Jag kände till en början att det inte var min sak att lägga mig i eller att skriva kommentarer om valet i USA. Jag ville inte ens slösa energi på att tänka på det. Men så har jag heller aldrig varit överdrivet engagerad i politik. Det kanske kan tyckas ovuxet och att inte ta ansvar men när jag var liten satte jag ett likhetstecken mellan politiska diskussioner och att folk blev arga. Och jag tror att det på något sätt gjorde att jag undvek diskussionerna om ämnet. Även när jag blev gammal nog att förstå att det är grundläggande viktigt. Och även förstå att det som är en rättighet för mig är en kamp för andra. Så även om jag ogärna diskuterar politik så har jag alltid tagit vara på min rösträtt och haft klart för mig vad jag tycker är rätt och fel. Men valet i USA, det kändes dels för långt bort och på något sätt kändes det även fel att ha för mycket åsikter om resultatet från ett demokratiskt val, i ett land som inte ens är mitt eget. Men jag ändrade mig, för nu har verkligheten om vad resultatet kan leda till krupit väldigt mycket närmare .
Det känns som om att det var evigheter sedan vi först började prata om USA valet här borta i vår vrå av världen. Och då, när det fortfarande kändes så otroligt löjeväckande och orimligt att det skulle utmynna i ett resultat med en amerikansk president som lägger grund för ett samhälle splittrat av hat och rädsla genom att uppmuntra rasistiska, sexistiska och homofobiska grupper, då pratade man nästan om det som att det vore en drama-såpa på TV. En sån där såpa med riktigt dåliga B-skådespelare som ofta, helt oförklarligt, kommer tillbaka i nästa säsong, trots att de har dött flera gånger av olika obskyra anledningar. Man skrattar åt nya skruvade och kontroversiella avsnitt….för det är ju ändå underhållande. Och vad är harmen i det, tänker man. Såpan kommer antagligen bara att sändas en säsong iallafall och sedan läggas ner. Det är ändå inte verkligt.
Då, innan resultatet var ett faktum, undrade man vilken nästa stolliga och ögonbrynshöjande verbala attack eller vilka hotfullt löjeväckande tweets som skulle roa oss vid middagen eller vid fikaborden. En mur mot Mexico!, ha ha det är ju löjligt! Vägra släppa in muslimer i landet– kommer aldrig att fungera! Riva upp handelsavtal– ha ha han är ett skämt. Det ena osannolika uttalandet efter det andra florerade. Som att förbjuda federala resurser till internationella organisationer som utför aborter i eller utanför USA, att göra sig av med kunskapskraven i skolan, för att det är ”en katastrof” och en ”mycket dålig sak”, att införa tung övervakning av moskéer i USA samt godkänna skendränkningar som förhörsteknik – Äh löjligt, helt osannolikt, det kommer aldrig att hända….. Det var vad man trodde och man skakade nedlåtande men självsäkert på huvudet. Då.
Och sen alla dessa sexistiska kommentarer, skrev-grabbningar och nedvärderande uttalanden om olika folkslag och människor med handikapp –Nu satte han äntligen stopp för sina chanser, tänkte man lättad och självsäkert. För man trodde ju verkligen det. Gång efter gång efter gång…. Man trodde att såpan skulle läggas ner. Att den skulle ta slut och bli en pinsam anekdot i historieböckerna. Men Trump visade sig vara precis som de där riktigt dåliga såpa-skådespelarna; han dog och dog och dog men kom alltid tillbaka.
Trump verkar också, som president, fortsätta sin strategi att smutskasta och nedvärdera pressen i allmänhetens ögon, och att övertyga allmänheten om att pressen är engagerad i en storstilad konspiration mot honom. Han använder sina tweets och framträdanden till att försöka göra sig själv till den enda trovärdiga källan till allmän information om vad som händer i USA och i världen. Jag vet att det, åtminstone än så länge, är både orättvist och överdrivet att jämföra Trump med 30-talets stora despot. Men ändå…… visst ger några av de personliga likheterna ändå en lätt rysning längst med ryggraden?
Att se den rädsla och frustration som väckts till liv i USA under bara dessa korta veckor efter valet har, som jag skrev i början, fått verkligheten att på något sätt krypa närmare. Även hit, till vårt “trygga” hörn av Norden. In i mitt eget vardagsrum. För faktum är att tiden är kommen. Tiden då TV-såpan har blivit verklighet och skratten har fastnat i halsen. För nu har Lord Voldemort valts till president över vår tids främsta stormakt. Ja det är så konstigt, men det känns nu som om att man själv är MED i TV-såpan eller filmen. Som om att man lever i en virtuell värld där precis allting kan hända. Hans regim hotar både mänskliga rättigheter och vårt klimat. Det är inte längre något att skratta åt. Mitt framför våra ögon startar nu en utveckling i motsatt riktning ifrån det som olika rörelser och länder har kämpat för under decennier. En utveckling bort från det som vi här i trygga Norden och som även miljarder andra ser som en självklarhet. Och var hamnar vi då? Vart är vi på väg?
Jag argumenterar inte om att USA inte behövde/behöver en förändring. Och det handlar egentligen inte om Donald Trump i sig. Även om han är en synnerligen pinsamt otrevlig och löjeväckande narcissist-rasist. Den här spelevinken representerar tyvärr endast toppen av en trend och innan han dök upp fanns det rörelser och händelser som antagligen redan förebådade hans ankomst. Om Trump inte fanns skulle någon ändå ha uppfunnit honom. Kanske med en bättre tupé, betydligt större intelligens och större….händer, men oavsett, lösningen på förändring och utveckling borde aldrig vara att svika grundläggande ideal. Alla visioner för framtiden måste alltid börja med att välkomna ALLA till bordet.
Jag är faktiskt, för första gången, lite rädd. För framtiden.
