Ett email poppade upp i datorn häromdagen. ”Tar du hand om ditt tillfrisknande från anhörig-gruppen?” stod det. Jag fick en skarp och bländande flashback av mig själv sittande i det där rummet med vita väggar på Södermalm för allra första gången. I en ring av trötta kvinnor med fötterna på mjuka mattor. Jag satt där med händerna avogt indragna i tröjärmarna och med böjt huvud utan att möta någons blick. Som en fågel fångad i en bur. En skrämd och ovillig fågel som bara ville bort. Som inte alls ville sitta där och prata med andra kvinnor som jag inte ens trodde fanns. Kvinnor som jag. Som likt en humla till blommor söker sig till någon som man tror behöver dem. Oavsett vad det kostar. Kvinnor som lever genom någon annan och vars mående är beroende av hur andra mår. Som låter sig påverkas av andras känslor i så stor utsträckning att de gör dessa känslor till sina egna. Jag undrade vad jag ens gjorde där? Men dessa kvinnor visade sig alla, precis som jag, vara experter på att rädda och hjälpa andra, men vara värdelösa på att leva som man lär. Jag var en av dem. Varesig jag ville eller inte.
Medberoende människor är i första hand beroende av andras beroende av dem själva. De är beroende av att få den där känslan av en komplex mix av eufori och lugn, nästan som jag kan föreställa mig att en ”fix” är för den som är missbrukare. En fix av att andra behöver just mig. Att jag är speciell. Att jag har gjort något bra. Något bra för andra –oavsett vad det kostar mig själv. Att ingen annan kan ta min plats. Ingen kan lämna mig för då skulle världen rasa för dem runt omkring mig. Man skapar en fiktiv kontroll. Men egentligen har det alltid varit jag själv som har varit rädd för att bli lämnad. Livrädd. Mitt behov av kärlek och uppskattning har varit mitt syre. Det spelade ingen roll hur mycket jag vände ut och in på mig själv. Allt kunde försakas för att få det jag behövde. Att bli behövd.
Sådan var jag mycket länge. Och det har präglat mycket i mitt liv. Men efter några år av terapi är jag numera medveten om mina brister och kan oftast hantera att jag inte står och faller med att vara behövd och duktig eller vad andra tycker. Och det är en oerhört befriande känsla.
Det första jag fick lära mig i den där ringen med kvinnor som var likadana som mig var att jag inte kan vara till speciellt mycket nytta för andra om jag inte först tar hand om mig själv. Och jag lärde mig att alltid ställa frågorna ”Varför och för vem gör jag det här?” ”Vad behöver jag försaka för att göra det här?” Och att ordet ”Nej” faktiskt är till för att användas.
När jag träffade min särbo/kulbo för ett antal år sedan så var det som att hitta söderhavets största medberoende-skatt. En hel kista av guldpengar som boostade mitt behov av att bli behövd. En felmedicinerad bipolär man med två små barn i behov av trygghet. Kunde det bli så mycket bättre? Det var som att komma till Nirvana för någon som mig.
Jag gjorde mig snabbt oumbärlig. Jag utplånade mig fullständigt i ivern att bli den bästa bonusmamman någonsin och den mest förstående flickvän en ångestfylld bipolär man utan rätt medicinering kunde ha. Jag grät och förlät. Gång efter gång. Jag förlät lögner och annat som jag aldrig skulle förlåta idag. Mina gränser suddades under en lång tid till slut ut, utan att jag ens märkte det. Och för varje gång jag förlät eller blundade så kändes det som om att jag blev ännu mer behövd. Det knarket spred sig som en befriande explosion av välbehag genom mina vener. Jag fick min fix. Med råge. Samtidigt som mitt eget JAG blev allt mindre och nästan försvann, tillsammans med mitt alltmer borttynande självförtroende.
Men sedan hände något som jag inte hade räknat med. Jag blev kär på riktigt. Inte bara i honom men även i barnen. Jag har läst många som skriver att man aldrig kan älska någon annans barn på riktigt men det är inte sant. Man kan det. De växte fast i mitt hjärta precis som om att de hade varit där för alltid. Och då blev det jättejobbigt för mig. Jag kunde verkligen på allvar förlora något riktigt. Detta gjorde mig ännu mer ångestfylld över att det måste fungera med deras pappa. Oavsett vad hans sjukdom gjorde med honom. Och vad den gjorde med mig och vårt liv.
Vår räddning blev att vi till slut oundvikligen föll så hårt att vi båda insåg att det inte längre skulle fungera. Vi höll nog båda två på att gå sönder. Men istället för att ge upp så gjorde vi en tuff gemensam resa i våra respektive terapeutiska ringar med människor som var ungefär som vi. Där lades alla korten ut. Som en spya av sanningar utan några förskönande filter. Det var förfärligt jobbigt men samtidigt oändligt befriande. Jag kunde äntligen släppa taget och fladdra fritt. Sluta undra. Släppa misstänksamhet och oron över att jag inbillade mig saker. Släppa ångesten över vad jag trodde var felaktiga beskyllningar trots att något innerst inne alltid skrek att jag visst hade rätt att bli ledsen och arg. Att genom sanningarna faktiskt hitta tillbaka till tron på min egen intuition och mina känslor. Jag kunde äntligen fokusera på acceptans och därmed också få sinnesro.
Nu, några år senare ser allting annorlunda ut. Vårt liv har en stor gemensam nämnare som heter Total Ärlighet. Det finns inget rum för minsta lilla elefant i våra rum. Allt måste finnas ute i alltet. Hos oss. Mannen i mitt liv har numera rätt medicinering och vi påminner varandra om att alltid vara sanna. Att alltid ställa de rätta frågorna innan vi gör något. ”Varför gör jag det här?” ”För vem gör jag det här? “Vad behöver jag försaka för att göra det här?”
Oftast är det jag som behöver påminnelser. Jag jobbar fortfarande med att göra skillnad på medberoende och vanlig grundläggande omtänksamhet och omsorg. Jag har alltid sett mig som en omtänksam person, och det vill jag fortsätta vara. Jag bryr mig om andra. Jag vill hjälpa. Men ibland är det svårt att veta var gränsen går. Vi människor har ett naturligt behov av att inte bara älska, utan också att bli älskade. För visst känns det bra att bry sig om andra? Och det är svårt att argumentera mot att vår värld skulle må bra av att använda lite mer kärlek, medkänsla och ömhet gentemot varandra.
Men det är viktigt att förstå att den stora skillnaden mellan omsorg/omtänksamhet och medberoende är att älska och behöva någon till skillnad mot att vara beroende av någons kärlek. Vi kan aldrig vinna någon annan genom att utplåna oss själva. Och även om det ibland är oändligt svårt så kan man alltid välja. Vi kan välja att stanna eller gå. Det finns inget mellanting, för att inte välja alls är också ett val. Det är också viktigt att komma till insikt om att när vi lever genom en annan människa är det inte kärlek, det är en slags ego-självuppoffring. En osund fix.
Att acceptera och släppa kontrollen skapar sinnesro. Jag valde att stanna, acceptera och ta en sund kontroll över mitt eget liv och därmed få ett sunt och sant kärleksförhållande till följd. Och jag vet att jag har kommit långt, samtidigt som jag förstår att arbetet alltid fortsätter. Och jag vet att jag idag är en riktigt bra bonusmamma, men numera på rätt grunder. Jag finns där för dem för att jag älskar dem av hela mitt hjärta. De är mina barn. Jag behöver dem och jag vet att de behöver mig. Men ingen av oss är beroende av varandra på ett osunt sätt längre.
”Jag är jag därför att jag är jag,
och du är du därför att du är du.
Men om jag är jag därför
att du är du
så är jag inte jag längre.”
MER OM MEDBEROENDE:
Här är några frågor som du kan ställa dig om du misstänker att du är medberoende:
- Känner du ett behov av att känna dig behövd av andra?
- Hjälper och räddar du andra snarare än att vägleda och coacha?
- Har du ett behov av att alltid vara duktig och få erkännande?
- Anpassar du dig efter andra?
- Tar du ett stort ansvar för andras beteende och känslor?
- Försöker du kontrollera dina egna och andras känslor och reaktioner?
- Är det svårt att sätta gränser?
- Känner du ilska, skuld och skam?
- Är du rädd att bli lämnad?
- Är du rädd att inte klara dig själv?
- Är du rädd för konflikter om du uttrycker dina åsikter som visar vem du är?
Känner du igen dig i flera av dessa påståenden? Lever du med eller har du levt med någon beroende/missbrukar-person? Då kan du vara medberoende. Jag hade själv ingen aning vad ordet MEDBEROENDE betydde när jag klev in genom dörrarna till den där lokalen på Söder. Det man måste lära sig är att bli medveten om att inse att medberoende-beteende inte enbart är i relation till den beroende, utan till ALLA människor runt omkring dig. Och att det är ett enormt stort arbete att förändra sitt beteende och därmed också sin livsstil. Man behöver grundkunskap genom att träffa professionella och man behöver förståelse från likasinnade. Jag tror inte att man kan komma till ett tillfrisknande genom att enbart söka svaren utanför sig själv, som att sitta och googla på olika artiklar och sajter. Man måste få hjälp att leta inåt och försöka hitta svaren som redan finns där, de som är väl gömda bakom lager av skam och skuld.
Man har ju tappat bort sig själv och det är den inre Lilla Du som måste hittas igen.
