I måndags sitter man på ett vårdplaneringssamtal och skriver under papper om permanent äldrevårdsplats och blir lovad en korttidsplats tills den permanenta blir bestämd. Vi säger att det är bra med korttidsplats så länge det inte blir samma ställe som sist. Där det luktade urinoar och myror kröp överallt, där kläder mystiskt försvann eller satt på någon annan patient. Där de kläder som satt på kroppen var fruktansvärt smutsiga. Några myror flydde till och med i resväskan hem och jag kan förstå att inte ens dessa små invånare ville vara kvar. Jag frågade till och med om jag behövde skriva ner just detta om korttidsboendet på ansökan om den permanenta…

De senaste 14 månaderna har min tillit och tilltro till sjukvården gång efter annan naggats i kanten. Den är idag nästan obefintlig. De senaste veckorna har även äldrevården kommit i fokus. Förra veckan fick jag inblick i något som tidigare mest har bläddrats förbi bland artiklarna på nätet. Man har förstås hört och förstått att det, milt sagt, inte är så bra.  Men det har på något sätt känts så avlägset. Och, för oss i familjen,  inte prioriterats över andra mer ”närliggande strider”; sjukhusmissar som lett till fullskalig tragedi och dygn av hungrig och smärtsam väntan utan svar i korridorer fulla av virus och bakterier. Det har liksom räckt med…