Vem är allsmäktig nog att bedöma när och om man levt ett helt liv?

Jag har varit väldigt less på sjukvården. Av många olika anledningar. Men det senaste året mest gällande väntetiderna på akuten. I synnerhet för kvinnor över 80 år.  Och att man inte riktigt behandlar äldre som fullvärdiga medlemmar av livet längre. Känslan av de inte är lika viktiga eftersom de ”ändå har levt ett helt liv” genomsyrar de flesta besök. Men vem är allsmäktig nog att bedöma när och om man levt ett helt liv? Hur långt är ett liv? Jag vet inte. Vet du?

Efter att mamma fick sin cancerdiagnos och vi flera gånger åkte fram och tillbaka i ambulans till akuten på grund av smärtor så hamnade hon till slut på Nacka Sjukhus för smärtlindrings utvärdering. Där vände min aversion mot sjukvården till beundran. Jag skulle efter en vecka åka dit för att träffa läkaren och få information om planen framåt. Blocket var fullklottrat med noga utvalda punkter med saker jag ville ta upp och få svar på. Jag var laddad för strid. För det är ju så, att man måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk och få den vård och hjälp man behöver. Eller så behöver man en frisk armé bredvid sig. Och helst vara under 80 år.

Men innan jag ens hinner ta upp blocket frågar läkaren ”Har ni hört talas om ASIH, Avancerad Sjukvård I Hemmet?” Jag nickar, för det är punkt ett i min lista. ”Jag tänker att det vore bra för din mamma att vi skriver in henne hemma hos er om ni båda är okej med det” Sedan förklarar han vad det går ut på. Bland annat att läkare och sjuksköterskor kontinuerligt kommer hem till mamma. De tar prover, frågar hur hon mår och ser till att hon har den medicin som behövs. Jag behöver varken sortera piller eller gå till Apoteket. Eller ringa 1177 och 112. De kan till och med ordna med dropp om hon inte får i sig tillräckligt med näring. Och blodtransfusioner. På plats hemma i rummet. Och jag kan ringa dem dygnet runt. Bara det är en enorm trygghet. Jag stryker mentalt punkt ett till tre på min lista. För oron av att sitta bredvid när hon mått som värst utan att egentligen kunna hjälpa till har varit fruktansvärd.

Därefter fortsätter läkaren med att fråga vad mer vi behöver hjälp med när det gäller omvårdnad. Han berättar att det är hemtjänsten som sköter den delen men att det kanske vore bra med lite extra hjälp med tanke på hur trött mamma är. Jag och mamma har redan pratat om just det. Varken hon eller jag vill att jag skall vara hennes vårdare.  Vi vill umgås som familj. Jag fixar såklart mat och städar, tvättar, bäddar, spelar spel, umgås och ser till att hon får frisk luft och kramar. Men hygien och annat lämnar vi helst till den professionella vården. Jag säger att jag ringer hemtjänsten igen men läkaren vinkar avvärjande med handen. ”Nej nej, det fixar vi för dig. Vi kopplar ihop dem med oss och sen med er så att vi alla har samma information för att försäkra att ni verkligen får det ni behöver.” Jag stryker punkt fyra och fem. Blundar och känner hur lugnet börjar formas som en mjuk klump i magen. ”Sen tänker jag på hjälpmedel” fortsätter han och då ställer jag ner väskan som jag haft i knät för att vara beredd att ta upp mitt block. ”Jag kontaktar fysioterapeuterna direkt när vi är klara” säger han och går sedan igen igenom allt så att vi inte har missat något.  Jag hinner inte ens gå därifrån innan fysioterapeuterna tittar förbi med en rullstol som de ställer in för mamma och fem minuter senare dyker samordnaren för hemtjänsten upp. Väl hemma kommer fysioterapeuterna dit och installerar förhöjd toalettstol och en ny rullator för utomhusbruk. Och diskuterar med mamma hur hon kan öva upp rörlighet m.m.

Jag har som sagt klagat och spytt ut galla ett flertal gånger på de orimliga väntetiderna på SÖS akut, på att läkarna ignorerade att röntga mamma redan när vi var där i höstas, på att man fått strida för vård, men nu …. jag är helt mållös över hur fantastiskt allt fungerar. Hur kugghjulen bara sluter sig i varandra. Hur olika instanser faktiskt samarbetar. Men framför allt, hur de läkare, sjuksköterskor och vårdare som vi träffat på Nacka Sjukhus och genom ASIH, behandlar mamma som en människa med ett liv istället för en gammal person som levt klart.

Nu ser vi fram emot våren och sommaren!