-
Medberoende eller bara omtänksam?
Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla…
-
Mitt kramiga Saltkråkan
Jag är så stolt över vårt hus. Mest för att jag har slitit så hårt för att göra det till ett riktigt hem. Jag har dragit ner tapeter, slipat, målat invändigt och utvändigt, lagt golv, spikat lister, valt material, bråkat med hantverkare och leverantörer, skyfflat jord och stenar, grävt och planat ut grus och jord, rensat i den oändliga röran, rullat gräsmatta, monterat staket, planterat, byggt en kaningård, anlagt rabatter och monterat både inne- och utemöbler. Det har varit ett oändligt slit med både frustration, tårar, blåmärken, ömma muskler och nåt diskbråck till följd, men också mycket stolthet och arbetsglädje. Att sedan en tidig sommarmorgon sitta i kaninhagen och äta…
-
Buggar i diskarna
Jag har legat och gråtit på nätterna i en hel vecka. Inte över att jag var tvungen att lämna återbud till mina tre inspelningsdagar med Solsidan (även om det sved bittert i skådespelar-wannabe-tarmen) utan för att jag har haft ont och inte kunnat sova. Smärtan i nacken och ner över armen har varit rent ut sagt gräslig. Domningarna i handen, i benet och foten har dessutom skrämt vettet ur mig. Det har hänt så mycket skit de senaste åren så man undrar liksom hur länge man kommer undan. Jag känner mig nästan löjlig när jag gråter över smärta. Det är något som känns okay när man är fem år men…
