara ett biobesök idag kostar minst 130 kronor för en biljett, och därtill kommer förstås det obligatoriska biogodiset. Jag känner mig så otroligt medelåldersgammal men jag måste ändå utbrista i ett upprört; Hutlöst!

Det är så lätt att man tycker att det är både ”okay” och självklart att swisha en hundring när de ber om pengar till lunch eller en mellis. Och ibland lite mer om de vill gå på bio eller göra något annat. Man vill ju att de skall kunna umgås med sina kompisar, eller hur? Men när man sedan går in på kontot och ser hur många hundringar det faktiskt blir varje månad, då får åtminstone jag själv lite ont i magen.

Min nittonåring har jobbat som en gnu hela sommaren. Han har sommarjobbat förut men då i mycket mindre skala. Jag är både stolt och förundrad över hur, denna tidigare så ego-lata tonåring, idogt har klivit upp varje dag och tagit sig an pass efter pass på MediaMarkt inne i stan. Det här är första gången som han verkligen har fått smaka på att tjäna egna pengar på riktigt under en längre period. OCH att lära sig den svidande läxan att de snabbt tar slut om man inte håller koll.

Han har också fått lära sig vad det magiska datumet innebär. Den 25e. Datumet då kontot fylls på…. så att man kan åter igen kan göra slut på pengarna tillsammans med polarna eller genom att handla den där extremt viktiga prylen som man inte kan leva utan. Det här med att hushålla med pengar, det tar tid att lära sig. Och vissa lär sig nog aldrig. Men till hans försvar så måste jag också nämna att han faktiskt, på eget bevåg, öppnade ett sparkonto innan första lönen kom, där han sätter av en viss summa varje månad.

Men när ”spenderings-pengarna” från lönen tar slut, då kommer det där swish-smset som ett brev på posten. (innan Postnord alltså.) Ofta följt av ett hjärta, som han vet att jag faller för varenda gång. ”Mamma kan jag låna en hundring till lunch?” Och visst kan jag låna ut det ibland. Men numera är jag noggrann med att det betalas tillbaka. Även för luncher när han jobbar eftersom han faktiskt har valet att ta med sig en lunchlåda hemifrån. Och definitivt för luncher i skolan, då eleverna faktiskt HAR gratis mat som de dessutom kan välja att äta på olika restauranger i området runt skolan. Lyx!

I början glömde jag ofta bort de där små ”lånen” och tänkte att ”Ja ja det är ju bara en hundring. Det är inte så farligt” Men nu när jag själv vänder på slantarna så har det blivit en nödvändighet att komma ihåg. Han har fått lära sig att villkoren i hans konto hos föräldra-banken har förändrats. I lånevillkoren ingår dessutom en attityd-klausul. Taskig attityd=minskad kredit.

Idag får han betala allt som räknas som “extra”. Vill han ha snacks och läsk på vardagar så får han givetvis pröjsa själv. Så också om det han önskar inmundiga på helgen överskrider vad jag tycker är okay. Om han väljer att han vill ha snabbmat när det faktiskt finns mat hemma så får han också fiska upp sitt eget kort.

Häromveckan ställde han sig med händerna i sidorna och sa så där tonårs-uppfodrande ”Mamma jag MÅSTE ha ett nytt skrivbord, jag får inte plats med min nya skärm på det jag har.” Jag tittade lugnt tillbaka och svarade ”Okay, hur mycket har du råd med? Är det inte bättre att du provar på Blocket först? Möbelbutiker är ju rätt dyra.” Han blev först helt tyst i en blandning av indignation och chock men fann sig relativt snabbt. Sedan  mumlade han, med en nyfödd resignation, som trots allt vittnade om viss insikt; ”Mmmm…hmmmm… då….jo alltså okay… jag kollar nog Blocket först då” Och sen pep han moloken iväg ut till sin raggsock-luktande håla igen för att slicka sina växa-upp-sår och räkna sina pengar.

Det BLEV ett begagnat men fint skrivbord till slut, köpt på Blocket och upphämtat i Årsta. Och jag noterade med moderlig ömhet den stolta glimten i hans ögon över att ha köpt sin allra första egna möbel.

Han får även betala för vissa nya kläder och skor. Studiebidraget används så gott det räcker om byxorna hänger på halv stång eller om ärmarna slutar vid armbågarna. Men om man har pillat hål i byxorna eller tröjan för att man råkade ha tråkigt en stund medan internet gick ned då betalar man själv. Eller att man har tappat bort kavajen på en fest eller glömt sina skor ute och att de sedan pga. av ”tillgängligheten” antingen har möglat eller har blivit konfiskerade och lätt tuggade av den stora håriga hunden. Allt sånt går under slarvkontot – och det betalas oavkortat ur egen ficka.

Men det här är ju nu. Nu när han går i skolan och har sitt extra-jobb. Hur gör man sedan? Om ett år tar han (förhoppningsvis) studenten och då skall han antingen fortsätta skolan eller hitta ett jobb.  Jag tror inte att han kommer att orka att fortsätta skolan direkt så det blir nog jobb ett tag.

Och då är det väl dags att ta den där diskussionen om hur mycket han skall betala hemma. För egen lägenhet är ju inte det allra enklaste att hitta. Skall kostnaden då vara enligt konsumentverket nedan? Hur gör ni?

Fakta: Så mycket kostar det att bo per månad enligt Konsumentverket /Koll på pengarna 2017

Kostnadsberäkningar - Flytta hemifrån eller bo kvar hemma

 

Män i lastbilar

Listan är redan alltför lång och i går blev den ännu längre. Kära Barcelona. Stökiga, ljudliga, trånga, dyra och roliga La Rambla. Tusen och åter tusen i ett folkvimmel med människor på en, antagligen efterlängtad, semester. Avslappnade vuxna och uppspelta barn i T-shirts och shorts som kanske ville läska sig med en glass medan mamma och pappa spanade efter bästa stället för en Sangria. Stadsbor som stressade var på väg till eller ifrån jobbet. Förväntansfulla tonåringar på väg till en pirrande första dejt. Och sedan plötsligt ett fordon som löper amok och obarmhärtigt mejar ner allt i sin väg. Alltför många skadade. Alldeles för många döda. Så otroligt många människor i närhet och i periferin som blir berörda och tillintetgjorda av ytterligare en meningslös tragedi. Liv som för alltid förändras av detta vanvettiga våld och oförsonliga hat.

Det är lätt att reagera med rädsla. Jag gjorde det de första gångerna. Reagerade med rädsla och fasa. Stirrande på bilder och reportage från NewYork, Paris, London, Bryssel, Nice och sedan även från vårt ”trygga” Stockholm matade jag ett av terroristernas främsta mål. Att bli rädd. För det är förstås vad de vill. Att vi skall vara rädda. Genom sina vidriga massmord som i detalj visas upp av medierna håller de vår mentalitet i schack. Man sitter klistrad vid Tvn och läser allt som skrivs. Man förfasas. Och man börjar undvika såna platser. Undvika folksamlingar. Man väljer sina resmål mera aktsamt. Varför åka till just London? USA? Nej tack det är för farligt. Varför ta tunnelbanan? Det är nog bättre med buss. Hemma också. Och skall man verkligen flyga med just det flygbolaget? Eller varför ens åka alls? Bättre att hålla sig innanför rondellen. Man vet ju aldrig.

När jag läste rubrikerna i morse reagerade jag först mest med trötthet. ”Inte igen” ”Ännu ett terrordåd” ”Ännu en idiot som har lekt gud för att få bestämma vem som skall leva och dö”. Man blir ju tyvärr nästan blasé till slut. Men sedan kom den. Den där tärande och familjära känslan av sorg. En tung klump i bröstkorgen för liven, de som inte var färdiga, de som bara hade kommit halvvägs eller knappt fått börja. En klump av gräslig förståelse för alla dem som igår förlorade någon. En förälder som förlorade ett barn, ett barn som förlorade sin förälder, en morförälder som förlorade ett barnbarn, en syster som förlorade en syster eller bror, en vän som förlorade sin andra halva, en hustru som förlorade sin make…. en mamma som förlorade en dotter som egentligen inte var hennes dotter trots att det alltid kändes så. Och då växte sig klumpen så stor att jag grät bakom slutna ögon. För jag vet precis hur de mår idag och hur de kommer att må om en vecka, en månad och ett halvår. Det är för jävligt. Och jag undrar, vem som ger dessa förbannade män i lastbilar rätten att spela Gud?

Så många gånger som jag har strosat på La Rambla, upp och ner bland tusentals människor. Bland alla dessa brokiga tidningsstånd, påstridiga försäljare med den senaste inneprylen och artister målade från topp till tå som statyer. Oftast i jobbsammanhang med trötta värkande fötter som skyndade från metron till hotellet men ibland också privat.

Barcelona är en av mina minnes-oaser. Ett ställe jag ibland åker tillbaka till när jag blundar. För ett av mina starkaste och finaste minnen är min senaste resa dit. Med Malin. När jag blundar och tänker på Barcelona så vill jag inte tänka på meningslös terror och hat. Jag vill blunda och bakom mina ögonlock vakna i sängen på Hotell Colon med en stor rufsig kalufs i pyjamas på kudden bredvid. Jag vill vända mig och se ett sömndrucket leende och få den sedvanliga och alltid lika kärleksfulla god morgon-kramen. Jag vill sitta i den gula rundade soffan och luta huvudet mot hennes knä och äntligen för någon kunna berätta om allt jobbigt som hände i mitt liv just då. Jag vill med, löjligt lika, studsande steg gå armkrok kilometer efter kilometer runt den gamla delen av staden, tappa bort oss helt på kartan för att plötsligt hamna på ett torg i ingenstans. Ett torg med svartnande mark sten, kvinnor med krumma ryggar och sjaletter, några skrangliga bord med rutiga dukar och en kypare som inte kan ett ord engelska. Jag vill höra fnisset som går upp i falsett när vi får in något helt annat (oätligt) än vad vi har beställt och sedan bli ännu mera fnissigt rusiga i solen av den bubblande cavan som aldrig tycktes ta slut.

71930664-E901-45E0-A292-4A5F2A02860AJag vill sitta i timmar på de röda bänkarna i läder i den där speciella affären och prova fyrtio par skor innan vi bestämmer oss för att segerrusigt handla tre par var av det irriterade butiksbiträdet. Därefter vill jag sitta på Barceloneta Beach och dela en latte medan spanjorerna spänner sina muskler i hopp om att just hon skulle titta på dem. Men hon har inte tid att notera de intresserade blickarna för vi pratar om livet med ansiktena vända mot mars-solen.

Men mest av allt vill jag brista ut i hysteriskt fnitter över att hotellstäderskan har lagt ut handdukar nedanför våra sängar. Som bönemattor. Jag vill tänka på hur vi gjorde det till en ritual på vår resa, att varje kväll knäböja och be. Vi är inte uttalat religiösa men det kändes ändå så underligt rätt. Jag minns fortfarande känslan av fnisset som plötsligt övergick i allvar där vi satt i pyjamasen varje kväll med armbågarna snuddande vid varandra och händerna knäppta på det rosa överkastet. Jag minns vad vi sa. Hur vi alltid startade. Jag minns hennes röst nästan som om att hon viskade i mitt öra just nu. ”Kära….Du Där Uppe, ta hand om min familj och alla jag älskar” Och jag gråter igen bakom mina ögonlock, men av saknad efter henne, inte av rädsla.

Ingen man i lastbil skall få sudda bort mina minnen. Ingen man i lastbils har rätt att få mig eller någon annan att gå runt att vara rädd. Ingen man i lastbil har rätt att spela Gud.

Du…Där Uppe….. ta hand om min familj. HELA familjen. Ta hand om världen. Gör ett bättre jobb. Ansträng dig mer. Få oss att anstränga oss mer.

Dags att sätta våra gamla i fängelse?

 De gamla blir äldre. Och de blir fler. Japp det är ett faktum. Den stora ökningen av antalet äldre är en tydlig förändring i befolkningsstrukturen. Livslängden har ökat. Och den antas fortsätta öka, vilket förstås medför fler grånade papiljott-pionjärer som trängs i butiken med sina rullatorer. OM de ens orkar att ta sig dit vill säga. År 2045 beräknas det finnas över en miljon personer i Sverige som är 80 år och äldre. Och där kvalar man, om man har tur, nästan in. Men är det verkligen så mycket “tur” att bli över åttio här i Sverige idag?

Under de senaste femton åren har var fjärde plats försvunnit på äldreboenden runt om i landet. Jag erkänner, jag har börjat googla. Inte för mig själv utan för mina föräldrar. För i takt med att vi lever allt längre så behöver också fler vård och omsorg. Och alla vill vi ha ett värdigt liv hela vägen. Eller hur? Jag kan inte ens föreställa mig känslan, att när man har levt ett helt långt liv och klarat sig själv, då behöver man plötsligt hjälp med de mest fundamentala och ibland även de mest intima sakerna i livet. Dessa stolta kan-själv-människor som aldrig vill besvära måste nu be om tjänster och hjälp stup i kvarten. Vi hjälper såklart gärna i den mån det är möjligt, men jag förstår också att det ibland sitter långt inne att fråga.

Men när man kommer till den punkten i livet då orken verkligen börjar tryta, börjar det förstås bli dags att se över alternativen. Men det som jag trodde var en självklarhet visade vara något helt annat. Att få plats på ett äldreboende är ingen som helst rättighet i dagens Sverige. Hög ålder är inte längre något skäl i sig för att få plats. Speciellt inte om personerna inte har haft någon som helst hjälp från kommunen tidigare utan klarat sig på egen hand. Logik i kubik, eller hur?

Skall man bo på ålderdomshem så är kravet oftast att man skall vara dement. Men om man är glasklar i huvudet men knappt kan gå, om man är en fena på sudoku men inte klarar av att laga mat för man blir yr om man är uppe för länge, om man alltid har sett god hygien som en självklarhet men inte längre kan tvätta baksidan på kroppen för att armarna värker eller om man behöver sin medicin men inte riktigt lyckas ta rätt antal tabletter för att ögonen sviker? Vad gör man då?

Jo då finns förstås alternativen senior-eller trygghetsboenden. Där kan man bo i egen lägenhet men ändå ha tillgång till viss hjälp, sociala aktiviteter och omsorg. Det ser så otroligt fint och lockande ut i broschyrerna. Nästan som en semester-broschyr. Och det ÄR säkert också väldigt fint i verkligheten. MEN, ofta skall man betala en insats vilket många av våra äldre inte har eller också är det en så pass lång och tröttsam kö att man bara hinner med att STÅ i den innan man skall vidare till…. vad som nu kommer härnäst.

För man skulle förstås ställt sig i dessa köer redan för tjugofem år sedan. Kanske som jag borde göra nu, för att vara förutseende och proaktiv. Men det känns ju oerhört konstigt att göra det. Jag är ju i mina bästa år. Jag tränar på gymmet flera gånger i veckan, jag går långa promenader, jag leker med barnen, läser läxor, bygger, kreerar och är allmänt stökigt aktiv. Så jag förstår dem, de som inte tänkte på det för tjugofem år sedan.

Och när jag tänker på ålderdomshem och alla skriverier om dessa de senaste åren; Ja då känns det som ett ganska tveksamt alternativ att ”hjälpa” ens föräldrar att hitta ett sånt boende eller att be dem att låtsas vara lite allmänt dementa för att få en plats.

Att fängelserna i Sverige håller väldigt hög standard är också ett känt faktum. Ja det var en oväntad vändning, eller hur? (i alla fall för er som missade rubriken) Men tänk er; de är så pass bra att vissa hemlösa t o m begår brott i hopp om att åka in. Och varför inte, där får man värme, mat, ersättning och utbildning. Och då samhället redan har givit upp om dessa människor så är det ett ganska så förståeligt alternativ för deras iskalla händer, smutsiga och söndriga kläder och tomma magar.

Ibland känns det som om att samhället har givit upp på våra gamla också, så kanske borde man byta plats på ålderdomshem och fängelser? Vore det inte ett mera rättvist alternativ? På fängelset får man bättre mat, de har fräschare lokaler, man får betalt och kan därmed öka på den ynkliga pensionen, man får möjlighet till olika aktiviteter och gym så att man håller sig i trim och slipper att bli ensam och isolerad. Dessutom får man, som sagt, möjlighet att studera och därmed hålla huvudet i form. Jag tror säkert att sjukvården är tipptopp också. Och när familjen hälsar på kan man träffas i enskilda rum och mysa. Och vi anhöriga behöver inte oroa oss för att de skall gå vilse och ställa till med hyss eller frysa ihjäl i någon snödriva eftersom det finns galler runt byggnaden och någon som alltid ser till att alla räknas in.

På ålderdomshemmen däremot… där kan de intagna få byta sina egna blöjor och smörja in sina liggsår i ensamheten. Det kanske skulle vara ett mer avskräckande straff  för vissa av våra brottslingar. För det är väl ändå dem och inte våra äldre som skall bli bestraffade?

Som avslutning så vill jag poängtera att jag självklart tror att det finns bra äldrevårds-inrättningar också, och att personalen på många ställen säkert sliter ut sig för att försöka göra ett bra jobb med alltför få resurser. Men jag tror tyvärr att dessa ställen är för få.

 

Har spargrisen blivit platt och digital?

Dagens barn får idag sin veckopeng mestadels via sina bankkort. En undersökning jag läste visade att användandet av bankkort hos barn ökar markant i åldrarna 9-17 år. Det är bara hos de yngsta, 6 till 8 år, som användandet inte går upp. Det hoppas jag håller i sig, för inte skall de väl vara små bankirer så tidigt? Jag har ju redan pinsamt svårt att hänga med i tolvåringens mattebok.

Men det är klart, tiderna förändras i takt med ens egna rynkor, små bruna och vita ålders-fläckar och diverse orättvisa häng. Dagens unga är dessutom så avundsvärt teknikvana redan i mycket (alltför) ung ålder, och då detta onekligen är framtiden så skall man förstås lära dem ett digitalt pengabeteende och inte hålla kvar vid att gömma kontanter i kuddvar eller i madrassen. Inte för att jag själv har gjort just det, men jag vet med säkerhet att de som gör det fortfarande existerar. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men man är ju uppvuxen med och fortfarande så van vid kontanter och även vid en skramlande spargris hemma på hyllan. En spargris som man tömde och stolt gick till affären med när ettöringarna och tjugofemöringarna äntligen hade vuxit till sig där i botten. Minns ni känslan när den där grisen äntligen blev lite tyngre? På den tiden hade grisarna oftast inget modernt litet lock i botten utan man fick fiska ut pengarna med hjälp av en kniv genom den smala myntspringan. Det blev ofta ett intensivt jobb som krävde både tålamod och precision. Har barn ens spargrisar idag? Eller är de numera enbart platta och digitala? Och hur skall de lära sig värdet av pengar när de aldrig ser dem?

Tänk när man äntligen fick sin veckopeng. När man skulle få gå den efterlängtade lilla fem minuters promenaden till tobaksbutiken på Väderlekstorget och köpa godis. Jo vi köpte det faktiskt i tobaksbutiken. För det var den enda butiken som hade vad som liknar dagens lösgodis. Det kändes som om att de hade över hundra skålar med olika sorter som läskande stod på hyllorna bakom glaset som vi helst inte skulle vidröra med våra smutsiga små barn-fingrar.

Det var oftast lång kö för det verkade som om att de flesta barnen i området fick sin peng på precis samma gång. Det var som en manchesterklädd pilgrimsfärd från de blå höghusen på Blåsvädersgatan där vi bodde och från de andra trevåningshusen som låg runt omkring på Köldgatan. Små godissugna 60 –och 70 tals-hobbitar på väg mot veckans höjdpunkt. Att äntligen få träffa Tobaksgubben. Och sedan stod man då där, tålmodigt väntande på att få bli expedierad med sin tjugofemörings-skatt hårt knuten i handen.

Jag förstår idag varför Tobaksgubben alltid hade det där resignerade uttrycket i ansiktet och den tomma blicken som indikerade att han egentligen inte alls ville vara där mentalt varje lördag då den där kön av förväntansfulla barn i lappade byxor och pottfrisyrer bara blev längre och längre. För då, på den tiden och åtminstone i just den affären, så vägde man förstås inte godiset. Nej man räknade. Vår Tobaksgubbe, som verkade vara extremt noga med inventeringen, han räknade alltid VARENDA liten godisbit väldigt noga. Och alla dessa olika sorter kostade 1 öre styck. OM man nu inte slog till på något så extravagant som en hel Svarta Katten tablettask, men då rök förstås hela 25-öringen i ett nafs. Där fanns också de numera ack så nostalgiskt saknade RIFF; minns ni dessa lakrits tuggummi? Så goda. Men även de kostade ju lite mer än 1 öre och för det mesta så var det mera fokus på kvantitet är kvalitet under de där lördagarna i tobaks-kön.

För nu var det ju inte så enkelt att barnen bara valde en enda sort. Åh nej, man valde förstås en åt gången. Det var nästan som en ceremoni som man gått och övat på och längtat efter i en hel vecka. Skulle man ta de runda salta och blanda med de som var röda först? Eller börja med bara gula tillsammans med röda den här gången? Men nej, man ville ju förstås helst ha en av varje. Och ofta ångrade man sig och valde någon annan sort sekunden innan den som man pekat på skulle åka in i påsen. Varvid Tobaksgubbens rynka i pannan plågsamt djupnade och hans tidigare så resignerade blick mörknade. Men trots de djupa avgrund-suckarna som fick glaset på skålarna att imma igen, så han har han idag hela min vuxna sympati, för han bad oss ändå aldrig att skynda på.

En av mina bästa kompisar ville vi aldrig ha före oss i kön. Hon fick nämligen en hel krona och det var som om att hon vann på lotto varje vecka. Så avundsvärt! Så liten och ändå så ofantligt rik. Hur var det ens möjligt? Men det var förstås inte lika stor lycka för Tobaksgubben som fick stå och plocka 100 små olika karameller istället för sedvanliga 25. Men för oss kändes den där hela kronan som en förmögenhet. Det kändes som om att man skulle kunna köpa ett helt hus för den.

Idag går barnen ofta och plockar fritt bland lösgodiset på lördagarna. De ser ut som små ivriga humlor runt en doftande buske med blommor. Och det finns förstås långt mer än 100 sorter att välja bland. Utbudet är oändligt. Undersökningen som jag läste visade dessutom att det numera blir vanligare att skippa vecko- och månadspeng. Hela 44 procent av föräldrar idag ger inte fickpengar alls eller bara då och då efter behov. De främsta skälen som anges är att man antingen ger när det behövs, att barnet är för omoget eller att föräldrarna betalar för allting ändå. Jo jag känner absolut igen de båda sista punkterna. Och när man är trött och sliten, då orkar man inte ösa tillbaka de överflöds-hekton som barnen ivrigt plockat i sina påsar.

Igår när jag var på ICA, en vanlig onsdag, så stod där en trött mamma med ett barn som surt överräckte en väldigt tung påse godis till henne framme vid kassan.  Han sa besviket och nästan uppfodrande ”Mamma, de har ju nästan ingenting här, kan vi inte åka till Godislandet nästa gång

Ibland kan jag längta efter den där känslan då allt inte var så tillgängligt. När utbudet inte var så stort. När valen var färre och mer överskådliga. När man blev så innerligt glad för så lite eftersom det för en själv var så stort och värdefullt. (Och jag saknar fortfarande RIFF)

riff2