En alldeles speciell dag

Älskade Malin. Det är din födelsedag idag. Du fyller tjugosex år. Jag kan ännu inte riktigt säga att du skulle ha fyllt tjugosex. För det är så svårt att helt och hållet förstå att du inte är här och firar med oss. Men samtidigt så ÄR du här ändå. Fast på ditt nya sätt. Jag kan inte se dig men jag kan känna dig. Du är precis överallt med din fladdrande kofta och slarviga tofs. Jag ser dig i tanken, i ögonvrån och ibland på stan, i någon annan. Du är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar.

I morse skjutsade jag farmor och farfar till Minneslunden. De orkade inte vara med på kvällen men ville tända ett ljus och ge dig en blomma på din dag. Om du visste hur ledsna de är. Sorgen har förvandlat dem till två bräckliga fåglar i ett litet övergivet bo uppe i ett träd som de inte kommer ner för. Vingklippta och brutna. De har inte bara förlorat ett älskat barnbarn, de har också egna barn som lider. Och som förälder är det en aldrig sinande känsla av ångest. Du påverkar så många hjärtat. Alla i din närhet och även dem i periferin.

Det är så vackert i lunden, speciellt nu när det är grönt och när vattnet i fontänen är igång.  Vi stod där en stund och tittade upp mot kullen där din aska är spridd för vinden. Mitt bland alla dessa blommor som så självklart är lila. Sofie var också med. Vi höll om varandra som skeppsbrutna medan tårarna rann och rösterna stockade sig. Det var svårt att vara där idag på morgonen.

Efter en stund skjutsade vi hem farmor och farfar och jag åkte till Långedrags Värdshus för att äta lunch med din pappa. Det var en fin lunch. Vi pratade mest om dig, medan tårarna tävlade lite mot regnet utanför. Jag vet inte varför, men att se just din pappa så otroligt ledsen, det gör att hjärtat nästan går i tusen bitar varje gång. Kanske är det för att han alltid annars är så ”stor och stark”, med båda fötterna på jorden….och jo jag vet, ibland envis och trumpen som en åsna 🙂 Men världens bästa pappa till er, eller hur? (och bror till mig!) Det kommer han alltid att vara, även om det är med ett brustet hjärta.

Efter lunchen åkte jag hem för att vila en stund. Senare var det dags för Minneslunden igen. Dina systrar hade bjudit in alla som ville komma dit. För att fira och minnas dig som var vår riktiga kalas-prinsessa. Den som alltid gjorde födelsedagarna till en fest där inget fick förbises. Och dina systrar ville göra det för dig igen. De ville bevara den här dagen som din dag. Och de gjorde det så fint. Jag tror aldrig att Minneslunden har haft så många besökare samtidigt förut. Du måste ha skrattat, fnissat och njutit om du var där. Så mycket fina blommor och ljus, ett underbart foto på dig och en fantastisk vacker krans med ett stort hjärta i. Vi fikade, grät, skrattade och pratade medan barnen sprang runt och blåste såpbubblor och våra ballonger steg mot skyn.  De regniga skyarna ersattes av strålande sol, precis som om att vädret förstod att det här var en alldeles speciell dag.

För det blev verkligen Din Dag hjärtat. Annorlunda men innerligt med familj, vänner, bekanta och arbetskamrater. För även om det var sorgligt så fanns det en slags nostalgisk glädje. Det var som om att ditt väsen och din personlighet överröstade sorgen för en stund. Du har alltid haft en speciell förmåga att samla oss i just glädje. Tack för det hjärtat.

Älskade vännen, jag saknar dig så det värker och jag kommer att fortsätta att spana uppåt för att se när molnen dansar med dig.

Ramstor9turkos

 

Nya vänner i örat

Podcasten är verkligen här för att stanna och visst är det väl underbart att människor äntligen får tid att tala till punkt….eller?

Jag lyssnar nästan aldrig på musik när jag promenerar, städar, bär sten, målar, bygger, åker bil eller, som idag, tåg. Däremot går lurarna varma med podcasts mest hela tiden. Det har nästan blivit som en drog. Precis som spelande och chattande är en drog för de yngre i familjen så är podcasten min egen nät-drog.

För bara några år sedan var bloggen den självklara ego-megafonen och forumet framför andra när det gällde att glänsa med sin begåvning eller visa vilken snygg outfit man valt för en speciell dag. När det sedan gick upp för flertalet bloggare hur många av dagens timmar som faktiskt går åt till att skapa kontinuerlig och relevant information, var det många som tappade sugen för att sedan tystna helt. Sörjda och saknade av…. ingen alls. Själv är jag då, som vanligt, trendmässigt lite efter. Men då jag fortfarande älskar skrivandet, och dessutom tycker att min röst låter otroligt pinsam och konstig om jag hör den på band, så kommer det här med podcast antagligen att dröja för egen del.

Men lyssnar på andra, det gör jag. Dessa ljudfiler som publiceras via nätet har blivit som nya vänner. Jag har tjejkväll med Sofia & Pernilla varje söndag, har fredagsmys med Hannah & Amanda och måndagarna tillbringar jag med mina nya bästisar Mia & Ann. Några av mina nya nätkompisar är förstås mera ….bekanta. Vi är liksom inte så där ”nära” så att vi delar precis allt med varandra. Nej det är istället såna som man träffar på fester (som jag aldrig går på)  och får höra roliga anekdoter från men man orkar inte med dem så mycket mer än så. Jag förvånar mig lika mycket över vilken trevlig prick Bingo Rimér verkar vara (trots namnet) som jag irriterar mig över hans exfru Katrins dissande och nedlåtande åsikter i Relations-podden. Jag fnissar med David (Batra) och skrattar så jag nästan kissar på mig på mina promenader med min nya engelska favoritkompis Jamie som läser upp sin pappas extremt pinsamt erotiska bok Belinda Blinked.

Min morbida sida får näring av berättelser om brott i både Rättegångs-podden, Spår och Serial. Jag har länge varit en fullfjättrad crimes-nörd. Jag tittar på allt som Investigation Discovery kanalen på TV bjuder på.  Jag älskar verkligen att skamlöst fascineras av både olösta och lösta mordgåtor. Att grotta ner mig i de mest groteska beskrivningar och läskiga scenarier är som en adrenalin-kick. Jag lyssnar förstås också för att lära mig mer om mänskligheten, psykologi och hur det rättsligt och polisiärt fungerar att få fast alla dessa som inte håller sig på rätt sida av lagen. Men jag har också den här morbida sidan som…. ja som ärligt talat bara gillar att frossa i det. Punkt.

Min djupare och mer seriöst sökande sida får sitt i Filosofiska Rummet, P1-P4 Dokumentärer, Psykiatrikerna och Bonusfamilj-podden. Veckans nya tillskott, för att boosta min återresa från Troll till City-chic, är Säker Stil med Ebba (von Sydow) och Tränings-podden med Jessica (Almenäs), vilka känns som att de båda, om inte standarden höjs, relativt snart kommer att förpassas till före detta bekanta.

I tid och otid ser jag alltså till att avnjuta dessa program. Ibland känns det som om att hörsnäckorna har växt fast i örat på mig. Jag till och med somnar med dem på kvällen. Men det här med podcast är också väldigt praktiskt. Om det till exempel råkar vara någon tråkig föreläsning eller om man har valt fel film på biografen –  då är det bara att diskret poppa in en öronsnäcka, sofistikerat lägga över håret (om det inte är för kort) och sedan nicka till synes uppmärksamt då och då för att visa sitt ointresserade intresse. På bion är det förstås mörkt så där behöver man inte ens försöka se intresserad ut. Men det viktiga är –  att med podcasten i örat behöver man aldrig ha tråkigt. Och det skingrar dessutom tankar som ibland växer fast och bryter loopar som är svåra att ta sig ur.

Här är några favoriter från min lista. Utan inbördes like-ordning

  1. Wahlgren & Wistam
    Helt ärligt, från att endast ha associerat dessa båda med ett diffust Piccadilly Circus och en övervintrad Orup så är jag helt plötsligt kär i dem. Pernilla Wahlgren & Sofia Wistam är verkligen UNDERBARA kvinnor som bjuder på sig själva med pinsamma egen-upplevda anekdoter, skratt, fniss, telefonsamtal och ibland gäster. Det här är lättsam prat-radio när den är som bäst, utan milslånga reklamavbrott eller väderinslag som på radio. I love it! De fungerar till det mesta; städning, stenarbeten, tågturer, en stund i hammocken och när man hänger tvätt.
  2. Mia Skäringer & Anna Mannheimer. Vem älskar inte Mia Skäringers sarkastiska humor i Solsidan? Hon är helt enkelt grym. Så även i denna nya vardags-humoristiska podd med visdomar och ovisheter från olika stadier i livet. Hög igenkänning för mig som, ibland pinsamt nog, relaterar till en hel del av de ämnen som har diskuterats. Men så är vi ju också, precis som Pernilla och Sofia, alla i samma åldersgrupp, vilket ytterligare ökar på samhörigheten med dessa, mina nya väninnor. Jag är dock lite tveksam till Anna Mannheimer. Hon är rolig men lite för…. mycket. Hon känns nästan forcerad och hon har en tendens att ständigt prata i munnen på Mia vilket gör att samtalet ibland kan bli rörigt. Men kanske är det bara en inkörningsfas. Det är i alla fall både oängsligt, varmt och härligt att lyssna på dessa två kvinnor. Jag tror att denna podd kommer att sno åt sig första platsen på topp tio listan veckor i sträck. Passar också till precis allt men gärna i hängmattan med ett glas champagne.
  3. Fredags-podden
    Ännu en tjejduo som jag gärna lyssnar på, även om det ibland handlar lite väl mycket om amning och bebisar för min smak (been there, done that). Men jag beundrar deras entreprenörs-anda och positiva inställning till livet.  Systrarna Hanna Widell och Amanda Schulman berättar med lätthet om sitt liv och delar generöst med sig av allt från hur det är att vara kvinnliga entreprenörer till förlossningar och senaste semesterresorna. Mycket opretentiöst och avslappnat. Passar bra när man moppar golvet eller sorterar strumpor.
  4. P1, P3 och P4 dokumentär
    Så lite mer seriositet då. Jag buntar ihop dokumentärerna till ett potpurri av bra och intressant lyssning. P1 dokumentär ger en allvarlig och koncentrerad insyn i Sverige, dess invånare, problematik och vardagsöden. I P3 dokumentär lyssnar jag förstås mest på brott men där finns även en del program om historiska händelser. Det senare lyssnar jag mest på för att öka mina chanser när vi spelar ”När Då Då” på fredagskvällarna. P4 dokumentär kör på i lite lättsammare stil än de båda ovan nämnda men ändå med allvarliga teman. Ofta om människor som lever på udda vis. Alla P-programmen är mycket proffsigt gjorda och känns långt ifrån de populära väninnor-runt-bordet-fniss-poddarna. Men som en bra kontrast och komplement till de lite lättare programmen så får man i dessa P-rullar (ooops!) istället välproducerade på-djupet- dokumentärer som är intressanta och som dessutom tar plats i den delen av hjärnan där allmänbildningen gömmer sig. Perfekt lyssning på resan, i bilen, på tåget eller flyget.
  5. Psykiatrikerna
    Den här började jag lyssna på bara för att min KSR´s (KärlekSomReser) läkare Simon Kyaga är med. Det var den första läkaren som bjöd in mig till samtal och involverade mig i vår bipolära familje-värld. Han är en fantastisk person och läkare. Och även om det är just den bipolära aspekten som intresserade mig mest så har podden fått ta lite mer av min lyssnartid, även när det handlar om andra sjukdomar, råd och rön. För egentligen behöver inte vetenskap vara svårare än humor, kultur eller något annat. Det är dessutom vansinnigt intressant om man får det förklarat för sig på ett sätt som är tillräckligt konkret för att man ska begripa. Och det är precis vad man får i den här podden. Det finns så många hjärnspöken i livet. Så många barn och vuxna som brottas med en del av tillvaron som är svår att förstå för oss andra, om man inte tar sig tid eller får möjligheten att inse att det faktiskt finns två sidor. Väl värt att lyssna på dessa lagom långa (korta) avsnitt där man inte hinner tappa tråden. Passar bäst när man inte är på fniss-humör.
  6. My dad wrote a porno
    Alltså på allvar. Jag lyssnade första gången när jag gick ut med vovven och jag skrattade så att jag nästan kissade ikapp med honom. Byggarbetarna som vi passerade frågade om jag mådde bra där jag stod dubbelvikt vid diket. Det här är alltså på riktigt. Jamies far har i sextioårs åldern skrivit en erotisk bok. Belinda Blinked. Bokens språk, för att inte tala om intrig, är…. Ja jag vet inte vad man skall säga. Diskuterbar kanske. Och pinsam. Väldigt pinsam. Det tyckte iallafall hans son Jamie som startade en podd där han tillsammans med två vänner läser upp, skäms och diskuterar ett kapitel i varje avsnitt. Så engelskt. Så roligt. Bara lyssna. Men inte när du är bland folk som exempelvis på bussen, iallafall inte om du tycker det är pinsamt att dra uppmärksamheten till dig.
  7. Crime poddar
    Vi avslutar med ett hopkok av min mörkare sida. I amerikanska Serial får man följa ett enda brott, en hel säsong, i avsnitt efter avsnitt. Mycket bra och spännande. Svenska mord-podden däremot, tycker jag att man kan spara både megabyte och sin tid på. Språket är oerhört stelt. Det känns som om att de hela tiden läser innantill och att de egentligen inte förstår ens vad hälften av orden betyder. De har också kopierat Jan Malmsjös uppläsnings-stil: att använda exakt samma tonart precis hela tiden. Bra endast om man har svårt att somna. Så för att få mitt lystmäte om svenska vidrigheter tillfredsställt så lyssnar jag istället på Rättegångs-podden där man med spänning bygger upp fallet tills det är dags för rättegång. Man får höra autentiska förhör med både vittnen och anklagade. Jag fullkomligt crime-dreglar i varje avsnitt.
    I svenska Spår, blir det lite mer seriöst. Här får man höra om omtvistade och kontroversiella kriminalfall. Podden följer händelseförloppet, den rättsliga utredningen samt skildrar platserna och personerna. Som lyssnare får man möta de inblandade medan skaparna av podden gör sin egen utredning och undersöker oklarheter i fallen. Senast lyssnade jag i timmar om på mordet i Kalamark 2004 där livstidsdömde Kaj Linna, till följd av poddens utredning, nu har beviljats resning i sitt mål, efter tolv år i fängelse. Heja podden…om han är oskyldig. Crime passar när som helst men inte om du har en avtalad dit, för det är väldigt svårt att slita sig.

 

Det var några favoriter. Koppla up, ladda ner och lyssna!

 

 

 

 

Tystnad…. Tagning….

Igår hälsade årets första riktiga sommardag äntligen på. Och vad gjorde jag? Spenderade den i min kära hammock? Satt och drack kaffe med ansiktet vänt mot solen medan alla djuren nöjt skuttade runt mina ben? Nej, jag var långt ifrån sådana klassiska sommaridyller.  Jag spenderade istället hela dagen på Södertörns Tingsrätt.

Morgonen började med att jag för första gången på väldigt länge, ålade mig i min tidigare ack så väl-använda dräkt från ToS (Tiger of Sweden) Det är min ultimata business-kostym. Den som tidigare, på bara några minuter, förvandlat mig från skogstroll till omutlig affärskvinna. Det tog liiiiite längre den här gången. Jag kände mig, efter ett helt år som troll, nästan lite motvillig till förvandlingen. Och skulle den ens lyckas? Var det kanske för sent? Hade jag för alltid förvandlats till något som hörde hemma under en sten i skogen?

Men nej, det lyckades faktiskt, trots att jag med mina förhårdnader på händer och fötter samt trasiga naglar lyckades göra sönder TVÅ PAR strumpbyxor innan benen äntligen var inneslutna i detta skyddande och förskönande hölje. Men efter en titt i spegeln insåg jag att jag hade missat en viktig detalj som för bara ett år sedan hade varit en utopi. Jag hade glömt att raka benen. Och min ”behåring”, som jag ärv efter min far (tack för det), är inte så värst ladylike (årets underdrift) om man inte underhåller den. Så det var bara att åla sig ur detta kvävande påfund för tredje gången, hoppa i duschen (igen) och sedan be till strump-guden att hon skulle skona detta sista paret. Tack och lov så gjorde hon det så till slut stod jag där framför spegeln. Och voila! Trollet var borta! Det syntes bara en ynkepynka liten troll-påminnelse i lockarna (på huvudet alltså) som hade fått självtorka och som vägrade att låta sig fångas in vare sig av hårsnodden eller av den där kladdiga sörjan som jag hade strukit få för att hålla det på plats.

Jag stack fötterna i mina blå city-chic snygga pumps, som även dom hade fått ett års oväntad semester i garderoben.  Och hur kul tyckte de att det var att börja jobba igen efter ett sabbats-år? Inte så jättekul. Det är verkligen obekvämt för de stackars fötterna. Jag begriper inte hur jag kunde gå i såna här tortyr-verktyg nästan varje dag, och villigt dessutom.  Det senaste året har mina fötter hittat nya kompisar. Det är ju sånt som händer när man byter miljö och livet går vidare i andra väderstreck. Fötterna har istället blivit BFF (BestFriendsForever) med mina träningsskor och promenadskor. För att inte tala om alla mina djurtofflor! Jag har både kanintofflor och andra barnsligt ulligt pälsiga saker som är fantastiskt underbara att kliva i…och bara gå ur när man måste gå ut med vovven. Dessutom kändes det jättefånigt att helt plötsligt gå i högklackat. Vad är vitsen liksom? Jag ÄR ju redan lång och det verkade dessutom onödigt att dra uppmärksamheten till mina ben, som numera, oftast är fulla av blåmärken och små skrapsår efter mina bygg- och trädgårdsäventyr.

Men jag insåg att spegelbilden faktiskt såg helt okay ut. Inte riktigt som jag en gång var, men i alla fall som en reflektion från förr. Så jag slängde chict upp min Michael Kors väska på axeln och gick ut mot bilen med ny stuns i stegen. Jag öppnade dörren och tog ett kliv med ena benet för att snabbt inse att det är en väldigt stor skillnad att kliva in i en bil iklädd snäv kjol istället för mjukisbyxor eller tajts. Med kjol måste man nämligen åla in rumpan först och därefter sitta med båda benen utanför och se ut som om att man rider damsadel i början på seklet, innan man försiktigt för de båda ihopsatta (!) benen sidledes in i kupén. När jag väl var inne i bilen så åkte kjolen, som i stående har den ultimata affärs-längden – precis ovan knät –  illvilligt ända upp på låret och midjan korvade sig som ett dragspel varvid jag nästan fick andnöd. Det var dessutom 30 grader inne i den sol-varma bilen så svetten började ivrigt utmana Rexona. Så jag ålade mig åter igen stånkande ur bilen, med samma omåttligt löjliga procedur fast åt andra hållet. Sedan hoppades jag att grannarna var på andra sidan av sin tomt, drog resolut ner hela dragkedjan på kjolen, drog upp blusen ur linningen, la kavajen i baksätet och klev in i bilen som ett förklätt troll. Härligt befriande!

Sedan bar det alltså iväg på dagens övningar i Tingsrätten i Södertörn. Nej jag var inte åtalad för något, jag skulle vara statist i en rättegångsscen i en av de nya Beck-filmerna. Jag försöker ju testa lite nya saker i mitt ”nya liv”. För att bredda horisonten en aning. Och det här var just en sådan aktivitet. Jag har ju, med gott resultat redan agerat både hantverkare och målare i verkliga livet, med ”spännande” resultat agerat trädgårdsmästare, jag har varit med i en galen fitness-tävling och jag försöker för tillfället att arbeta mig fram till mitt mål att bli självförsörjande med mitt skrivande. Och idag skulle jag alltså vara statist. Jag kanske till och med skulle bli upptäckt! Man vet ju aldrig. Konstigare saker har väl hänt?

Jag klev alltså självsäkert in på Tingsrätten.  Efter att ha gått igenom säkerhetskontrollen så ställde jag mig där jag hade blivit anvisad, i väntan på att bli upphämtad. Jag såg några andra människor som även dom såg ut som statister. De såg alltså, enligt min mening, ut som om att de inte riktigt hörde hemma vare sig som nämndemän, advokater eller anklagade. De blev upphämtade en efter en av en svartklädd man, med luva och walkie talkie. Alla utom jag. Ingen kom och hämtade mig där jag stod och glänste i min smarta advokat-look. Såg jag fortfarande ut som ett troll trots mina ansträngningar? Jag blev lite osäker men stod tålmodigt kvar ännu en stund tillsammans med mina surt inklämda fötter. Jag nickade nådigt och affärsmässigt åt alla som gick förbi medan jag till synes upptaget scrollade i min mobil och låtsades läsa in mig på nästa brottsmål. När klockan passerade upphämtnings-tiden gick jag resolut till receptionen för att fråga och de hänvisade mig raskt till filminspelningen en trappa upp.

Så jag trippade upp, med små försiktiga steg för att inte spräcka kjolen, och mötte där mannen som hade hämtat de fem andra en efter en. ”Men herregud förlåt” sa han. ”Du såg ut som om att du jobbar här så jag trodde inte att du skulle vara med oss!” Jaha minsann, jag hade redan klivit in i min advokatroll. En stjärna var född! Goodbye Mörtnäs -Hollywood here we come.

Därefter blev jag anvisad in i fikarummet för filmteamet där ett mindre glamouröst bord var översållat av bröd, pålägg, mjölk, juice, kaffe, choklad och diverse kaffebröd. De andra statisterna satt redan och försåg sig av vad bordet hade att erbjuda. Rädd för att spilla ner min ToS dräkt tog jag endast en blygsam kopp kaffe och en torr fitness-förbjuden brödbit. Därefter påbörjades en oändlig utfrågning statister emellan. Alla var väldigt trevliga men det var nästan munhuggning om att berätta om hur ofta de var med som statister, vilka scener de gjort, vilka TV serier och reklamfilmer. Vilka kända skådespelare de träffat. Och de som hade haft någon replik, som exempelvis ”Hej”, ”Ja”, ”Nej” eller till och med ”Oj hoppsan”, de var de riktigt stora stjärnorna. Åtminstone i vår lilla wannabe-grupp.

Efter en stund kom den svartklädde casting-ansvarige Jonas och hämtade oss i sin toppluva (det var 25 grader på denna första sommardag) (just saying). Nu skulle vi öva den stora scenen. Jag blev ihop-parad med Viktor, en man som de ansåg stämde överens med min omåttligt chica advokat-uppenbarelse. Vår scen krävde en hel del inlevelse och agerande…  ish. Vi skulle nämligen gå i en lång korridor, ca 250 meter, och se ut som om att vi hörde hemma där. Därefter skulle avvika åt vänster och stanna framför dörrarna till toaletten… Ehhh okay, kanske varken min drömscen eller något som skulle visa mina dolda talanger i skådespelarkonsten, men ändå…. Jag hajar. Man måste ju börja någonstans.

Så vi stod där i korridoren, spända och tagna av stundens allvar. Vi hörde ”Tystnad, tagning ooooooch…….action” Och sen gick vi. Klick, klick, klick, klick sjöng mina klackar mot golvet så att det ekade mot väggarna. ”Bryyyyyt” hördes det då plötsligt, ännu högre, genom en megafon. ” Kan du försöka gå lite tystare där borta?” ”Ja du där, i dräkten” Va! Menade han mig? Alltså jag, den blivande stjärnan? Men vaddå gå tystare? Hur kan man gå tystare? Typiskt att det var en man som kom med denna otroligt dumma uppmaning. Man KAN faktiskt inte gå tystare i högklackat. Iallafall inte om man inte skall se ut som ett UFO.  Det är fysiskt omöjligt. Om jag hade tagit mina kanintofflor, ja absolut, men inte i mina city-chica pumps. Men, som ett proffs, så försökte jag i alla fall, genom att sätta i tån först och sedan klacken, vilket fick mig att se ut som ett skadeskjutet rådjur på besök i Tingsrätten. Men tydligen så var det mera okay än mitt klickande för jag orsakade iallafall inga fler ”bryt”. Inte i denna scenen.

I slutet av korridoren, efter att vi enligt anvisningar, hade vikit av mot vänster så fick vi stå med näsan mot toalettdörren i cirka en minut tills scenen var avklarad. En minut kan låta som väldigt lite tid, men en minut mot en toalett-dörr känns som en evighet. En bisarr sådan dessutom. Och lite…ovärdig. Jag undrade hur många gånger Angelina Jolie har fått stå sådär mot en toalettdörr, i väntan på Brad.  Jag undrade också hur mycket bakterier som satt just där som jag hade näsan. Det är ju många som skjuter upp dörren med handen istället för att använda handtaget. Mycket obehagligt. Och lite skrämmande. Det hela utvecklades nästan till en stunt-scen. Och den utvecklades ännu mer när jag försökte få bort de eventuella bakterierna på näsan med handsprit. Prova inte det. Speciellt inte när du förväntas fortsätta att se professionell ut.

Vi gjorde i alla fall om denna scen cirka sju gånger, och jag måste säga att jag började tröttna och bli lite blasé efter… gång fem. Varken korridorer eller toalettdörrar är speciellt sexiga och spännande i längden. Efter nästan varje gång sa teamet till de riktiga skådespelarna, som skulle ha en konversation när vi passerade dem, ”Jättebra, kanon, riktigt bra…men….vi tar det EN gång till. För säkerhets skull. Vill ha en liiiiite annan vinkel” Och många vinklar blev det.

När denna scen var klar så gick jag återigen in i fikarummet för att ta en snabb kaffe. Där inne stod det nu två regiassistenter med walkie-talkies. De stirrade stint på mig när jag klev in och sa bestämt men vänligt ”Det här rummet är bara för film-teamet. Vi spelar in nu så du kan inte vara här” ”Men..men… vi fick vara här förut” pep jag. Jag tillade inte att jag var den kommande stora stjärnan, man vill ju inte vara högfärdig. De skulle upptäcka det tids nog. (när jag hade fått näsan från toaletten) Den ena mannen lyfte förvånat på sitt ena ögonbryn och sa ”Men oj, förlåt, du ser verkligen ut som om att du arbetar här. Jag trodde du var advokat och inte att du var en i teamet!” Se där, ÄNNU en bekräftelse på min annalkande karriär! Jag tog nöjt mitt kaffe, knyckte på nacken och skred självsäkert ut till min B-statist-kollega som nu satt på en bänk och väntade.

I nästa scen skulle jag och min kollega Viktor stå i korridoren och prata om något allvarligt medan den ena skådespelaren missnöjt skulle storma förbi. Det kan tyckas enkelt men det är inte helt lätt att hitta ett samtalsämne som känns vettigt och engagerat så där på låtsas. När vi åter igen hörde ”Tystnad, tagning ooooooooch…..aaaaaction” så vände jag mig affärsmässigt mot Viktor och sa ”Jaha vad vill du prata om? Kan du berätta om vad du jobbar med när du inte är statist? ”Tycker du om att dansa?” kontrar han då istället, helt överrumplande och fullständigt taget ur luften. ”Ehhhh” Var kom det ifrån? Jag blev helt ställd. Vad menade han? Dansa? Ute i gräset, hambo eller disco-dans?. Inte vet väl jag om jag gillar att dansa. Och varför pratar vi om dans när vi skulle prata seriöst och se upptagna ut i en korridor på Tingsrätten? Jag svarade lite svävande lågmält och förvirrat medan jag hörde skådepelarna och kamerorna snabbt närma sig oss. ”Joooo jag tycker väl om att dansa…ibland…kanske.” Då lös han direkt upp som en sol på savannen och sa entusiastiskt ”Vad rooooligt, jag var på Munchenbryggeriet på en jäääääätte-stor dansfest och det var sååååååå mycket damer så jag hade fullt upp att göra hela kvällen!” Han fnissade högt åt sin lilla historia, kastade tillbaka huvudet och visade plötsligt helt opassande med kroppsrörelser hur man dansar styr-dans. Hjälp! Vad gör han! ”Bryyyyyyyyyt!” Hördes det bestämt och irriterat i korridoren och allt gående och agerande runt omkring oss upphörde abrupt medan alla blickar vändes mot vårt lilla hörn. ”Kan ni två i korridoren försöka ha lite mer dämpat och seriöst prat tack” Men hallå, det var ju inte JAG, ville jag högljutt protestera. Så orättvist! Men min statist-lojalitet fick mig förstås att hålla tyst.  Man kan ju inte skvallra på en kollega. Men alltså skit, där fick min karriär sig en oförtjänt svacka. Varför skulle just jag få en spelevink-statist som kollega?

Vid nästa tagning frågade jag åter igen var han arbetade när han inte var statist. Jag trodde det var ofarligt nu, eftersom det där med dansen och fnisset redan hade fått sig en reprimand. ”På Coop” svarade han entusiastiskt och jag svalde lättad. Tills han återigen drog ett djupt soligt andetag och orden började välla ut. ”Och ibland jobbar jag extra på en dansskola och det är såååååå roligt”. Arghhhhh han slutade verkligen inte! ”Och vet du, att i helgen så……när vi dansade….alltså…..” Mitt i meningen bröt fnisset ut igen. Oh my god, han började dessutom att entusiastiskt svänga med armarna. Men allvarligt. Hur kom han hit? Varför, varför varför måste jag få honom som gå och prat motspelare?

Och där kom den förstås direkt, som ett brev på posten. Rösten som gapade ”Bryyyyyyt!. Jag ville sjunka genom golvet. Vad var det för fel på människan. Hade han ingen aning om vad orden Allvarlig och Seriös betydde? Och förstod han inte att jag var på väg att bli en stor stjärna här? Jag började misströsta.

På tredje försöket började jag desperat med ”Har du besökt någon Tingsrätt förut?” Jag tyckte att det äntligen var något som inte kunde vara annat än just allvarligt. Men när jag såg det där spirande leendet helt ofattbart börja bryta ut igen så befarade jag direkt att det skulle komma någon historia om hur någon nakendans på Sergels Torg fått honom arresterad och därmed hamnat i rätten. Så jag bytte snabbt spår och sa, lågt och mycket allvarligt ”Mitt hus brann upp i helgen så jag och familjen har förlorat precis allt” Han blev tvärtyst, svalde det soliga leendet, rynkade istället pannan och sa lågmält ”Men gud vad hemskt. Vad hände? Herregud det är ju verkligen jättehemskt. Glömde ni att släcka sterin-ljus? Hur gick det? Vad gör ni nu? för det var väl ett misstag?” Han höll alla kroppsdelar blick stilla och såg för första gången verkligen allvarlig ut. Allvarlig och intensivt lyssnande. Jag var själv tyst en stund, la huvudet lite på sned, anlade en begrundande min och tittade honom sedan rätt i ögonen ”Nej förlåt, jag hittade bara på, jag ville att vi skulle vara allvarliga (och inte dansa mer!)” Och….. ”Bryyyyt, där satt den” hördes det då äntligen i högtalarna. Lättnaden for igenom kroppen som en kanintoffla på foten, även om det där ”där satt den” förstås innebar att de, för säkerhets skull, skulle ta om EN gång till för att få EN annan vinkel till. Men japp, bara fyra tagningar för den här scenen! Proffsigt värre.

När vi var klara signerade jag utbetalningen av mitt extremt modesta gage (wihooo) (det var iallafall ett gage), tog min väska och återvände nöjd till bilen. Väl hemma klädde jag genast om till mjukisbyxor, T-shirt och kanintofflor. Skorna fick åka på semester in i garderoben igen. Eftermiddagen och kvällen väntade med familjen och djuren i trädgården, vattenspridaren som glittrade i ljuset från solen, Gyllene Tider i högtalarna, middag på verandan och sedan kvällste och tjejsnack med tolvåringen uppkrupna under filtar medan dagen blev till natt.

Det finns inget som går upp mot Mörtnäs, familjen och djuren en stilla sommardag… och kväll. Jag tror faktiskt att Hollywood får vänta lite till,

 

Konsekvenser och egen-skapade rädslor

Igår berättade jag om hur oväntat bra det gick när stora tonårssonen fick den ännu större förmånen att få bo ensam i lägenheten på Lidingö varannan vecka. OM han följde de uppsatta kraven som ackompanjerade detta fantastiska förtroende som vi gav honom. Jag menar, tänk er bara, arton år och få en etthundrafemtio kvadratmeter stor lägenhet för sig själv! Inga föräldrar som tjatar, man kan ta hem vilken röd-tott som helst utan att bli Guantanamo-utfrågad (ja han verkar ha en faiblesse för just rödhåriga långbenta skönheter) Man kan titta på vilka program och spela vad som helst utan att behöva ha på sig hörlurar, ingen tjatar om tandborstning eller att man måste komma i tid till skolan. När JAG var nitton år hade jag haft extrajobb i fyra år och min utflugna bror hade plötsligt osolidariskt flyttat hem igen vilket gjorde att jag var tvungen att dela rum! Kan ni ens förstå? Jag fick dela rum med en brorsa som tyckte att hans flickvän skulle sova över gång efter annan. Det var under den här perioden som jag blev expert på att låtsas-sova och att leva i en egen lalaland-värld. Och JA vi fick faktiskt även som små barn tälja kottar när vi ville ha roligt. Det är inte alls någon myt.

Men det gick ju så bra. Det här med särbo-sonen. I flera veckor gick det bra. Varje gång jag/vi kom dit så var det städat och såg propert ut. Sonen var lycklig och harmonisk, han växte upp, tog ansvar och jag var ännu lyckligare och dubbelt så harmonisk. I alla fall när det handlade om just den här delen av mitt liv. Min tonårs-navelsträngs-vånda. Nu vänder det nog (igen), NU blir han vuxen, tänkte jag, stolt och lättad. Tills förra veckan då familjecirkusen återvände för sin Lidingövecka och harmonin krackelerade.

Jag hade inte varit där på någon av mina ”stick-kontroller” på över en vecka, för det funkade ju så bra. Så jag öppnade dörren med lugn i sinnet för att, med kaninbur i ena handen och Simba kopplad i den andra, tvärstanna redan i hallen. Där stod det säkert fem soppåsar som antagligen, av lukten att döma, och av Simbas omåttliga intresse, borde varit nedburna till soprummet för minst en vecka sedan. Köksbordet, som var nästa fröjd för ögat, var belamrat med dator, skärm, kablage, halvtomma popcorn-påsar, disk och diverse klägg. Jag kände hur vreden snabbt växte i bröstet och hur munnen blev som ett smalt cykeldäck med punktering.

Köket var inte bättre. Inte på långa vägar. Hela diskbänken var belamrad och diskhon, där vände det sig till och med lite i min mage. För där hade ”man” tyckt att det var intelligent att fylla upp vatten ända till kanten för att sedan lägga i disken i det av matresterna bajsbruna vattnet och låta de överblivna köttbullarna simma runt och halvt lösas upp tillsammans med hushållspapper i sörjan. Sååå……motbjudande äckligt! Diskmaskinen var proppfull med ren disk och den hade antagligen varit alldeles för jobbig att tömma. Eller hade han brutit båda armarna utan att säga något? Var han kanske sjuk? Kanske en axel ur led? En veckas kräksjuka? Jag ville ju gärna tro det, även om jag innerst inne visste att så inte var fallet. Det var definitivt den återkommande latmasksjukan som hade slagit till igen.

Jag tog, vilket jag lärde mig på andningskursen för några år sedan, ett antal djupa andetag. Ända nerifrån magen. Man skall alltså efter varje andetag känna efter om den där ovälkomna känslan fortfarande är kvar, och hoppas att den försvunnit. I det här fallet var det både Ilskan och Besvikelsen som jag försökte andas bort. Men nej, båda två fanns kvar, trots att jag nästan tog allt syre i rummet. Men de dämpades i alla fall en aning och jag skrev då snabbt ett kort sms till sonen som var på jobbet:

Som det ser ut i lägenheten är INTE okay. Inte på långa vägar

Svaret kom oväntat snabbt och löd:

Jag sa redan till T (bonuspappan) att jag fixar det när jag kommer hem men jag har inte hunnit för vissa av oss är trötta efter att gå till jobbet varje dag”

Japp han anspelade alltså på att HAN minsann jobbar extra på Mediamarkt efter skolan medan JAG är en slö-hög som inte har ett fast jobb! Men alltså, på allvar, när har hjärnan växt klart på dessa tonåringar? Jo jag vet ju att den inte är färdigvuxen förrän de är ungefär 25 år men det är ju så svårt att ta till sig. De ser ju ut som vuxna, de kan till och med bland låta som vuxna. Och det är så frustrerat förvirrande, denna av-och-på bergodalbana. Ibland vuxen, bland femåring för att nästa dag vara ett (75 kilos) blöjbarn som stirrar ner i en mugg.

För trots växande hjärna, hur tänker dom när de tar till en sån slägga som i smset när de redan sitter i skiten? De ligger ju redan på ett jätte-gigantiskt minus! Tror de verkligen att de vinner fördelar med ett spydigt sms? Att jag kommer att ta till mig hans spetsiga åsikt om min påstådda slöhet och säga ”Ja men såklart älskling, stackars dig som har jobbat och är trött. Jag har ju bara jobbat i trettio år. Jag höll, samtidigt som jag tog hand om dig, ordning på huset, lagade, handlade, tvättade, diskade, tröstade, nattade, hämtade, lämnade, oroade mig, fixade och trixade…. Oftast ensam då pappa reste i jobbet. Men det var nog bara en ”tillfällighet” att jag hann med, jag hade nog någon osynlig och omåttligt orättvis förmån som du inte har. Och det är förstås därför det är så jobbigt för dig. Så vi skiter i det här raring. Du har helt rätt. Förlåt att jag sa något. Du får förstås bo kvar, utan konsekvenser.”

Ehhhh eller hur. Inte! Åhhhhh vad arg det gjorde mig! Den där meningen i hans sms. Nästan rasande! Jag till och med darrade av indignation. För jag kände mig oerhört orättvist behandlad, trots att jag vet att det är ett sånt där nålstick han tar till i hettan för att han VET att det känns. För mig. Men även om det är något som han ”tar till” så är det definitivt inte okay. Inte ens när man är tonåring.

Jag knep ihop mina cykeldäcks-läppar, andades igen, svalde ilskan och svarade kort:

”Det är ingen ursäkt. Jag är besviken men vill inte bråka, det ger ingenting, men vi hade en deal. Jag kan inte gå runt i den här skiten hela dagen så jag städar nu så pratar vi om konsekvenserna samt hur det blir framöver när du kommer hem.”

Jag kände mig nöjd och bestämd med mitt tydliga svar och påbörjade därefter raskt saneringen, nu med minskande Ilska och Besvikelse. Då plingar det åter igen till i mobilen och nästa genomtänkta statement löd morskt:

“Faktumet att du städar själv och säger att det inte är en alls godtagbar ursäkt betyder att du vill bråka. Har känt dig i 18 år, detta går två vägar mamma”

Jamen eller hur? Ni tonåringar vet ju verkligen precis allt om tvåvägs-kommunikation…NOT. Suck. När man som förälder står för en konsekvens och genomför den, då muckar man förstås. Tänkte inte på det. Det är sååååå jobbigt när de stackars barnen inte får som de vill. Dumma mig.  Igen.

Men jag stod på mig. Han skulle få ta konsekvenserna. Inte tal om annat. MEN allteftersom timmarna gick så växte den där bekant jobbiga klumpen i magen. Jag avskyr verkligen att bråka. Och ända sedan vi förlorade vår älskade Malin i December har rädslan att förlora någon mer växt och etsat sig in i min kropp som en gjuten betongklump. Jag faller inte tillbaka i mitt gamla medberoende-träsk men…..det gör mig svag. Det gör mig svag som förälder. Jag tänker helt orealistiska och rent av fåniga tankar som att “Tänk om han inte vill träffa mig mer nu bara för det här. Tänk om han aldrig vill hälsa på. Tänk om han väljer bort mig och jag inte alls vet vad han gör. Tänk om det då händer honom något och jag inte är där. Tänk om han flyttar helt utan att göra klart skolan. Jag kan inte förlora honom. Jag orkar inte.”. Tänk om. Så många onödiga “tänk om” det finns i livet. Jag vet att mitt resonemang antagligen låter omåttligt löjligt för många av er och att några just nu överseende och skeptiskt lyfter ena ögonbrynet och skakar lite föraktfullt på huvudet, men för mig känns det verkligt i stunden. Rädslan. Och det är jättejobbigt. Ända in i märgen. Trots att jag VET att det är tramsigt och att verkligheten är en annan.

Men istället för att låta känslan äta upp mig så ringde jag min TIR (Tur-I-Kärlek) (vinner aldrig på lotto numera) och uttryckte med gråten i halsen min oro och plötsligt uppkommande ångest. Han, min bipolära klippa,  sa bara lugnt, “Men Mimis, det här är inget problem,det finns bara två vägar och du har ingenting att vara rädd för.  Antingen så låter du honom bestämma och ta kontroll eller så fortsätter du att ha den själv. Det finns inga andra alternativ. Han är här. Han går ingenstans. Och han kommer att ta det här som en man. Han har vuxit på sig. Har du inte märkt det själv?

Så enkelt och ändå så svårt. Tack min klippa. För han hade ju såklart rätt. I allt utom att min son skulle ta det som en man. Där var vi överens om att vara oense. Men jag är medveten om att jag alltför ofta låter mina egenskapade rädslor styra mig. Men det är trots allt fortfarande JAG som är förälder, och det är min älskade slyngel, med växande hjärna, som är mitt barn, trots att han är myndig.

Så jag stålsatte mig för det tröttsamma kriget som otvetydligt skulle följa när han kom hem till mig och sina konsekvenser. Jag fortsatte att lägga beslag på syret och pratade med de mindre barnen så att de inte skulle bli oroliga för de kommande högljudda rösterna och smällarna i dörrarna framåt kvällen.

Och så kom han då hem, min stora son, som hade jobbat på Mediamarkt till klockan åtta på kvällen. (“stackaren”) Jag talade lugnt om för honom att det, som konsekvens för städhaveriet, skulle bli tre veckor hemma i huset med start fredag. Och nej, det spelade ingen roll om han hade tänkt ha polarna över på sin födelsedag. Det fanns inga förmildrande omständigheter att ta till för minskat straff.  Han skulle under de här tre veckorna få bevisa att han kan sköta sig genom att ha snyggt och ordning, dammsuga två ggr per vecka, byta sina lakan en gång per vecka, ställa undan disk, hjälpa med att tömma diskmaskinen, slänga skräp och vara hjälpsam och trevlig i övrigt. Och om detta fungerade skulle han få en chans till med samma arrangemang i lägenheten. “Se det som att du en möjlighet till en förmån”, sa jag mammigt förnuftigt.

Det blev tyst en stund. Jag andades febrilt bort mitt bråk-obehag och väntade på den kommande spydiga tonårs-kommentaren. Efter en stund sa han lugnt “ Mmmmm, det var verkligen dumt av mig att inte fixa iordning och istället låta det bli så stökigt. Förlåt. Det här ÄR verkligen en förmån . Hjälper du till att skjutsa mina prylar på fredag? Och finns det mat till mig också?  Eller kan jag göra något?

Som sagt, jag lär mig nog aldrig att helt förstå hur det rör sig i den där växande hjärnan. Kära TIR, du hade rätt och jag hade fel. Jag måste nog istället fokusera på att lära mig själv att inte låta mig dras med av mina rädslor. Vi vet ju aldrig vad som händer varesig, idag eller imorgon. Att “leva i nuet” är en alltför använd och nästan tröttsam klysha, men samtidigt är det den mest sanna.

Nu bor vi här i huset. Tillsammans. Vecka ett har snart passerat och …inga kalsoner på golvet, ingen möglig disk eller sura miner i sikte. So far so good!