Från karriärist till sandal-troll

Idag var jag en sån där jobbig kund. En sån som man står bakom och irriterat suckar över. Jag har gjort det massor med gånger själv så jag förstår verkligen frustrationen. Man önskar att just den där personen hade stannat hemma istället för att ta upp ens egen dyrbara tid. Hur har de ens mage!? För att inte tala om personer som måste betala med mynt eller ännu värre starta en diskussion om att de har fått betala två kronor för mycket. Man kan ju bli galen. Eller kunde bli.

För nu var det alltså jag som var den där jobbiga personen. Den där stressade mamma-karriäristen med nolltolerans i köer existerar inte längre (förutom i bilköer). Nu är jag istället ett sandal-troll med slarvig tofs och hundslem på byxorna som betalar med mynt, lus-kollar extrapriser och utan stress eller någon som helst skämsighet kan orsaka köer.

Det är ju sista dagen idag. Sista dagen för att betala med de gamla mynten. Mitt gamla jag hade inte ens ägnat det en tanke. Några mynt. Vem bryr sig? Det är ju liksom bara fickpengar. Knappt ens det. En ynkepynka bråkdel av alla de pengar som brukade glida in på lönekontot varje månad. När man var anställd. När man hade sitt fasta fina och viktiga jobb. När man kunde glida in på en svindyr ”facial” på lunchen bara för att man tyckte att området på hakan såg lite deppigt ut. Eller unna sig en snygg klänning som inte fick plats i garderoben bara för att den ”kändes som gjord för just mig”.

Men nu är det lite annorlunda. Så igår kväll letade jag igenom mina gamla gömmor. Jag hittade en liten påse och två burkar med mynt, plus några lösa mynt som jag fann när jag gick igenom väskor som har hängt i garderoben i evigheter.  Jag ville åtminstone se om det var värt att ens åka upp och handla en påse broccoli eller två för dom.

Efter idogt räknande visade det sig att jag skulle kunna köpa fyrtiofyra påsar broccoli med ett kilo i varje för mina mynt!  Sjuhundranittioåtta kronor i enkronor och femkronor. Och så många kronor kan räcka till en hel del, speciellt om man inte bara köper broccoli.

Så jag åkte upp till ICA och i kundtjänst fick jag tjänstvilligt myntrullar att lägga mina pengar i. Dessa blev jag sedan anvisad att ge till kassörskan för vägning när jag hade handlat klart. Så jag satt där en bra stund. På ICAs servering och staplade mynt i rullar. Utan någon som helst blygsel. Kände mig inte ens tvungen att köpa kaffe bara för att jag tog upp ett bord. Som ett äkta avslappnat sandal-troll.

Väl framme vid kassan så valde jag kön för kontanter. Jag vände mig sedan till dem bakom och sa ”Jag skall betala med myntrullar, det borde inte ta längre tid men man vet aldrig. Bara så ni vet” Damen som stod närmast nickade förstående och log, samtidigt som hon bryskt knuffade fram mina sista varor för att få plats med sina egna bakom så snabbt som möjligt.

Sen började det. Strecket på myntrullarna stämde inte. Kassörskan sa att det hände hela tiden, så det var inget att oroa sig för. ”Du har inte gjort fel”, sa hon och log, varvid hon lugnt började att ta ur mynt och sedan fylla på så att vikten skulle bli exakt. Då började suckandet. Herregud vilka djupa suckar. De kom nästan som suset från en urskog. Eller från tio stycken stackare som kämpar med sjukdomen kol. Mina föräldrar har det så jag vet precis hur det låter. Snart hördes det första irriterade ”Men vad händer??” längre bak i kön. Detta ”Vad händer” upprepades sedan unisont av de övriga vars liv i kön nu hade förlängts med cirka två minuter.

Damen, hon som stod närmast mig och som redan från början var informerad om mina myntrullar, tog genast på sig rollen som kö-kommunikationschef. Hon meddelade suckande och högljutt med himlande ögon ”Det är nån här som typiskt måste betala med mynt!” Nån här? Det var som om att jag inte ens fanns trots att det var jag som var objektet som förstörde deras dag. Mobben reagerade i alla fall direkt och ytterst indignerat med olika variationer av ”Men herregud!”, ”Men kan man inte gå till banken!” ”Typiskt att vissa människor skall vara ute i sista minuten!” ”Är det en pensionär igen??!” Det hela avslutades med ett lite lägre men fullt tydligt ”Idiot”. Allt inom loppet av trettio sekunder.

Idioten, som utan tvekan identifierades som mig själv, hann inte säga något innan kassörskan vände sig mot kö-mobben och bestämt leende sa”. Det ÄR faktiskt sista dagen för de gamla mynten och då får man ha förståelse. Ingen vill att någon skall slänga sina pengar, eller hur? Det finns andra kassor att välja också. Fokusera nu istället på att ha en bra dag allesammans. Vi är snart klara här”.

Sedan vände hon sig till mig, log igen och sa ”Jaha då fortsätter vi. Du kan lägga i de pengar som du inte hade rör till också om du vill. Egentligen får man bara lägga tjugofem kronor av de gamla mynten i maskinen men jag tycker att vi skall vara lite extra vänliga idag”. ”Eller hur?” la hon sedan till och vände sig, likt en milt förmanande lågstadielärarinna, mot mobben bakom samtidigt som hon log vänligt. Detta leende! De borde sälja det på burk.

Kommunikationschefen drog nu lite generat men stelt upp sina mungipor och mumlade ”Jomen såklart….det blir bra det här…jo…förstås. Bra att mynten kommer in. Jo…” Resten av kön skruvade lite oroligt men stumt på sig och blev plötsligt jätteintresserade av att läsa tidningen eller titta i sin korg ifall de glömt något. En av dem nickade till och med vänligt åt mitt håll, som om att mynthanteringen plötsligt hade blivit ett överraskande positivt inslag i hans dag. Mannen som argt hade mumlat ”Idiot” gled samtidigt försiktigt med böjt huvud iväg mot en annan kassa.

Tänk vad lätt men onödigt det är att tillåta sig själv att förlora humöret för egentligen ingenting, hur lite som behövs för att göra någons dag bra och hur fantastiskt skönt (men fattigt) det är att vara ett sandal-troll.

Veckohandling online är mitt riktiga fredagsmys! Go ICA Värmdö!

Jag älskar det här nya sättet att handla mat. På nätet. Att sitta i soffan med datorn i knät och faktiskt planera vad man behöver för veckan istället för att gå runt i butiken, oftast hungrig, och därmed handla en massa onödigt bara för att det suger i magen. Om jag handlar i butiken en fredag så slinker det allt som oftast ner lite extra skagenröra…för det är ju så gott, en svindyr smoothie som kompensation…för det är ju nyttigt, och lite rökta räkor…för det måste man ju ändå få unna sig…. och varför inte ett paket bullar…till barnen förstås…om de hinner se dem innan jag får ett återfall. Nej, handlar jag på nätet så händer det inte. Dessutom är det mycket enklare att göra sin middagsplanering så att det inte blir några varor över. Att man faktiskt använder allt istället för att fylla soptunnan med möglig ost eller köttfärs med päls efter varje vecka.

Jag älskar att bara glida ner i ICA:s garage, trycka på länken i sms:et, öppna bagageluckan och sedan lojt luta mig tillbaka mot bildörren. Inom någon minut kommer det en glad och ALLTID lika service-minded ICA-nissa eller ICA-nissa med en vagn som är full-lastad med påsar som innehåller mina beställda varor. Jag får information om något inte fanns och om det istället har lagts i någon ersättningsvara och får frågan om jag är okay med detta. Idag var det en hönökaka som blev en polarkaka men det fungerar precis lika bra. Jag skriver på och sedan lastar de in varorna i bilen. Nej man behöver inte ens lasta i sina tunga kassar! De som oftast, om man handlar själv, är packade huller om buller med krossade ägg och spräckt lock på creme fraichen som har runnit ner och blött upp havregrynen.

För visst är det stressigt när man handlar mycket? Att stå där i slutet av bandet med en mängd varor i en aldrig sinande ström som trängs ihop som ett stort sopberg framför sig. Detta medan de två kunder som stod bakom i kön redan har sina varor klara att packas, men deras är fast bakom ens egna. Och då börjar suckandet och himlandet med ögonen. Och de tittar på en som om att man är ett kryp som har mage att ta upp DERAS dyrbara fredagsmys-tid genom att inte packa fort nog. Och det är ju då som det där med creme fraichen och det andra söliga ovillkorligen händer.

Men inte när man handlar online och hämtar själv. För väl hemma så är det bara att packa upp. Och det allra bästa är att allt ligger i ordning. Frysvaror för sig, kylvaror för sig, grönsaker för sig och skafferivaror för sig. Jag behöver inte sortera allt innan eller fylla hela köksön för att få en överskådlig bild av vad som får plats var. Jag älskar det!

Jag vet att ICA inte är billigast men Willys har ännu inte denna service där vi bor. Åtminstone inte sist jag kollade. Och jag vet också att det kanske hade varit ännu mer behagligt att få det hemlevererat, men då blir min egen tid lite låst. Jag måste ju sitta hemma och passa leveransen. Nu kan jag själv bestämma, inom ett intervall, när jag vill hämta. Och dessutom sparar jag på utkörningsavgiften. Och med tanke på hur otroligt väl man blir bemött varje gång så är det nästan värt att fortsätta med ICA oavsett vilka andra butiker som hänger på trenden här ute.

För man kommer långt med service! Så Go ICA Värmdö! Och go Veckohandling online!

https://www.facebook.com/icamaxivarmdo/?fref=ts

 

Dags att spränga sina comfort-zoner

Förra veckan blev jag kallad till min första, och troligtvis enda, audition. För en riktig roll i en reklamfilm. En roll där man faktiskt talar och agerar!  Jag frågade, lite försiktigt, varför de ringde just mig, som inte ens hade ansökt. De svarade att de tyckte att jag dels hade rätt utseende och att jag var tillräckligt vältränad för rollen (Yes!! Ego-booooost!) De sa också att det var för att jag hade gjort ett bra intryck som advokat-statist i Beck inspelningen. Hmmmm…. Jag undrade vagt om de kanske hade tagit miste på person med tanke på hur många ”bryt” vi fick där nere i Södertörns Tingsrätt. Men jag valde snabbt att lägga tvivlet åt sidan och istället lapa i mig detta oväntade beröm. För jag måste ju såklart prova. Vad har man att förlora? Gudarna skall veta att det är dags att det händer lite roliga saker i livet. Det känns så rätt att testa något nytt. Eller snarare väldigt nytt om man jämför med min långa tuggummisega karriär som VP Arbetsnarkoman inom IT/Telecom.

Så jag gick dit, faktiskt utan pirr i magen. Till en början. För vad hade jag att vara nervös för? Det är bara ännu en comfort-zon att passera. Jag har nästan helt tappat den där onödigt efterhängsna göra-bort-sig-ångesten som jag levt med hela livet. Jag bryr mig inte längre (lika mycket) om vad andra människor tycker. Så länge jag inte gör något som direkt sårar eller gör någon annan illa förstås. Men det ligger ändå inte riktigt för mig att vara elak. Och dessutom, man skulle ju bara säga några meningar iklädd tajta gymkläder. Det kan ju inte vara så värst svårt. Eller hur?

När jag kom till studion fick jag skriva under sekretesspapper där jag dyrt och heligt lovade att inte berätta något om vilken stor och betydelsefull kund denna reklam gjordes för eller vad man skulle säga. Därefter meddelades det att jag skulle göra följande:

  1. Spela in en kort introduktionsfilm om mig själv. Utan att nämna ålder, arbete, boende och familj. Men hallå, det sa de inget om innan! Jag är ju en sån där person som alltid förbereder sig väldigt noga. Alltid. Det är viktigt för mig. Överraskningar är inte alls bra för mitt psyke. Och vad säger man ens när man inte får nämna de där sakerna som man alltid tar med när man presenterar sig? Jo man tittar i kameran och säger käckt
    Hej jag heter Marie-Louise Kanon, Jag har en bipolär särbo och jag …ehhhh….oj….om det räknas som familje-prat…så stryker vi det. Får jag börja om? Nähä…okay… Hmmmm okay då…jag är ….nej just det, ingen ålder var det ju…men nu sa jag ju ordet ålder iallafall…två gånger, skit! Okay, igen… vi börjar om…fast jag inte fick det….förlåt… Rullar kameran? Ok. Jag heter, som sagt, Marie-Louise, jag är positiv, oftast glad och gör alltid mitt bästa…även om det kanske inte låter så just nu…Jag….. aha okay skall jag stoppa här? Redan? Okay då slutar jag. Ehhh.. Hej då” Ja jag sa faktiskt Hej då. Jag begriper fortfarande inte riktigt varför. Det liksom bara poppade ur munnen, som en släng av akut kamera-tourettes. Och så var det med den introduktionen. Men som sagt, jag är ny på det här, och det ÄR roligt att prova. Roligt Att Prova – det får nog bli veckans nya mantra. Med detta i huvudet skakade jag snabbt av mig det tillfälliga guppet på min väg mot berömmelsen och koncentrerade mig istället på nästa uppgift.
  2. Spela en scen på ett gym. Det här var utmaningen. Det jag kom hit för. Det här var min Idol-final. Det som skulle avgöra mitt öde i nöjesvärlden. Om inte introduktionsfilmen redan hade gjort jobbet alltså. Det handlade om en scen där jag pratar med en låtsas person samtidigt som jag utövar något fysiskt ansträngande på ett redskap. Jag får inte säga hur eller på vad enligt sekretesslappen… men det var INGET snuskigt, även om det låter så!. Visst kan man tro att det är jättelätt att prata med en låtsas person eller att se ut som vanligt när man gör något som är lika naturligt som att andas? Som att gå, gymma, springa, sitta, titta och tänka etc. Men det är inte alls lätt! Det är jättesvårt. För det första har jag aldrig haft någon låtsaskompis att öva på när jag var liten. För det andra så känner man sig så…..oväntat fånig när man pratar rakt ut i luften.”Se lite vanligt andfådd ut och agera som du brukar när du är på gymmet” fick jag höra innan kameran började rulla. Panik! Hur brukar jag se ut på gymmet? Hur ser jag ut när jag…ser vanligt andfådd ut? Kan man ens se ovanligt andfådd ut? Hur rör jag mig? Vart tittar jag? Jag tappade plötsligt bort skillnaden mellan att titta och stirra och ögonen växlande därför oroande mellan att se ut som runda golfbollar till kisande halvmånar. Det surrade som en förvirrad bikupa i huvudet. Och i detta tillstånd skulle jag alltså komma ihåg mina repliker samtidigt som jag absolut inte fick göra dödssynden att titta in i kameran utan istället rikta blicken ”som jag brukar göra”, vilket var omöjligt att komma ihåg så där på kommando. Man har väl för fan olika riktningar på sin blick hela tiden.

    Jag befarar att resultatet blev överdrivet energiska gymrörelser ackompanjerat med en stel blick med extremt fel-tajmade muskel-tics. Såna som man kan få när man är nervös. Ni vet säkert hur det är, när ögonlocket plötsligt lever ett eget liv, helt skilt från sitt eget.  Men å andra sidan, det var faktiskt HELT naturliga tics. Och de bad ju om naturligt beteende. Så, japp jag levererade absolut…ish. Vi gjorde tre tagningar av denna härliga scen och sen, efter ett halvhjärtat peppigt ”bra jobbat” med en orättvist slapp tumme fortsatte vi till uppgift nummer tre.

  3. Ta stillbilder. Att bli plåtad är ju inte så svårt. Åtminstone inte när man tar selfies och kan använda sig av hundra olika skimrande filter för att sudda bort orättvisa åldersfläckar och totalt vilsna ungdomsfinnar. Att le är inte heller så svårt. Trodde jag. Men jo, det är det. I alla fall när man tvingas le STORT. Alltså jättestort, med öppen mun som om att man är helt euforiskt glad. ”Vi vill se dina tänder” sa fotografen, helt okänslig för mina tand-issues. “Det är du nog den enda som vill i hela universum”, tänkte jag tand-bittert. Att le stort klär mig inte alls. Det känns som om att jag är hos tandläkaren och det ser ut som att jag…. går på speed eller bara är allmänt störd.Efter tandläkarbilderna blev det foton från sidan, leende med stängd mun, som Mona Lisa (phu), en allvarlig, en arg och en undrande min. Sedan några shots (inte såna man dricker) uppifrån och nerifrån. Jag försökte verkligen sträcka lös-halsen som en eterisk giraff när fotografen brutalt knäade för att få en fullträff mitt i hakhänget, men jag tror tyvärr att tyngdlagen vann den ronden. Vi avslutade sessionen med lite olika poser. Handen under hakan, handen i sidan (ja SIDAN, inget annat) , ut med höften, ut med axeln –  så långt att jag fick ta ett piller mot artrosen efteråt. Men tack TopModel, där rockade jag åtminstone fett! (Tänker positivt) Nu trodde jag att det hela var över och skulle just tacka för mig. Men då kom det absolut värsta. Avslutningen.
  4. Spela in en improvisations scen med en livs levande motspelare i ett scenario som presenterades en sekund innan det skreks ”tagning”. Allvarligt? Improvisations-teater och Mimis Kanon. Det var smärtsamt tydligt hur lite de kände mig, trots en hel timmes samvaro. Man skulle alltså hitta på…. och ”go with the flow”. ”Tänk inte, spela bara. Agera ut”, sa de som att det var den självklaraste saken i världen. Men jag är ingen go-with-the-flow-woman. Jag har aldrig varit det. Jag står helst på led och tar nummerlappar. Så att man vet precis, när och hur och vad som händer. Det kändes som om att jag hade snubblat in i en riktigt pinsam pilsner-film med en dålig stand-in för Åsa-Nisse. Nej det här med improvisations-teater är nog kanske inte helt min cup of tea, eller cup of någonting, om man uttrycker sig milt.

Men åter igen. Jag gjorde det. Jag provade. Och det Är Roligt Att Prova. Jag var på en audition! Jag valdes ut! Jag var säkert usel och de kanske fnissade så att de satte kaffet i halsen när jag hade stängt dörren, men jag åkte hem fylld av endorfiner. Så jag vann ändå.

Igår fyllde jag på med ännu mer endorfiner när jag spenderade dagen i en annan inspelningsstudio med ICA-Stig (Loa Falkman) för augustis nya reklamavsnitt om vilka varor man inte skall missa för just de veckorna. Denna gång som kund – utan repliker.

Man skall aldrig ge upp. För Det Är Roligt Att Prova. Och det lägger dessutom, som bonus, lite balsam på själen.

Migrän på stenåldern och i nutid

På något sätt har ordet migrän nästan blivit en synonym för huvudvärk. Många säger att de har migrän, när det egentligen bara är en ordentlig huvudvärk eller bakfylla. Nej inte ”bara” förresten, en riktig huvudvärk är förstås illa nog. Huvudvärk är inget att leka med och man bör alltid uppsöka läkare om man har det ofta och återkommande. Men det ÄR en väldig skillnad att ha vanlig huvudvärk och riktig migrän.

Migrän är en neurologisk sjukdom som har funnits i alla tider och kulturer. Man tror att det redan på stenåldern utfördes operationer mot migrän, med en borr som man lät rotera genom huvudets hårda parti för att komma tillrätta med huvudvärken! Ja, man måste ändå säga att grottmännen i alla fall var innovativa… men det är tur att vi har kommit liiiiiiite längre i vår tidsålder.

Det är inte helt klarlagt varför man får migrän men man vet att vissa saker påverkar uppkomsten av det. Bl.a. oregelbundna måltider, för lite eller för mycket sömn, vissa födoämnen och tillsatser, menstruation och ägglossning. Man tror också att det är ärftligt, även om jag i mitt fall inte har hittat några tydliga migrän-släktband i min brokiga familjehistoria.

Migrän klassificeras som den 8e mest invalidiserande sjukdomen i världen.
Sjukdomen är ett komplicerat samspel mellan nerv- och blodkärlssystemen pågår under ett migränanfall, samtidigt som kemiska ämnen frigörs och gör blodkärlen extra smärtkänsliga.

Vanligtvis känner jag av migränen direkt på morgonen. Om jag har tur så vaknar jag innan solen går upp av de där diffusa stickningarna och lätta bruset i huvudet som helst skall påminna mig om att ta det första pillret. Det där pillret som skall förhindra utbrottet, OM det tas i tid. Men när jag somnar om eller inte vaknar alls, kommer jag efter några timmar, redan i mörkret bakom ögonlocket, veta att det är tok-kört. För då sitter den där. Den pulserande smärtan bakom ena ögat som bara ökar för varje minut tillsammans med surret och krypet upp över huvudet som går ner som små knappnålar i nacken.

Jag tar då, som efterrätt till det verkningslösa första pillret, en snabb migrän-puff i näsan, lutar huvudet bakåt och hoppas innerligt att det skall lätta. Bara den här gången. När det inte gör det så tar jag desperat en puff till. Jag känner hur medicinen verkligen försöker att vidga blodkärlen inne i huvudet men att de redan har slutit sina skal och stängt för dagen. ”Closed” står det med en stor internationell och osynlig skylt, så att alla eventuella mediciner skall förstå. Att de kommer försent. Jag skriker ljudlöst åt monstret att ”Snälla, släpp in dem och låt mig vara ifred. Gå någon annanstans. Jag orkar inte. Jag har saker att göra idag!”. Men när jag är för sent ute, så gör det varken till eller ifrån hur mycket jag än bönar, ber eller skriker. Jag vet, att inom en timme kommer jag att påbörja ett dygn av en ond cirkel som känns som en evighetssymbol.  Ett Migränt Moment 22. Jag kommer att ligga med huvudet ner i en hink för att försöka spy ut allt som gör ont samtidigt som spyendet bara gör huvudvärken värre…och när huvudvärken blir värre blir jag ännu mer illamående. Och så fortsätter det i vad som känns som oändlighet.

Efter några timmar har migränens fulla effekt tagit hundra procent kontroll över moder-skeppet. Min familj, som numera är vana vårdare, har ställt spy-spannen intill sängen för att jag skall slippa ligga på det hårda badrumsgolvet med pannan mot toalettsitsen. Vår fantastiska tolvåring klappar mig tröstande över ryggen som är böjd som ett väldigt övre medelålders U över hinken och hon byter flera gånger ut en trasa med kallt vatten för att badda min panna och torka tårarna mellan de värsta topparna. De andra turas om att dra nitlotten att få tömma hinken men också att komma upp för att se att jag inte tuppar av. Vilket jag själv allra helst önskar för att få slippa ifrån monstret i mitt huvud. Men grejen med migrän är att det inte går att somna ifrån. Smärtan är för stor och den äter sig in och tar över precis allting. John Blund har inte en chans. Det är som en match mellan Mike Tyson och Kristian Luuk. Fast mycket mycket längre. Det finns inget sätt att undkomma matchen, man måste ligga kvar i sin hörna och ta emot slagen ända tills domaren blåser att nu är det nog.

Min syn har vid det här laget förvrängts till att visa endast vita prickar och konstiga stjärnbilder både när jag blundar och försöker att titta. Jag vill helst bara gråta, men eftersom minsta rörelse, ljus eller förändring i kroppen bara gör saken värre så försöker jag oftast ligga blick stilla och andas med djupa andetag medan jag låtsas som om att jag är någon annanstans. Värken gör att det känns som om att ögat skall poppa ur sin håla och rulla ner i spy-hinken för att bada. Hulkandet och försöken att spy upp en tom mage gör att blodkärl sprängs i båda ögonen och ansiktet blir svullet som en halvt uppblåst badboll av ansträngningen. Det är verkligen vidrigt.

I Sverige lider 15 procent av alla kvinnor och 7 procent av alla män av återkommande migränanfall.

När det äntligen är över, när värken tar slut och illamåendet har lagt sig, då känns det som om att man har vunnit högsta vinsten. Trots blåmärken i pannan efter hinken, röda ögon och svullen uppsyn. Trots att man i mörker och halvmörker bara ser blinkande ljus istället för konturer av ett rum. Lättnaden är enorm. Man är så tacksam och känner nästan en känsla av överlevnad. Som om att man har blivit upptäckt av ett flygplan efter en månad på en öde ö utan mat. Det tar ungefär ett dygn innan jag är mig själv igen och några dagar till innan jag är på topp. Jag känner mig i flera dagar lätt drogad och trött med tydliga koncentrationsproblem. Jag dricker, enligt Kära Farmors inrådan, näringsdryck från apoteket och är livrädd att göra minsta lilla som skulle kunna påkalla monstrets uppmärksamhet igen. Inte stressa, inte äta socker, undvik lakrits, absolut ingen alkohol….. Men det är ju lätt att bli stressad bara över att försöka undvika allt som eventuellt skulle kunna göra skada. Så det bästa är att bara sitta eller ligga still, se till att äta och dricka och bara göra sånt som varken oroar eller kräver fysisk och mental ansträngning.

Det finns olika typer av migrän, skilda sätt hur de uppkommer, hur länge de verkar och hur mycket de känns. Men så här känns det alltså för mig. Nu har jag fått ny medicin som skall tas när jag hinner känna av att det är på gång (vilket jag oftast misslyckas med) ny medicin mot illamåendet (halleluja för den! min nya älskling!) samt en förebyggande medicin som jag skall ta varje dag för att försöka få ner antalet monster-attacker. (hoppas hoppas!).

Men, jag är som sagt, fortfarande tacksam över att jag inte lever på stenåldern även om min man är lite grottlik ibland (sagt med kärlek!)


LÄS MER OM MIGRÄN

 Har du migrän?

Migrän kan, som sagt, förväxlas med spänningshuvudvärk som oftast kräver annan behandling t ex sjukgymnastik. Genom att göra nedanstående test får du en god uppfattning om det är migrän du lider av.

  • Brukar du kunna förutsäga ett huvudvärksanfall?
  • Brukar du få synstörningar, t ex ljusblixtar, 5-60 minuter före anfallet?
  • Brukar du ha svår huvudvärk som börjar på ena sidan av huvudet?
  • Blir du illamående eller kräks när du har huvudvärk?
  • Blir du extra ljud- och ljuskänslig?
  • Får du en dunkande huvudvärk som förvärras av fysisk ansträngning?
  • Brukar du få anfall som varar mellan 4 timmar och 3 dygn?

Om du svarar JA på minst tre av frågorna kan det vara migrän du lider av.

Så här tror man att migrän uppkommer

Förkänningsfasen (om man har tur!)
De s k triggerfaktorerna (t ex stress) retar ett område i hjärnstammen som kallas migrängeneratorn. Man får förkänningar av ett kommande migränanfall.

Aurafasen
Retningen sprids från migrängeneratorn till nackloben och vidare framåt över hjärnan (hjärnbarken). Det är nu aurafenomenen uppkommer.

Huvudvärksfasen
Retningen av hjärnan leder till att hjärnans blodkärl drar ihop sig. Runt blodkärlen finns nervtrådar som reagerar på att kärlen har dragit ihop sig. Nervtrådarna sänder ut varningssignaler som gör att kemiska ämnen från blodkärlen frisätts. Dessa ämnen får blodkärlen att slappnar av, men de orsakar också en inflammation med svullnad och en bultande smärta som följd.

Läs mer om migrän

http://migrän.se

http://huvudvark.se/migran/