Bipolära drömprinsar – finns dom?

Inget stort geni utan ett stråk av galenskap”, lär den grekiske filosofen Aristoteles ha sagt.

En gång i tiden, för typ hundra år sedan, beskrev jag min drömprins som lång, sportig, glad, intelligent, omtänksam, stark och händig. När jag blev äldre och visare räckte det med någon som var omtänksam glad och positiv (med tonade biceps och vader). Tanken på att lägga till något om mental status i den där beskrivningen har däremot aldrig föreslagit mig.

Min sambo-särbo-kulbo är lång, mörk, stark, smågalen, rolig, intensiv, intresserad av allt (utom sport), omtänksam och absolut tonad. Han vet visserligen knappt att bollen är rund i fotboll och är definitivt ingen genuin handyman men han är oerhört generös och intelligent.

Han är också diagnostiserad med Bipolär Sjukdom II, vilket gör att listan på “egenskaper” egentligen skulle bli mycket längre. Men jag tror att det är viktigt att åtminstone försöka skilja på personen och sjukdomen, även om man, av någon outgrundlig anledning, till skillnad från andra sjukdomar, säger att man ÄR bipolär.  Visst är det konstigt? Man HAR Asberger, ADHD, Cancer, Lunginflammation… men man ÄR alltså bipolär. Varför då? Jag har aldrig förstått vad det är för skillnad.

Bipolär sjukdom är en av de mest komplexa former av psykisk sjukdom som finns. Förr hette det “manodepressiv”, men det ändrades eftersom varje fall av sjukdomen är unikt. Det är inte som influensa, som har ett förutsägbart förlopp, eller andra sjukdomar där det oftast finns ett botemedel att hoppas på. För Bipolär sjukdom finns det inget botemedel utan bara, om man har tur, lindring. Och man vet aldrig vad den bär med sig från en dag till en annan.

För denna sjukdom kan dyka upp i många olika kostymer. Den kan vara väldigt glad eller väldigt ledsen, euforisk eller desperat, energisk eller utmattad. Den kan frigöra enastående kreativitet och förätta stordåd. Men den kan också uppvakta främlingar, tära på bankkonton och skapa konflikter med vänner, kollegor och familj. Den kan svänga kraftigt mellan en tillvaro i himlen och en annan i helvetet. Mitt i stormens öga är allting antingen svart eller vitt. Det finns inga gråzoner.

Tänk er själva att stenhårt tro att du förmedlar en sak men att andra uppfattar det helt annorlunda. Att du själv tycker att du är som en stor, mjuk nallebjörn medan andra ser en kaxig Shere Kan från Djungelboken. Eller att en person ställer en neutral fråga utan krav medan du själv hör något som känns oerhört sårande och kränkande vilket får dig att känna dig upptryckt i ett hörn beredd att försvara dig….mot en helt oförstående motståndare. Tänk dig att ha svårt att skilja mellan din egen röst och dina rädslor och intriger som körs på en slinga i huvudet utan att du har möjlighet att stänga av. Så föreställer jag mig att det är men jag har säkert bara snuddat vid en bråkdel.

Jag skrev i början att jag verkligen vill försöka skilja på personen och sjukdomen. Men det är inte alltid det lättaste. Som anhörig till en person som har en bipolär sjukdom skall man helst inta två positioner samtidigt. Man är både målvakt och forward, vilket nästan är en omöjlighet. Man ska under de symtomfria perioderna kunna reagera på t.ex. känsloutbrott och orättvisa kommentarer så som man reagerar på sådant från helt friska människor. Man ska kunna ha dispyter och diskussioner på ett normalt sätt. Men samtidigt ska man vara beredd att snabbt upptäcka det som kan vara ett sjukdoms-symtom. Då skall man agera eller kanske oftast inte agera utan istället ta upp det på ett sakligt sätt, när det är rätt läge. Men ibland blir det fel. Och orättvist. Orättvist för honom då man, så fort han reagerar kraftigt över något, alltför enkelt tänker, eller säger att “Ja ja nu är du bipolär igen”. Man bortser helt från att han självklart också har rätt att reagera, att det självklart finns tillfällen då han helt berättigat känner sig kränkt eller orättvist behandlad, precis som alla andra. ÄVEN under sjukdomsperioden. Att ta för givet att det alltid är sjukdomen som talar är faktiskt en kränkning i sig eftersom man då totalt nonchalerar och dissar det han verkligen känner och säger. Men det är, som sagt, inte alltid lätt att hänga med i svängarna och veta vad som är vad och om det är rätt eller fel.

Då man svänger mellan att vara låg och hög så kan man tro att det skulle vara bättre att vara hög, eller hur? För vem vill bara ha sidan där man är deprimerad och ser allting i mörker och förtvivlan? Tänk istället att få känna total eufori och en kraft som gör att man kan klara av precis allting! Så hög på livet att man inte ser allt det där vanliga och jordnära längre. Man är på toppen av allt. Men till detta tillstånd hör också den lilla extra kryddan som heter Vårdslöshet och det är med den som man kan förstöra mycket av ens tillvaro. Både materiellt, i yrkeslivet och i relationer. De som har styrkan och en stor sjukdomsinsikt, de kan välja att försöka medicinera bort de högsta av dessa toppar. De väljer alltså aktivt att kapa dessa stunder av enormt välbefinnande och lycka för att inte skada sig själv och andra i längden. Det är både starkt och beundransvärt.

Med detta sagt så vet jag att det är en oerhört svår sjukdom för den som är drabbad. Och jag beundrar min man som kämpar så hårt och metodiskt för att hålla den i schack. Han som med sin intelligens, framåtanda och viljestyrka klarar av sitt krävande arbete, håller presentationer, utvecklar, avvecklar och förhandlar. Han som kan gå på ett socialt evenemang och charma precis alla för att sedan falla ihop i en utmattad hög hemma på soffan utan några krafter kvar. Han som numera, trots att jag vet att han ibland blir ledsen, sväljer andras oförmåga att se honom bakom sjukdomen eller helt enkelt ignorerar den. Han som slutade med alkohol för mer än tio år sedan för att han insåg att, trots att berusning är något av de få saker som får hans tankar att vila, så är det inte bra för honom, eller för omgivningen.

Men jag vet också att det är en oerhört svårt sjukdom för de som lever bredvid. För nära och kära. Det är ibland som att åka bergodalbana riktigt fort i en vagn utan säkerhetsspärr. Man är rädd att kastas ur och samtidigt rädd att bli kvar och krascha. Det är som att gå på äggskal eller att som en ballerina dansa på utslitna tår, trött och rädd för att ta ett felsteg för då riskerar man att bli utkastad från ensemblen. Jag har lärt mig mycket om den här sjukdomen genom åren. Både genom att googla, att gå kurser och att vara med i en anhörig-grupp. Men mest av allt genom att själv välja att leva mitt i den. För det är självklart ett val som jag har, till skillnad från honom som inte har möjligheten att välja.

Jag har lärt mig hur viktigt det är med rutiner, träning och sömn. Jag har lärt mig hur viktigt det är att vara tydlig med vad man säger och vill. Det finns inte rum för subtila undertexter eller att tro att han skall kunna läsa mina tankar eller halvsagda meningar. Jag har lärt mig att man ibland måste skjuta upp diskussioner och meningsskiljaktigheter till tillfällen då det råder lugn och harmoni. Jag har lärt mig att anpassa mig, att välja och ibland svälja både mina ord och mina strider. Jag har lärt mig att eventuell kritik ska riktas mot specifika beteenden, inte som personliga attacker. Jag har blivit ultrakänslig för sinnesstämningar och jag vet oftast när det är läge att bara gå undan. Jag har lärt mig att han ibland “försvinner” mentalt, både då livet är lågt men framför allt då manin träder in i våra liv. Från att ha blivit överöst med kärlek och känna mig som världens mittpunkt…. blir jag från en dag till en annan helt ovidkommande. Då finns jag inte längre. Och det är nog det allra svåraste. Jag vet att det är helt omedvetet från hans sida och att han själv inte ser det så, men det gör fortfarande väldigt ont när det händer.

Jag har också lärt mig hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv och sätter mig själv i första rummet. Att jag håller kontakten med de jag brýr mig om även utanför familjen, och hämtar energi där. Att jag, och även han själv, behöver vår egen tid i lugn och ro. Många tycker att vi är fullblodsidioter som pendlar mellan och betalar för två boenden, men för oss är det, förutom min kärlek till huset, också en möjlighet till att ibland kunna andas fritt och hämta kraft och energi. På var sitt håll. Jag har också lärt mig att jag inte kan bota honom, men att det räcker långt bara att finnas här som en trygg punkt och att alltid åtminstone försöka förstå.

Oftast kan jag, numera,  hantera sjukdomens svängningar, men ibland, när jag är trött, utsliten eller ledsen, då skiter det sig. Ibland är det som om att något inombords vill göra uppror och då säger jag något trots att jag vet att det kan uppfattas fel och orsaka långa diskussioner eller drama. Det är som om att jag har en vulkan inombords som skriker “Men JAG då.??? Vad skall jag göra med MINA känslor? Nu är det så jävla orättvist och jag kan inte säga någonting alls!!” Och den där vulkanen bara måste få ha ett litet ynka utbrott. Men det slutar oftast med att jag bränner mig och sedan känner jag mig skyldig och eländig. Som om att jag gör saken värre. Både för honom och för mig. Jag försöker, och har blivit bättre på, att inte följa med topparna och dalarna utan istället hålla mig bredvid. Att nästan sväva runt bipolär-planeten som en utforskande rymdfarkost redo med vapen och bränsle när det behövs. Men ibland är det svårt, när man inte själv har kraften kvar, för då sugs man in och åker med, varesig man vill eller inte.

Så då kan man ju undra, varför leva i det här när man har ett val? Jag är ju trots allt, en hyfsat intelligent kvinna, i mina semi-bästa år. Jo det är förstås för att jag i denna text bara har skrivit om sjukdomen och hur den utrycker sig när den visar sig. Men trots att det är ett faktum att han ÄR bipolär så är han inte bara sjukdomen. Och sjukdomen, den tar också rast ibland.

Jag väljer det här för att jag har en man som har ställt upp för mig som ingen annan människa tidigare har gjort, jag har en man som pushar mig att göra det JAG vill och får mig att växa. Jag har en man som jag vet skulle släpa sig på hörntänderna för att komma till min (eller mina nära och käras) undsättning när det verkligen gäller. Jag har en man som gav mig två bonusbarn och låter mig älska dem villkorslöst och vice versa. Jag har en man som jag kan vara lite galen med och som jag kan skratta med så att jag nästan kissar på mig. Jag har en man totalt fri från fördomar som alltid ger alla människor en chans. Jag har en man som är annorlunda, smågalen, ibland extremt jobbig (precis som jag själv) men i grunden fantastisk.

Ibland är den här eländiga sjukdomen brutalt mentalt dränerande och den gör mig då väldigt trött och sliten men oftast….. oftast så önskar jag bara att jag kunde lägga mina händer på hans huvud och få hans tankar att somna en stund, så att han får vila.

 

Vi har kunnat påvisa ett samband mellan bipolär sjukdom och ledarskaps-förmåga. Det gäller särskilt i situationer som ställer krav på förändring. Då hela vårt samhälle präglas av ett ökande behov av innovation och utveckling är sådana ledarskapsförmågor mycket värdefulla”
Simon Kyaga,
Överläkare i psykiatri och forskare vid Karolinska

Lästips;
Artikel med ”vår” läkare Simon Kyaga;

http://www.va.se/nyheter/2015/05/15/manga-med-psykisk-ohalsa-har-avundsvarda-formagor/

2 Replies to “Bipolära drömprinsar – finns dom?”

  1. Mimis.

    Det här är den finaste beskrivningen jag har fått om mig själv och sett om bipolärsjukdom någonsin. jag blir tårögd, för det är så uppenbart att trots att du är så djäääääävla jobbig ibland så förstår du mig – och att vi älskar varandra

    Puss från din bipolära kärlek

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *