När solen vill ut och leka

Det är en underlig känsla. När man efter alltför många dagar nere på botten av ett inre träsk plötsligt vaknar upp med lätta andetag. Det där blytunga täcket av unken förtvivlan har bytts ut mot ett tunt luftigt lakan av…hopp? Solen kikar envetet in bakom gardinen och istället för att knipa ihop ögonen för att slippa se allt det där som finns utanför, så tittar man upp… och vill ut. Ut till livet. Ut till alla andra som finns där. Ut till solen. Ut med fötterna i tunna converse för att känna vinterns grus som ännu inte är uppsopat mot trampdynan. Ute känns inte längre skrämmande och påträngande. Det känns lockande. Vilken konstigt härlig känsla!

För jag har varit där nere nu ett tag. Liggandes på botten. Jag trodde att jag hade varit där hela tiden sedan den där dagen i december men sanningen är att jag inte ens visste var ”där nere” betydde. Inte förrän jag släppte taget och trillade ner ordentligt. Jag har varit ledsen, sorgsen och arg. Jag har gråtit och saknat, förbannat och ibland stängt av. Men jag har inte vågat släppa in alltihop på en gång. Inte förrän den där eftermiddagen när det brast på riktigt.

Det har varit som att fylla ett glas nästan till bredden, men ändå hela tiden balansera det utan att spilla över kanten. Jag har delat med mig lite här och där. Bjussat på innehållet för att kunna fylla på utan att det blir för fullt. Men så kom den där droppen. Eller snarare dropparna. De som fick alla fördämningar att rämna. De som gör att man ligger i fosterställning och gråter så högt och intensivt att man knappt kan andas. De som gör att man inte kan röra sig, inte prata, inte se. Man kan bara känna, samtidigt som allt blir kolsvart. Själsligt och kroppsligt kolsvart. Det är som att både hjärtat och huvudet sprängs och tankarna blir till miljoner små delar som snurrar runt i rummet som feberhallucinationer. Man kan inte styra dem, inte ta på dem, inte få dem att ändra riktning. Man bara är, i ingenting och i allting. Och precis allting gör ont. Ondare än någonting annat. Det är så fruktansvärt jobbigt och dränerande.

Men sedan, efter några efterföljande dygn av intensiv migrän och lika intensiva spyor, precis då jag trodde att jag aldrig skulle hitta upp igen, då hände det där. Att jag vaknade med solen som ryckte i gardinen. Den liksom ropade på mig. Som när jag, för hundra år sedan, varje dag stod utanför min kompis Susannes lägenhet på tredje våningen och frågade om hon ville komma ut och leka. Nu ville solen att jag skulle komma ut och leka. Och jag kände det med detsamma. Den där känslan som jag hade glömt bort. Den nästan pirrade av energi i själen. Förväntan. Mungiporna vändes uppåt utav sig själv. Det behövdes ingen hjälp. Jag tassade försiktigt upp och tittade mig i spegeln. Och döm om min förvåning då en där dammiga, svullna människan med panda-ringar faktiskt var borta. Plötsligt var jag där igen. Visserligen med sömnrutiga rynkmönster på kinderna men med en klar blick och färg på kinderna.

Så trots att sorgen och saknaden är kvar så känns insidan plötsligt lättare. Det är precis som om att livet tryckte på en pausknapp som jag inte visste fanns. Eller kanske är det så att man tar en bit i taget. Att man på något sätt blir serverad det man kan hantera och där efter får man en behövlig vila. För att orka ta sig igenom resten. Jag vet inte. Jag är bara glad att det känns såhär, just nu. Just idag.

Nu sitter jag åter igen på ett tåg mot Göteborg. Men denna gång duschad med nytvättat hår och rena kläder som INTE är av mjukis-varianten. Jag åker baklänges, äter polly lakritsmix och dricker Brämhults Apelsinmorotsingefära-juice. Jag ler mot damen bredvid och hjälper henne få upp sitt bagage på hyllan. Och jag känner mig nog faktiskt så glad som det går när man samtidigt varje dag saknar någon så att hjärtat brister.

Jag längtar efter att träffa familj och vänner, jag längtar efter att äta riktigt färska räkor med min bror och hans Annika ikväll och jag ser fram emot att gå på fest imorgon. Jag Ser Fram Emot. Det kan tyckas som en enkel vardaglig mening för de flesta men just nu känns den…nästan förbjuden och oväntad men samtidigt helt underbar och väldigt välkommen.

Jag vet att det kommer fler gropar. Och jag vet att saknaden aldrig tar slut. Men just därför skall jag ta vara på den här se-fram-emot-känslan så länge den varar.

Jag känner mig som nykysst av solen och skall fira med att klä mig i min 50 års kris ; min allra första skinnkjol och mina fina italienska overknee mockastövlar.

Hej Världen, kul att ses igen

Turkisk Peppar är som en vitamin!

Jag undrar hur många dagar det tar att bli av med Den Stora Tröttheten? När skall jag sluta se ut som en nyvaken bakfull panda trots att jag bara dricker mineralvatten? Jag vill se ut som mig själv igen! Pigg…. och lite chic. Ja åtminstone åldersrelaterat chic. Just nu är båda ett minne blott.

Det är alltså dag tre på semestern. Jag brukar då vakna med en begynnande klädsam solbränna som på något magiskt sätt suddar bort flera (nåja, iallafall några) år, slätar ut ansiktet och får hela uppenbarelsen att se glad och välmående ut. Solenergi! Det är fantastiskt! I måttliga mängder och med en massa solskydd förstås. Och familjeenergi. Ännu bättre. Omåttligt mycket, utan något som helst skyddsfilter. Eller ja, kanske lite filter, efter sjätte partiet yatzy.

Igår körde vi, som brukligt, solskyddsfaktor 30 all over. Imorse när jag förväntansfullt gick upp och tittade mig i spegeln så möttes jag av den där människan igen. Hon som verkar ha flyttat in permanent hos mig. Hon var lika blek som hon var dagen innan, nästan genomskinlig. Och de mörka halvmånarna var definitivt kvar under ögonen.

Jag kan också tillägga, att som extra chicness till denna morgon-uppenbarelse stack det ut två orange öronproppar ur öronen och en sån där snark-skena ur näsan. Supersexigt. Verkligen. Mannen i huset kunde verkligen inte hålla tassarna borta….ish. Men då jag, helt oförskyllt, blir beskylld för hans dåliga sömn, så stoppas de in i näsborrarna varje kväll. Jag kallar det kärlek och inget annat.

Skenan skall alltså vidga näsborrarna, vilket förutom att andningen blir bättre och mer ljudlös, också gör att man blir kusligt lik en apa. Det ser ut som om att man kan se ända ner till svalget genom näsan.

Jag vet att sömnbrist är en klassisk syndabock när det gäller svullnad och missfärgningar runt ögonen, likaså stress. Och jag har tagit mig an båda med bravur de senaste månaderna. Nej, ingen kontorsjobbstress, men den där stora inre stressen som kommer av sorg, saknad och oro. Den som äter sig in i allt man gör, tänker och känner. Den som gör att hjärnan inte kan stoppa ovälkomna tankar utan låter de rotera i en evighetssymbol som är ristad in i huvudet. Den som ibland ger huvudvärk, illamående och halvt förlamade armar och ben.

Det är ett faktum att när kroppen är stressad ökar blodflödet till kroppens inre organ, vilket gör huden i ansiktet blekare. No shit! Detta gör i sin tur att de blå partierna under ögonen framträder ännu tydligare. Check på det också!

Träningen gör att förlamningen släpper och att hjärnan fokuserar på att inte ramla av löparbandet eller att tappa en tung vikt på foten istället för att stanna i tanke looparna. Så det är en viktig del av min dag. Idag började vi, efter ett förslag från mig, dagen med en hike över bergen. En verkligt brilliant ide från någon som är gravt höjdrädd. Men trots denna tillfälliga sinnesförvirring så kom jag över, med darrande ben OCH skakigt sinne. Men ändå väldigt nöjd med min insats. Efter en behövlig lunch med mycket vatten tog vi en taxi tillbaka, runt bergen. Dels för att skona allas våra lårmuskler men också för att jag inte skulle få svindel och trilla ner.. eller fastna på toppen darrande av rädsla. Då skulle jag ju inte kunna glädja någon med min sexiga morgon-look mera.

Jag vet också att en kost rik på vitaminerna B, C och K är bra för att motverka problemen. Inte höjdrädsla förstås men sömnbrist och pandaögon. De två sistnämnda vitaminerna är också exempel på aktiva ingredienser i ögoncrémer som ska motverka just mörka partier under ögonen. Så jag gjorde en liten dold investering i taxfree-shopen på vägen hit. Vi får se om den gör någon verkan framöver.

Jag har idag även läst att kiwi och… håll i hatten nu…. LAKRITS kan ha en positiv effekt på mina panda-ringar! Kiwin är förstås fullständigt ointressant, men lakritsen… Turkisk Peppar – hej och välkommen att bli en del av vitamin-tablett-boosten varje morgon!

Med den glada och betryggande tanken skall jag nu glida i bikinin och fortsätta jobba på min chicness i solsängen bredvid poolen.