Det som kvinnor gjort i alla tider…

En av mina brorsdöttrar är gravid och förväntas föda sitt andra barn i december. När jag träffade henne förra helgen sa hon att hon innerligt hoppas att de skall hinna åka till en stad utanför Göteborg när det är dags. För i Göteborg skulle hon, eftersom hon inte är förstföderska, bara få stanna kvar i ungefär sex timmar efter förlossningen. Sex timmar. När jag födde barn (för hundra.. isch år sedan) låg jag kvar i fem DAGAR. Jag minns knappt de första sex timmarna. Jag var totalt utmattad, amningen hade inte kommit igång och underlivet var som ett hopsytt mos och kändes som att det hade vuxit ihop med bakdelen. Att åka hem fanns inte på kartan.

Det är naturligt och vackert att föda barn, absolut. Något som vi kvinnor har gjort i alla tider.  Men det är också något av det jobbigaste och med långt fler efterverkningar än vad man talar högt om. Visst ser det underbart ut när den lilla familjen med stolta men långsamma steg går ut från sjukhusentrén till bilen, redo för hemfärden. Men mammans krumma och försiktiga gång beror oftast inte enbart på att hon är i mamma-bubblan. Den beror också, för många nyförlösta, på utmattning, smärta och oro.

Killar, män…..om någon läser. Tänk er in i följande:

Du går där i korridoren bredvid din fru/flickvän som stolt bär babyn i bilbarnstolen. Det är bara sex timmar efter att DU har fått snorren..och lite till spräckt (ja fy satan vad ont!) och sedan sydd med ett flertal stygn. Utmattningen efter åtta, eller kanske tolv timmars riktigt svåra (tänkt magnitud 10) smärtor för att försöka pressa ut en melon genom din stolthet känns förklarligt nog i hela kroppen. Du är yr och mår aningen illa.  Ni stannar upp halvvägs i korridoren och du tar ett försiktigt andetag. Nu har också eftervärkarna då livmodern drar ihop sig satt in. De gör inte lika ont som under förlossningen men tillräckligt för att de flesta av dina vänner skulle sjukskriva sig och vrida sig i plågor på soffan. Men nu ligger du inte i soffan utan måste ta dig till bilen och åka hem till resten av familjen som väntar ivrigt. Och du vill inte ta smärtstillande. Du är ju den som skall se till att ert barn får mat och näring genom dig själv. Japp, du har fött barn och blivit pappa. Och dom klarar allt. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

De gigantiska bindorna som hålls fast av farfars-kalsongerna som går ända upp till naveln gör också sitt till. Blodet flödar nämligen som en flod från ditt ömma underliv som babianlikt har vuxit ihop med bakdelen likt en stor klump. (oroa dig inte, det går tillbaka) Det är alltså inte som en vanlig mensvecka då man kan stoppa upp en tampong eller använda såna där ultratunna bindor med vingar som de vackra tjejerna du brukar beundra i reklamen obekymrat hoppar runt med. Nej här handlar det om floder som rinner konstant för varje steg utan att du kan hejda det.  Om du nyser eller mot förmodan skulle skratta till så forsar det ännu mera. Och blod är ju lite skrämmande eller hur? Och du undrar förstås hur det skall gå hemma. Hur skall du veta om och när du behöver söka hjälp? För du blir, som bekant, även väldigt svag av blodförlust. Då skulle det förstås vara skönt att ha en sköterska eller barnmorska i närheten istället för att i hemlighet sitta och gråta av både utmattning och oro på toaletten medan de andra småbarnen uppfodrande bultar på dörren för att få ta del av den aldrig sinande pappa-kärleken. Men… som pappa orkar och gör man precis allting. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Så du fortsätter att gå, fast nu med ännu långsammare steg. För precis allting pulserar där nere, men inte på det välbekant pirriga sättet utan mera som efter en rejäl pungspark. Och du har även ont i magen av andra anledningar. Precis innan du skulle skrivas ut kände du, att du mycket motvilligt behövde göra ”tvåan”. Men väl inne på toaletten forsade blodet och du vågade inte ens ta i för det kändes som att babian-rumpan skulle expandera och att stygnen skulle spricka eller att du skulle föda ut något annat…obestämt på köpet. Så du valde att knipa och ge upp. Du hoppades istället på att få diarré så att det kanske skulle göra mindre ont än vad det gjorde att kissa just då. För efter en förlossning svider det förstås också som om att du har taggtråd i hela trumpeten. Men åter igen, du är ju pappa, så det är lugnt. Du låter bli att klaga. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Som grädde på moset vill er älskade nyförlösta bebis inte ha din mat och du vet inte själv hur du skall få till det. Du har ont i bröstvårtorna av försöken (nyp till ordentligt och vrid till eller använd sandpapper för att få till ett skrapsår så får du känna) och den stockande mjölken gör att det känns som om att du skall spricka i sömmarna. Tänk om det blir inflammerat? Tänk om bebisen svälter ihjäl? Du känner dig både maktlös och värdelös när barnmorskan hurtigt säger ”Såja det ordnar sig när ni väl är hemma. Det här är den naturligaste saken i världen.” Magen svider till igen, men nu också av oron och du kämpar med tårarna. Hormonpaniken börjar komma men du försöker dölja den. Du biter istället ihop och ler tappert. Du är ju pappa. Det har pappor gjort i alla tider. Det vet ju alla.

Så… skulle du gått med på att bli hemskickad från sjukan efter sex timmar? Blödande med hopsydd svullen snorre som känns som en del av baken och gör ont att kissa med, toalettskräck, magsmärtor, bröstsmärtor, utmattning och oförmåga att mata ditt barn? Och med fler små barn väntandes hemma för att få ta del av dig och din omsorg. Bara undrar.

Som kontrast fick vi tre kaninungar för några veckor sedan. Vi byggde ihop en lekstuga och inredde den för att den blivande mamman skulle få ett tryggt ställe när det var dags. Vi tittade till henne, la in ny halm och hö varje dag och monterade till och med in en kamera i taket för att säkerställa att hon hade det bra och för att ha koll på nedkomsten. De föddes för fem veckor sedan och vi har haft stenkoll på ungarnas och mammans hälsa, flera gånger per dag. De kommer att få bo där i ytterligare tre veckor eftersom kaninungar mår bäst av närheten av sin mamma samt en torr, varm och säker miljö tills de är åtta veckor.

Det är beklämmande att våra kaniner behandlas bättre än alla blivande människo-mammor. Är det verkligen för mycket begärt att garantera kvinnor trygg förlossningsvård i en modern välfärdsstat som Sverige?

(Och OBS, Jag VET att vi även har kvinnor som sitter och bestämmer om hur vår vård ser ut. Och jag VET att många män/pappor är lika frustrerade som sina kvinnor över dagens förlossningsvård, eller bristen på den.  Jag blir bara så förbannad. Det är för jävligt att kvinnor skall behöva vara oroliga över att få tillräcklig eller ens få vård I TID för något så viktigt som att föda vår nästa generation.)

Fuck Cancer & Fuck Olyckor

Om några dagar är det tio månader sedan de där fruktansvärt hemska dagarna i december. Dagarna som förändrade allting. Som fick oss alla att falla utför ett stup av chock och bottenlös sorg. Jag faller fortfarande fritt och väntar på när jag skall slå i den hårda botten. Samtidigt undrar jag om det kanske helt enkelt är ett fall som inte har något slut.

Familj och släkt sprang loppet Fight Cancer & Run på Lindholmen i Göteborg för några veckor sedan och jag sitter här idag med ett rosa armband med texten Fuck Cancer på min smala handled. Men det hade lika gärna kunnat stå Fuck Olyckor. För vi visste ju inte. Ingen visste, inte ens hon själv. Hon bara försvann, från den ena dagen till den andra. Som att hon kraschat med en bil, blivit överkörd av ett tåg eller försvunnit i en naturkatastrof. Jag undrar fortfarande hur det är möjligt. Vissa dagar känns det som om att jag har en slags sorg-alzheimer. Jag tror att jag faktiskt kan ringa henne. På riktigt.

Sorgen lever sitt eget liv utan att jag har något att säga till om. Den är kringelikrokig, som en väg i skogen ute på landet i ingenstans. Man vet aldrig från den ena dagen till den andra vart man är på väg. Jag skrattar på riktigt, jag kan till och med känna mig hoppfull, glad och engagerad. Men bakom, framför, runt omkring, överallt…så finns sorgen som ett landskap som alltid följer med, i olika skepnader, vart jag än går.

Även om jag numera gråter lite ”mjukare”, så har smärtan inte minskat. På vissa sätt har den istället intensifierats. Det är som om att de här månaderna har vant mig vid smärta. Jag vaknar och vet att det kommer att göra ont, men accepterar på något sätt att det är så. För oavsett hur mycket tid som passerar så är hjärtat långt ifrån helt. Det kommer det aldrig mer att bli. Såret blöder, men skillnaden är att huggen som skapar nya sår har avstannat.  Och det är hoppfullt.

Just nu, kanske för att årsdagen närmar sig, har sorgen eskalerat igen. In i de där allra värsta känslorna. Den kryper in under skinnet precis som den fuktigt kyliga höstluften.  Tankarna som väcker mig på natten förändras från sorgsen nostalgi till en ändlös tomhet och en smärta som ibland river som eld i bröstet. Jag tänker plötsligt intensivt på de där två dagarna i december och tappar andan. Jag får, likt en gammaldags diaprojektor, upp bilderna på näthinnan. De som gör allra mest ont, och jag kan inte stoppa dem.

Dessa gånger, speciellt där i mörkret, kan jag undra vad meningen med livet egentligen är när det ändå ska ta slut. Eller är det precis det som är själva meningen? Många gånger tänker jag på all kunskap, humor, värme och den enorma omtänksamhet som fick plats i henne. Jag undrar hur den bara kan försvinna och gå upp i rök när livet här på jorden är slut. Det är en sån jobbig tanke, att allt det vi kämpar för att vara och åstadkomma kanske i slutändan bara försvinner som en puff rök.

Men något som sorgen har gjort bra de här månaderna är att den har bundit ihop och limmat.  Jag är så tacksam över min inre cirkel av nära familj och vänner. Vi har fått, eller snarare… skapat, ett ännu starkare kit av sammanhållning och kärlek. Det är kanske detta som är meningen med livet. Att inte tappa varandra. Att hålla ihop i vått och torrt. Det är iallafall något som jag alltid kommer att vårda. Lika ömt som minnet av henne.
Älskade Malin.