Precis runt hörnet och i en annan värld

Idag har vi gjort det osannolika. Vi samlades för att ta ett sista farväl av dig, vår älskade Malin. I ett blomster-smyckat kapell på Västra Kyrkogården i Göteborg.

Jag undrar om du var där. Hela tiden när jag satt där i kapellet undrade jag. Om du kände hur ofattbart sorgligt och ledsamt men också hur vackert det var. Om du hörde alla sånger som var valda med sån omsorg . En Håkan Hellström kavalkad av kärlek.  Bara för dig. Om du log åt ditt underbara såpbubble-foto vid urnan som var valt med sån kärlek. Om du kände lukten av havet av just de blommor som någon visste att du tyckte om och alla de andra fina blommorna som alla tog med till dig. Och om du osynligt la din hand till tröst på alla nära och kära som var där, alla som älskar dig och saknar dig.  Det var nästan så att jag , ohörbart inom mig, hörde ditt förtjusta fnittrande skratt när du såg att alla bar något lila, bara för att hedra dig. Finaste Malin.

I mitt huvud flyger ord runt utan att bilda meningar. Vacker, Tårar, Ont, Hjärtat, Varför, Nej!, Fin, Lila, Såpbubblor, Omtänksam, Bästa, Kramar, Aldrig, Tiden, Dröm, Mardröm, Vakna, Tomt, Saknar……. Orden bara flyter runt, runt, som ett rep som snurras åt runt bröstkorgen. Det känns som om att det är livet som drar åt snaran och gör det svårt att andas. Så jag måste ta ett djupt andetag och spränga repet, så att jag kan andas fritt igen.

Jag kan gråta för alltid för att du är borta,
eller istället le genom tårarna bara för att du har funnits

 Jag kan blunda och fortsätta be att du kommer tillbaka,
eller öppna mina ögon för att se alla fina minnen som du har lämnat kvar

 Jag kan låta mitt hjärta vara tomt eftersom jag inte kan se dig,
eller fylla det med den kärlek du lät mig och så många andra ta del av

 Jag kan minnas dig men bara det faktum att du är borta,
eller vårda ditt minne och låta det leva vidare för alltid

 Jag kan stänga mitt sinne, vara tom och vända ryggen åt allt,
eller leva som du gjorde: leende, omtänksam och positiv med öppna ögon, framtidstro och mycket kärlek

För du, vår stora kärlek, är inte borta  bara för att du är utom synhåll.  Jag tror att du finns någonstans mycket nära och långt bort. Precis runt hörnet och i en annan värld.  Och när vi ses igen, för det gör vi, då skall vi sitta nära någonstans, med din hand i min, fnissa, dela minnen och skapa nya. Tills dess ,skall jag hedra ditt minne genom att leva som du.
Hjärtat mitt- jag älskar dig för alltid.

God Kärlek och Goda Vänner

Dagen började med den där tunga jobbiga känslan i magen och i bröstet. Det var segt att komma upp, segt att äta frukost, segt att klä på sig, men däremot lättare att ignorera vovven som förstås ville gå ut redan klockan 0630.

Men sen ringde någon och var tacksam för att jag hade givit henne ett skratt mitt i sorgen. Det värmde. För hennes skull och för min egen. För den här personen har det mest smittande skrattet som jag någonsin har hört. Det är som ett vattenfall av bubblande kolsyrebubblor som bara väller ut och man kan bara inte låta bli att skratta med. Det är helt oemotståndligt. Det har alltid varit så. Och det var så skönt att få höra det, även om också gråten skrattade med. För det ÄR ju så, att det är helt okay att skratta mitt i sorgen även om det just nu oftast är med gråten i halsen. Varje känsla är riktig, oavsett om den är urkrafts-jobbig eller om den, under förutsättningarna som råder, nästan känns otillåtet bra.

Sen fick jag ett meddelande från en vän från förr. Och från en till. Och ännu en. Och som avslutning kom det ett från en vän som ville önska God jul men som tyckte att det kändes fel och konstigt med tanke på vad som hänt. Så hon önskade God Kärlek istället. God Kärlek från en God Vän. Ja tack, jag byter gärna jul mot kärlek.

Efter det gick jag till gymmet med ny energi. Och den varade faktiskt genom hela timmen… och lite till. Sen tog den tvärslut och jag ägnade följande timmar åt … något som jag inte ens kommer ihåg. Städade jag? Jo det gjorde jag nog, för det känns renare än vad det gjorde igår. Men jag tror att jag även frossade ostbollar för min fina vita Hollister tröja har misstänkt konstiga gula fläckar. Och som ytterligare bevis ligger det en tom påse i soptunnan. Ostbollar, det var månader sen jag senast smakade. Men vet ni vad, det spelar ingen roll hur hälso-freakig man än har blivit – det är fortfarande helt fantastiskt gott.

Sedan, mitt i tröttheten, när tyngden hade återfunnit sin plats i bröstkorgen, plingade mobilen till igen. Meddelandet löd ” Nu är vi på väg”. Och det var hon, bästa Isabell. Hon körde genom alla olidliga julköer ända från Spånga till Värmdö.  Hon kom förbi med sin fina Nova & Theodor, med julklappar och med sitt massagebord, handdukar och oljor. Vi drack en kopp kaffe och sen fick jag en timmes massage framför brasan. En stund av riktig ro där det underligt nog gick att slappna av.  Efter den timmen kånkade hon ner alla sakerna för trappan igen, lastade in prylar och barn i bilen och åkte tillbaka hela vägen  – genom julköerna åt andra hållet.

Kan man beskriva vänskap bättre än så här?

God Kärlek till allihop

Hitta en vardag i dimdiset

Vardag. Vad är det? Efter att någon man älskar har….försvunnit från livet så känns ordet vardag väldigt konstigt. I NORMALA fall, skulle det just nu ha varit att jaga efter julklappar bland alla andra miljoner stressade människor, passa på att ändå njuta och i hemlighet faktiskt skina tillsammans med alla ljus och tindrande saker som hänger över hela stan, ta in julmusiken och tyst nynna med, att göra julgodis…eller som jag – titta på när någon ANNAN gör julgodis, pynta hemma, fixa fredagsmys mitt i veckan bara för att det är jullov, sucka över räkningarna, leta jobb och uppdrag…. Men allt känns konstigt och fel. Jo jag betalar räkningarna, tror jag i alla fall, men det är som om att sinnet har lagt ett filter över allt jag gör. Ett dim-dis. Allt går långsamt, som i ultrarapid…och jag glömmer ibland vart jag är på väg och vad jag håller på med. Och julen, den känns helt meningslös. Jag blir mest arg på alla ljud och sånger och irrationellt irriterad på alla som jagar efter julklappar. Det känns som om man borde ha folkomröstning och rösta bort julen från almanackan.

Igår försökte jag börja dagen med VARDAG iallafall. Jag skulle på skolavslutning. Man får ju vara tacksam över att ens få lov att gå med numera. Men väl framme var avslutningen inte inne på skolan som vanligt utan i ett kyrkligt kapell i anslutning till skolan. Jag gick tveksamt in. Med sinnet liksom på helspänn. Därinne var det fullt med människor och inga sittplatser. Det var trångt och väldigt högt i tak så alla röster från alla dessa människor blev som ett kakafoni av skärande glas-skärvor i öronen. Jag höll på att få panik och blev så lättad när klockan äntligen slog tio och rektorn kom ut och tystade alla. Men sen såg jag att han hade en lila slips på sig och då stannade allt. För andra kan det tyckas som en obetydlig detalj, men för mig…det var det enda jag kunde titta på. Om bara sju dagar skall vi stå i ett annat kapell och där skall vi alla, som vill, ha något, vad som helst, just lila på oss. För det var ju hennes färg. Malins.

Så när rektorn stod där, i sin lila slips, i ett annat kapell, och klass 6A började sjunga sin sång, då kände jag en våg av tårar komma och det kändes som om att alla de där människorna i kapellet hade ställt sig på min bröstkorg och att deras glas-skärvs-röster hade borrat in sig i mina öron så att hörseln plötsligt försvann.  Jag gick därifrån så snart den första sången var slut. Ut i den friska luften och tillbaka in i dim-diset. Det var som att gå in i en kokong.

På eftermiddagen gjorde jag en annan vardags-grej. Jag hade en bokning från slutet på november genom ett presentkort jag hade fått till att fixa fransarna. Gratis fransar kändes ju inte fel. Då. I november. Påminnelsen kom exakt 24 timmar innan och där stod att ”Vid avbokning senast 24 timmar innan bokning debiteras hela behandlingen. Detta email går inte att svara på” Jag undrade om det betydde att jag trots att det var ett presentkort skulle behöva betala eller att det bara var presentkortet som gick upp i rök. Jag ringde men det var, såklart, ingen som svarade. Man vill ju inte att någon skall hinna avboka i tid. Så i mitt dim-dis så försökte jag inte mera. Påstridighet går inte riktigt ihop med det jag känner just nu.

Jag ville inte gå. Att fixa fransarna kändes som något man bara inte gör just nu. Det är lika oviktigt som varje ljusslinga i alla dessa trädgårdar jag passerar varje dag på hundpromenaden. Men på eftermiddagen kände jag att det kanske ändå är en bra vardags-grej att göra. För att skingra dim-diset.  Och jag har hört att det kan göra underverk för själen att ta hand om sig själv lite. Så jag gick dit.

Men det här visade sig inte alls vara ett sådant där ögonblick av avslappnande ta-hand-om-sig-själv stund. Först och främst så tog det alldeles för lång tid. Att bara ligga ner på en säng och blunda och lyssna på SPA musik funkar inte just nu.  Franskvinnan fick stänga av musiken men då blev det istället alldeles tyst. Tryckande tyst, vilket inte heller känns bra. Och jag ville inte att hon skulle prata för jag visste att jag bara skulle bli irriterad vad hon än sa. Och när pinan äntligen var över och jag fick titta mig i spegeln såg det, som en belöning för mitt försök med vardags-bestyr, ut som om att jag hade två svarta vippande gardiner i mitt annars onormalt bleka ansikte. Kontrasten var slående. Men inte på ett positivt sätt. I en normal vardag hade jag fått panik och vägrat gå ut, beordrat henne att genast demontera…eller ta bort dem…eller tagit på mig solglasögon trots att det var mörkt ute. Men nu suckade jag bara , lämnade över presentkortet och åkte till ICA för att irra runt där i dim-diset en stund med mina gardinfransar utan att riktigt ha koll på vad vi behövde fylla på i kylen. Att jag hoppades på att inte träffa någon jag kände berodde inte på förlägenhet över trans-gardinerna utan enbart på att jag inte ville fastna i något meningslöst småprat med någon.  Det spelar så otroligt lite roll hur jag ser ut, vad jag har på mig eller vad någon annan tycker och tänker om min person.

I dag blev vardags-stunden ett mediokert pass på gymmet. Min PTs första kommentar var ett utrop med ”Åhhh fina fransar!” Bara det att just detta är det allra första någon säger när de träffar mig visar hur väl de syns. Suck. Men det kändes okay att vara där för jag känner mig underligt ”hemma” i den lokalen, bland alla träningsmaskiner och svettiga människor som ägnar sig åt sig själva och fokuserar på vad de är där för. Att springa på löpbandet gör mig märkbart lugn. Och att träna med min PT blir terapi både för musklerna och för sinnet.

Väl hemma sitter jag här i dimdiset och funderar över vad nästa vardags… bestyr kan bli. Och jag undrar igen, vad är vardag just nu? Städa? Handla? Tvätta? Eller se ytterligare en säsong av Vänner. Fast det brukar vara bättre sysselsättning i vargatimmen då jag ändå inte kan sova.

En dag i taget. Det är allt man kan göra.

När livet slår till med en käftsmäll

När allt känns komplett, när harmoni, lycka och framtidstro äntligen har krupit in i alla vrår, då slår livet till med en käftsmäll. Det slår så hårt så att man tappar andan och undrar om man någonsin skall kunna andas fritt igen.

Vår vackra fina älskade Malin. Vårt solsken. Vårt hjärta. Det bästa av allt gott kombinerades i dig. Och nu finns du plötsligt inte längre. Från en dag till en annan. Det är ofattbart. Gräsligt. Grymt. Orättvist. Och det gör så förfärligt pinande ont, ända in i själen. Det har gått över en vecka nu men jag kan fortfarande inte tänka tanken ut för då känns det som om att jag skall gå sönder. Som om att något skall brista på insidan och att jag kommer att drunkna i det som väller ut.

För bara några veckor sedan ringde du och berättade att du för första gången skulle bli mamma. ”Du skall bli mormor” sa du till pillemariskt skämtsamt mig. För trots att du redan, utan konkurrens, har världens finaste mamma som du alltid har älskat så innerligt så har jag fått förmånen att vara vad du själv kallade din extramamma. Jag tror att du vet vilken bonus och glädje det har varit för mig, ända sedan du var liten. Bara några dagar innan världen förändrades såg jag ditt ansikte skina av glädje när du pratade om hur mycket du såg fram emot julen som skulle firas hos er i år. Du pratade om bebisen i magen och vi skojade om att du äntligen snart skulle övergå från att känna dig lite smyg-mullig till bara stolt gravid. Du längtade efter att få en stor mage och efter er lilla bebis. Och du pratade om hur glad du var att du nu skulle få dela upplevelsen att vara förälder med dina älskade systrar. Ni tre som stod varandra så nära som någon kan göra. Ni levde inte var för sig utan i varandra, med varandra och alltid tillsammans. Varje dag. Ni var som en person fast ni var tre. Ni förstod varandra utan ord. Den mest nära trio man kan tänka sig, med ett till synes obrytbart band som många säkerligen avundades er. Och du var och är en stor del av limmet som svetsade ihop er. Deras sorg och förtvivlan är oändlig. Precis som den är för din älskade mamma och pappa och Sebbe som du delade ditt liv med. Den sorgen går inte ens att greppa. Den är större än livet.

När jag stod vid din sjuksäng efter den längsta resan någonsin mellan Stockholm och Göteborg såg du så fridfull ut, trots maskinen som hjälpte dig att andas. Som om att du bara hade somnat en stund. Det var verkligen DU som låg där så det läkarna sa gick inte att ta in. Det gick inte att förstå. Mitt i chocken ville jag vara arg på någon. Hitta någon att skylla på. Någon att skrika på och slå på. Hur kunde det hända? Du är ju så ung! Du hade hela livet framför dig! Det borde vara någon annan där i sängen. Någon som redan har levt sitt liv, någon som var klar. Inte du. Aldrig du. Att vara arg känns bättre, för stunden. Men sedan tränger den på igen, den där hårda kvävande solkiga tryckande känslan som lägger sig som en blöt filt över bröstkorgen, stickandet i kroppen, darrningar i händerna…. och då finns det inte längre plats för ilska.

Att säga farväl till dig är något av det svåraste jag någonsin har gjort. Jag ville bara skaka om dig. Bönfalla dig att vakna. Skrika åt dig att slå upp dina fina glada ögon och säga att allt blir bra. Att det bara var en dröm. Det kändes stundtals som om att vi var med i en film och att du strax skulle ställa dig upp, skratta på ditt speciella sätt och säga att det var dags att byta roll. Jag tryckte flera gånger din varma hand i hopp om ett mirakel, att du plötsligt skulle ge mig ett tecken på att du ändå fanns där bakom dina slutna ögon. Jag ville hålla om dig, krama dig och få allt ont att försvinna. Jag ville ta bort alla slangar, ta upp dig i famnen, bära hem dig och bara fortsätta klappa på dig. Men istället kysste jag dig på pannan, strök med handen över din fina lena kind och berättade flera gånger vad du redan visste, vad du alltid har vetat; att du är mitt lilla hjärta och hur oändligt mycket jag kommer att sakna dig, varje dag i resten av mitt liv.

Många sa alltid att vi var så lika du och jag. Både på insidan och utsidan. Vi hade samma goofiga humor, vi gick på samma sätt och hade samma rörelsemönster, vi valde alltid samma kläder på galgarna i butikerna och du kom alltid och rekade när det var dags för garderobsrensning hemma hos mig. Du var alltid noga med att göra rätt för dig och du tog ofta på dig mer än vad som behövdes, både privat och på jobbet. Du var en av de människor som det alltid var lika enkelt att skratta och gråta med som att sitta tyst med. Och man kunde aldrig sitta på var sin sida av soffan för kramar och närhet var en del av ditt sätt att umgås och vara. Där fanns alltid en hand i min, en fot som snuddade eller också kurade vi helt enkelt under samma filt, alltid nära nära…. Så ja, det stämmer att vi var lika. Jag kände så ofta igen mig i dig. Och jag var alltid så stolt över dig. För ditt hjärta, din omtänksamhet, ditt positiva sinne, din envishet och att du strävade efter vad DU tyckte var viktigt. Men även om vi är lika så har du alltid varit så mycket mer. Du är så väldigt mycket din pappa, din mamma och dina systrar Sandra och Sofie men framför allt –  dig själv. Vi har så många fina medlemmar i vår familj men du…du var liksom hjärtat. Navet. Du var det rena, fina och älskvärda. Du var den som alla drogs till. Den som alla kände sig hemma med. Den som spred så mycket glädje. Den som medlade och alltid tog sig tid för andra. Ibland så mycket att man blev orolig för att dina axlar inte skulle orka bära allt. Man hör ofta att det är lätt att glorifiera den som går bort. Men allt som sägs om dig är precis vad det är. Det behövs ingen glorifiering. Ända sedan du var en liten flicka med en hjälm av mörkt hår på huvudet har du varit den med det allra största hjärtat i hela världen. Jag tror att du var allas vår stora kärlek.

Idag när realiteten har börjat kicka in får tanken på att du är borta mig att undra vad livet egentligen går ut på. Varför händer sånt här som gör så ofattbart ont? För det finns absolut ingen som helst mening med det.. Ingen alls.  Ödet kan, precis som December, fara åt helvete. Och att jag själv känner så här starkt, gör tanken på hur dina systrar, din pappa, mamma och Sebbe måste känna, nästan outhärdligt att tänka på. Det enda som tröstar mig, är tanken på att du var lycklig och att du slapp lida.

Jag lovar dig finaste Malin, att vi som saknar dig så oändligt, vi skall försöka hjälpas åt och ta hand om varandra. Och vi skall aldrig någonsin sluta prata om dig. Du kommer att vara en del av vårt liv var du än är. Vi skall försöka leva i din anda och på så sätt ha en del av dig kvar.

Det kommer att bli så oändligt tomt efter dig hjärtat men jag är så tacksam över att ha fått ha dig i mitt liv i alla de här åren.

Vila i frid älskade flicka

20239_1249308724330_201353_n