En polaroid-bild från förr

Igår ringde min exmake och frågade om han kunde komma förbi och hämta släpet som står på tomten. Även om vi har fortsatt vara vänner efter skilsmässan har jag nog inte blivit så glad över att se honom på flera år. Det var corona-effekten som slog till med full kraft. Glädjen att få träffa människor på riktigt. Inte bara fokusera på avståndet i kassakön och rynka pannan åt människor man inte ens känner som går för nära på promenaden. Att istället känna hur viktiga de där personliga mötena är. De som man, innan pesten, oftast inte hade tid med för att man prioriterade annat eller helt enkelt inte orkade. Det kunde man ju göra ”en annan gång”. Som att det fanns all tid i världen.

Vi följde såklart alla riktlinjer. Ingen sedvanlig kram utan istället en sån där lite fånig hej-spark i luften på avstånd följt av ett nästan generat skratt. Det här med corona-avstånd är definitivt en stor omställning för stor-kramare som mig själv.

Verktygsväskan och verktygen hade jag torkat av noga med sprit. Exmaken hade även med sig egen sprit, för säkerhets skull. När jag fixade kaffe använde jag engångshandskar och serverade en sprit-rengjord kopp där han satt, dryga två meter ifrån på altanen. Men vilken känsla ändå! Jag fick träningsvärk i kinderna av att le i solen. Inget internet som frös bilden, inget strul med ljudet eller rundgång för att någon lagt mobilen för nära datorn. Så underbart att prata och skratta utan behov av att ladda!

Jag ville veta allt. Hur mår min före detta svärmor, hans supertrevliga flickvän och resten av släkten, hur går det på jobbet, hur ser det ut nere på landet numera, vilka projekt jobbar de med, är det jobbigt att vara i karantän i lägenheten och förstås de övriga ofrånkomliga corona-diskussionerna.

Isac, som hade en dag ledigt från jobbet, skippade både sömnen och datorn för att istället ligga i hängmattan och lyssna på behörigt avstånd. Det var som en polaroid-bild från förr. Men ändå inte. För då, långt innan pesten, hade vi antagligen varit för upptagna med annat eller redan stressat iväg till något vi tyckte var viktigare.