-
Att träna ålders-smart…är svårt
Imorse var det EXTREMT motigt att bege sig ut klockan 0615. Inte så mycket p.g.a regnet men mera för att jag var så infernalist ap-trött och främst för att min rygg inte riktigt ville vad jag ville. Milt uttryckt. Jag lyfte för tungt en gång för mycket häromdagen. Ni vet så där när man tänker att “Jodå jag klarar EN till, bara en… hon som lyfte innan mig fixade det och då gör jag det också. För jag är ju såååå vältränad nu” Inte. Eller jo, jag börjar bli någorlunda tränad (men jag skippar ordet “väl” framför, än så länge) Men det spelar ju liksom ingen roll att man har…
-
Halvtid
Dag tjugoåtta. Snart halvtid. Även om kroppen har börjat vänja sig vid vad som gäller, så blir den trött ibland. Och när den blir det, alltså riktigt riktigt trött utan jag-är-bara-lat-tendenser, då måste man lyssna. Imorse sa den väldigt allvarligt “Hallå jag orkar inte pinna på som en flåsande galning i en timme i morgonmörkret idag, jag vill gå i normal takt. Jag är verkligen trött. Utmattad. Och vovven vill hinna göra sina morgonbestyr utan en matte som står bredvid och gör fåniga och väldigt stressande hoppsa-steg” Så då lyssnade jag. Jag tog på en extra tröja och gick istället en lugnare en-timmes promenad. En No-Powerwalk. Vi var helt ensamma…
-
Utvändigt slank men invärtes fet
Nu är det bara fem dagar kvar till fjärde veckans inmätning och tolv dagar kvar till halvtid av mina tio veckors kropps-omformning. Det går alldeles för snabbt! Jag tycker att jag följer instruktionerna i schemat till punkt och pricka men trots att jag känner att musklerna finns där någonstans (ja det gör ju lite ont iallafall), att magen börjar få en fast form (Yes! Wihoooo!) och att det är inte så mycket som väller över jeans-linningen längre, så händer det inte så mycket på min fettprocent! Hur är det möjligt?? Jag tränar varje dag, flera gånger. Jag äter inget socker, mest protein och bara nyttigt fett. Men enligt mätningar så…
-
Krossad i botten av en självförstörelseburk.
Jag har en vän som lider av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det numera heter. Nej det är inte hon på bilden men jag tror att det är ungefär så hon känner sig varje dag när hon sitter vid sitt skrivbord. Hon vill inget hellre än att hitta tillbaka till att leva, i sin takt, medan myndigheter och sjukvård å andra sidan föreskriver en snabbare takt för tillfrisknandet. En som passar deras budget bättre. Precis som om att alla i den här situationen kan placeras i samma fack. Att alla repareras på exakt samma sätt och på exakt samma tid. Montera in de reservdelar som behövs, olja lite och sen är…
