Idag var jag en sån där jobbig kund. En sån som man står bakom och irriterat suckar över. Jag har gjort det massor med gånger själv så jag förstår verkligen frustrationen. Man önskar att just den där personen hade stannat hemma istället för att ta upp ens egen dyrbara tid. Hur har de ens mage!? För att inte tala om personer som måste betala med mynt eller ännu värre starta en diskussion om att de har fått betala två kronor för mycket. Man kan ju bli galen. Eller kunde bli. För nu var det alltså jag som var den där jobbiga personen. Den där stressade mamma-karriäristen med nolltolerans i köer…

Förra veckan blev jag kallad till min första, och troligtvis enda, audition. För en riktig roll i en reklamfilm. En roll där man faktiskt talar och agerar!  Jag frågade, lite försiktigt, varför de ringde just mig, som inte ens hade ansökt. De svarade att de tyckte att jag dels hade rätt utseende och att jag var tillräckligt vältränad för rollen (Yes!! Ego-booooost!) De sa också att det var för att jag hade gjort ett bra intryck som advokat-statist i Beck inspelningen. Hmmmm…. Jag undrade vagt om de kanske hade tagit miste på person med tanke på hur många ”bryt” vi fick där nere i Södertörns Tingsrätt. Men jag valde snabbt…