Idag har vi gjort det osannolika. Vi samlades för att ta ett sista farväl av dig, vår älskade Malin. I ett blomster-smyckat kapell på Västra Kyrkogården i Göteborg. Jag undrar om du var där. Hela tiden när jag satt där i kapellet undrade jag. Om du kände hur ofattbart sorgligt och ledsamt men också hur vackert det var. Om du hörde alla sånger som var valda med sån omsorg . En Håkan Hellström kavalkad av kärlek.  Bara för dig. Om du log åt ditt underbara såpbubble-foto vid urnan som var valt med sån kärlek. Om du kände lukten av havet av just de blommor som någon visste att du tyckte…

Dagen började med den där tunga jobbiga känslan i magen och i bröstet. Det var segt att komma upp, segt att äta frukost, segt att klä på sig, men däremot lättare att ignorera vovven som förstås ville gå ut redan klockan 0630. Men sen ringde någon och var tacksam för att jag hade givit henne ett skratt mitt i sorgen. Det värmde. För hennes skull och för min egen. För den här personen har det mest smittande skrattet som jag någonsin har hört. Det är som ett vattenfall av bubblande kolsyrebubblor som bara väller ut och man kan bara inte låta bli att skratta med. Det är helt oemotståndligt. Det…

När allt känns komplett, när harmoni, lycka och framtidstro äntligen har krupit in i alla vrår, då slår livet till med en käftsmäll. Det slår så hårt så att man tappar andan och undrar om man någonsin skall kunna andas fritt igen. Vår vackra fina älskade Malin. Vårt solsken. Vårt hjärta. Det bästa av allt gott kombinerades i dig. Och nu finns du plötsligt inte längre. Från en dag till en annan. Det är ofattbart. Gräsligt. Grymt. Orättvist. Och det gör så förfärligt pinande ont, ända in i själen. Det har gått över en vecka nu men jag kan fortfarande inte tänka tanken ut för då känns det som om…