Från TV-såpa till verklighet

Jag kände till en början att det inte var min sak att lägga mig i eller att skriva kommentarer om valet i USA. Jag ville inte ens slösa energi på att tänka på det. Men så har jag heller aldrig varit överdrivet engagerad i politik. Det kanske kan tyckas ovuxet och att inte ta ansvar men när jag var liten satte jag ett likhetstecken mellan politiska diskussioner och att folk blev arga. Och jag tror att det på något sätt gjorde att jag undvek diskussionerna om ämnet. Även när jag blev gammal nog att förstå att det är grundläggande viktigt. Och även förstå att det som är en rättighet för mig är en kamp för andra. Så även om jag ogärna diskuterar politik så har jag alltid tagit vara på min rösträtt och haft klart för mig vad jag tycker är rätt och fel. Men valet i USA, det kändes dels för långt bort och på något sätt kändes det även fel att ha för mycket åsikter om resultatet från ett demokratiskt val, i ett land som inte ens är mitt eget. Men jag ändrade mig, för nu har verkligheten om vad resultatet kan leda till krupit väldigt mycket närmare .

Det känns som om att det var evigheter sedan vi först började prata om USA valet här borta i vår vrå av världen. Och då, när det fortfarande kändes så otroligt löjeväckande och orimligt att det skulle utmynna i ett resultat med en amerikansk president som lägger grund för ett samhälle splittrat av hat och rädsla genom att uppmuntra rasistiska, sexistiska och homofobiska grupper, då pratade man nästan om det som att det vore en drama-såpa på TV. En sån där såpa med riktigt dåliga B-skådespelare som ofta, helt oförklarligt, kommer tillbaka i nästa säsong, trots att de har dött flera gånger av olika obskyra anledningar. Man skrattar åt nya skruvade och kontroversiella avsnitt….för det är ju ändå underhållande. Och vad är harmen i det, tänker man. Såpan kommer antagligen bara att sändas en säsong iallafall och sedan läggas ner. Det är ändå inte verkligt.

Då, innan resultatet var ett faktum, undrade man vilken nästa stolliga och ögonbrynshöjande verbala attack eller vilka hotfullt löjeväckande tweets som skulle roa oss vid middagen eller vid fikaborden.  En mur mot Mexico!, ha ha det är ju löjligt! Vägra släppa in muslimer i landet– kommer aldrig att fungera! Riva upp handelsavtal– ha ha han är ett skämt. Det ena osannolika uttalandet efter det andra florerade. Som att förbjuda federala resurser till internationella organisationer som utför aborter i eller utanför USA, att göra sig av med kunskapskraven i skolan, för att det är ”en katastrof” och en ”mycket dålig sak”, att införa tung övervakning av moskéer i USA samt godkänna skendränkningar som förhörsteknik – Äh löjligt, helt osannolikt, det kommer aldrig att hända….. Det var vad man trodde och man skakade nedlåtande men självsäkert på huvudet. Då.

Och sen alla dessa sexistiska kommentarer, skrev-grabbningar och nedvärderande uttalanden om olika folkslag och människor med handikapp –Nu satte han äntligen stopp för sina chanser, tänkte man lättad och självsäkert. För man trodde ju verkligen det. Gång efter gång efter gång…. Man trodde att såpan skulle läggas ner. Att den skulle ta slut och bli en pinsam anekdot i historieböckerna. Men Trump visade sig vara precis som de där riktigt dåliga såpa-skådespelarna; han dog och dog och dog men kom alltid tillbaka.

Trump verkar också, som president, fortsätta sin strategi att smutskasta och nedvärdera pressen i allmänhetens ögon, och att övertyga allmänheten om att pressen är engagerad i en storstilad konspiration mot honom. Han använder sina tweets och framträdanden till att försöka göra sig själv till den enda trovärdiga källan till allmän information om vad som händer i USA och i världen. Jag vet att det, åtminstone än så länge,  är både orättvist och överdrivet att jämföra Trump med 30-talets stora despot. Men ändå…… visst ger några av de personliga likheterna ändå en lätt rysning längst med ryggraden?

Att se den rädsla och frustration som väckts till liv i USA under bara dessa korta veckor efter valet har, som jag skrev i början,  fått verkligheten att på något sätt krypa närmare.  Även hit, till vårt “trygga” hörn av Norden. In i mitt eget vardagsrum. För faktum är att tiden är kommen. Tiden då TV-såpan har blivit verklighet och skratten har fastnat i halsen. För nu har Lord Voldemort valts till president över vår tids främsta stormakt. Ja det är så konstigt, men det känns nu som om att man själv är MED i TV-såpan eller filmen. Som om att man lever i en virtuell värld där precis allting kan hända. Hans regim hotar både mänskliga rättigheter och vårt klimat. Det är inte längre något att skratta åt. Mitt framför våra ögon startar nu en utveckling i motsatt riktning ifrån det som olika rörelser och länder har kämpat för under decennier. En utveckling bort från det som vi här i trygga Norden och som även miljarder andra ser som en självklarhet. Och var hamnar vi då? Vart är vi på väg?

Jag argumenterar inte om att USA inte behövde/behöver en förändring. Och det handlar egentligen inte om Donald Trump i sig. Även om han är en synnerligen pinsamt otrevlig och löjeväckande narcissist-rasist. Den här spelevinken representerar tyvärr endast toppen av en trend och innan han dök upp fanns det rörelser och händelser som antagligen redan förebådade hans ankomst. Om Trump inte fanns skulle någon ändå ha uppfunnit honom. Kanske med en bättre tupé, betydligt större intelligens och större….händer, men oavsett, lösningen på förändring och utveckling borde aldrig vara att svika grundläggande ideal. Alla visioner för framtiden måste alltid börja med att välkomna ALLA till bordet.

Jag är faktiskt, för första gången, lite rädd. För framtiden.

 

 

Fantom-smärtor och pausar

Det här med sorg. Den sätter sig överallt. I allt man gör. Som ett epoxy-lim. Den sitter i passagerarsätet i bilen, den åker med i kundvagnen på ICA, den sitter med i soffan när man tittar på nya avsnitt av Homeland, den är med när man lagar mat, när man duschar, åker buss, tunnelbana och tåg. Den går med på hundpromenaderna och sitter med när man läser läxor med barnen. Den är med när man vaknar och när man somnar. Ibland gör den till och med sällskap med John (Blund) i sömnen. Den är som en ny ovälkommen kroppsdel.. men ändå inte. Det är mera som att ha varit med om en olycka och ha fantom-smärtor av något som alltid skulle ha varit en del av en själv men som nu inte längre finns kvar. En del av ens jag har blivit obrukbar.

Men ibland, för stunden, då känns det nästan som vanligt. Nästan. Man lever, man äter, man skrattar, man jobbar (okay vissa jobbar i alla fall), man tränar, man pratar och fungerar. Det är som om att sinnet medvetet tvingar en att för en stund låtsas som om att det där förfärliga som aldrig skulle hända…. aldrig har hänt. Nuet suddas bort av ett stort osynligt inre radergummi och man låtsas som om att allt är precis som det var, för bara sju veckor sedan.

Dessa gånger kan jag titta på fotografierna som alltid står där i sina fina ramar men… jag ser dem inte. Det är som om att det sitter en skyddsfilm runt dem. Ungefär som när man skyddar ögonen från solen med polaroidglasögon på sommaren. Jag tänker tankar och minnen om henne, men de är inlindade i såna där plastbubblor som man brukar få i ömtåliga paket från posten…så att tankarna inte kan brista och gå sönder. Jag tror att man ibland helt enkelt måste tillåta sig att försöka ta en paus från sorgen. Att linda in den i lager av skyddsfilm och plastbubblor. Även om det bara är för en minut eller en timme. Att ta en paus och glädjas åt något gör inte att man saknar eller älskar mindre. Man bara tillåter sig själv att orka med. Man ger kropp och själ en chans att hinna i kapp och börja läka. Man är snäll mot sig själv. För man blir så väldigt trött och sliten av sorg och saknad.

I helgen har jag tankat energi hos familjen i Göteborg. Jag känner mig lugnare i sorgen när jag är där. Konstigt nog blir det enklare att ta de där pausarna. Jag vet inte om det beror på att där finns fler som stod henne nära. Att det är enklare att prata om henne med dem eller om hon själv kanske är närmare där. Och att jag även ser hur de andra har det. På riktigt. Hur de mår. För jag oroar mig, det går inte att komma förbi det. Kanske är det en blandning av alltihop. Jag vet bara att den stora ensamheten slår till så fort jag sätter mig på tåget hem igen. Och jag menar inte ensam som i att inte ha någon, för jag har familjen här och jag älskar dem oändligt. Jag har huset som är min borg, jag har fina vänner, underbara vovven som är min håriga uppmärksamhetstörstande följeslagare och jag har våra busiga kaniner som fryser i sin ute-bur. Så jag är egentligen inte ensam alls. Jag är väldigt lyckligt lottad. Men… jag känner mig ensam i sorgen och saknaden när jag är här. Och eftersom den fortfarande är så påtaglig så….blir det ibland väldigt ensamt inombords.

Men idag har jag i alla fall en plan. Nu, lite försenat, måste 2017 bli lite mera strukturerat. Jag måste komma ur den obestämda (lata) och omotiverade trenden och försöka ta fler hälsosamma pausar från tunga tankar. Så jag gjorde en lista. Eftersom jag älskar listor, och det här är vad denna vecka är tänkt att innehålla:

  • Söka minst 3 jobb eller uppdrag
  • Kontakta minst 3 personer i nätverket
  • Jobba vidare på hemsidan för egna bolaget
  • Fixa klart all planering för läckan/ombyggnaden i köket
  • Träna minst 3 gånger
  • Träffa minst en vän på fika/middag/promenad
  • Gå tillbaka till den nyttiga matsedeln
  • Fixa inbjudan till 12 åringens SPA-sleep-over kalas
  • Slänga pepparkakorna och inte köpa nya!

Borde väl inte vara så svårt?

.

Restaurangbesök utan Cesar Millan

Igår tog jag, tolvåringen Livia och vår stora vovve Simba en skön promenad i den knarrande snön och bitande minusgraderna. Vi gick med våra bleka ansikten vända mot solen och hade siktet inställt på att äta lunch ute. Med medhavda filtar och sittunderlag. Men väl nere vid värdshuset fick Simba överraskande nog lov att sitta med inne i restaurangen om vi höll oss delen med klinkergolv. ”Sitter ni där är det inga problem” sa servitören glatt. Men hon såg nog inte Simba när hon sa det eftersom jag gick in och frågade medan de andra två stod utanför. Hon trodde nog att vi hade en liten väsk-hund eller en mer lätthanterlig tax…. Inte en stor över-sprallig hund på sextio kilo som tror att han ÄR en väskhund eller tax.

Det gick ganska bra i början, åtminstone när vi lyckades övertyga Simba att restauranger inte är en idealisk plats för att ha dragkamp med kopplet. Vi tog av oss jackor och mössor, beställde mat och väntade medan många av gästerna stannade till, pekade och sedvanligt utbrast ”Åh kolla vilken fin hund” ”Har du SETT vilken gigantisk hund”,  ”Åh så gullig” och ”Kolla han äter servetterna” … Och jag log, med mattig stolthet. För det är ju sant. Han ÄR både fantastiskt söt och …stor…. Och lite andra saker också men just då fokuserade vi på söt, stor och fantastisk.

Efter en stund av hund-beundrande kom då maten in. Och då blev det, milt sagt, lite ……rörigt. För maten serverades ju till OSS och inte honom som är mest hungrig i hela världen. Han som ALLTID är mest hungrig av alla.  Och då blev livet förstås genast orättvist. För varför skall HAN behöva sitta där bredvid och bara få LUKTA på all fantastisk mat som kom svävande till bordet, runt bordet….och till alla andras bord? Helt obegripligt orättvist. När vi dessutom strategiskt flyttade tallrikarna in mot mitten av bordet för att undvika att få en stor nos eller målinriktad hund-tunga  i pastan och laxen så tyckte Simba antagligen att vi i var väldigt ogina och själviska. Det kändes nog rentav på gränsen till djurplågeri. Så vad gör man då som hungrig och orättvist behandlad hund? Jo förutom att man är söt och stor så är man ju innovativ och provar alltid nya vägar. Mattes trappor hemma i huset smakar ju okay så varför inte prova restaurangens bord istället? Det skadar ju aldrig att testa.  Varvid, denna av matlukten dregel-stinna vovve, energiskt, ogenerat och aningen provokativt började tugga på bordskanten med sina gigantiska krokodilkäkar. Efter väldigt intensiva men lågmält väsande ”fy fy fyyyyyy”-kommandon (som Cesar Millan med höja ögonbryn skulle himlat åt)  så släppte Simba äntligen taget och vi suckade lättade….ända tills vi, alldeles för sent, insåg att han hade fått syn på en liten ynklig klick med potatis, som i räddningsaktionen mot bordskanten, hade råkat falla av min gaffel….och hamnat ganska långt under bordet.

Det fanns inte mycket plats under bordet men…nöden har förstås ingen lag. Är man hungrig så är man. Simba kastade sig därför med full kraft in under bordet och nådde sin potatisbit som antagligen försvann rätt ner i halsen utan att han hann känna en enda smaksensation. Men istället insåg han snabbt vad trångt det var där under. Och det är ju ganska läskigt när det är trångt, i alla fall när man, precis som matte, har en släng av klaustrofobi. Så i en snabbt annalkande panik försökte han desperat backa ut sin otympliga kropp, vilket inte är hundars bästa gren, varvid han samtidigt som stolarna sköts undan, slog huvudet hårt i underredet av bordet. Bordet vacklade varnande medan porslinet hotfullt klirrade när det närmade sig kanten.

Men bordet stod kvar och porslinet åkte, tack och lov, inte i golvet. En stukad Simba kom ut oskadd och lättad. Han satte sig därefter spakt ner, tätt intill min stol. Men vi kastade snabbt i oss resterna på tallrikarna och kände att det nog ändå var dags att gå.  Jag bad Livia hålla i kopplet medan jag reste mig för att gå och betala. Jag hade i bordshaveri-stressen förträngt det där med vår sega navelsträng. Min och Simbas. Så snart jag försvann runt hörnet förvandlades han från den klaustrofobiskt hungriga hunden till den extremt mammiga hunden. Han påbörjade genast sina varg-lika ylanden i högan sky som sedan direkt åtföljdes av hans mycket hund-främmande fågelljud som skär ända in i märgen. Och som förstärktes av den höga takhöjden i restaurangen. ”Maaaaaaaatteeeeeeeeeee kom tillbaaaaaaaaaaaka!!!!!” Jag ignorerade de andra gästerna som satt med gapande munnar och besticken fastfrusna halvvägs till munnen, log ursäktande åt den förskräckta servitören och sa  ”Han är som en bebis, bara ett och ett halvt år och fortfarande lite mammig…ja du vet säkert….” Nej hon såg inte ut som att hon förstod ett dugg men hon skyndade sig iallafall med betalningen och vi smet sedan ut genom dörren så fort det bara gick. Mätta och med stressnivåerna på topp.

Tack Grisslinge Krog för att vi fick ta med oss hunden men…… vi ses nog inte innan vi har etablerat  kontakt med Cesar.

2016 – Elva månader

Januari. Nytt år. Jag satte mig för att summera 2016 men….tiden fram till december får jag anstränga mig för att minnas.  Minnet känns som seg sirap. Jag kom faktiskt inte ens ihåg hur året började. Så jag fick gå tillbaka i almanackan för att se vad jag använde mina dagar till. Jag tänkte först att jag skulle börja med att be 2016 dra åt helvete, men efter att jag hastigt hade summerat mitt år så insåg jag att det innehöll händelser och människor som jag inte vill vara utan alls. Vissa saker kunde vi å andra sidan gärna ha varit utan, som att få en tumör på levern, att nästan bli ihjäl-körd när en galen bilist dundrade in på restaurangen där vi satt, att få inbrott och att behöva hantera vattenläckan i köket. Men inget av det känns speciellt betydelsefullt längre. Det finns, som vi vet, mycket värre saker i livet än så. Men faktum är, att 2016 var ett ganska så okay år, i alla fall fram till den 9 december då det slutade på värsta tänkbara sätt.

De riktiga höjdpunkterna involverade alla just människor. I januari var jag på baby-shower för vårt nya familjetillskott India Kanon som hade så bråttom till världen att hon ´fick vara med på sin mammas baby-i-magen-fest. Hon var så liten att jag satt och smyg-höll henne jättelänge medan alla andra undrade var i all sin dar hon hade tagit vägen. Bebisar har en konstig inverkan på mig. Förutom att jag får pinsamt flammiga och hormonellt röda fläckar över hela halsen så älskar jag lugnet som infinner sig i sinnet när man har dem i famnen….ja alltså när de sover eller är nöjda och torra i blöjan. Denna lilla kom också, som en bonus, med hela stora familjen för att hälsa på hos oss en vecka på sensommaren.
img_3047

Jag hade också i början på året en träff med mitt gamla göteborgs-gäng. Nej inget Hells Angels eller något annat vapenglatt Hisings-gäng.  Vi är några tjejer… nåja numera kvinnor, som stod varandra väldigt nära för 30 år sedan, och som fortfarande gör det. För…. hur lång tid det än går mellan gångerna så finns det där så naturligt, samma jargong, samma glädje, samma skratt. Det enda som var nytt var diverse rynkor, veck, häng, läsglasögon och en del åldersrelaterade krämpor. Men så underbart det är ändå, att ta upp dammiga trådar och inse att de faktiskt aldrig har gått av. Sådana trådar skall man vara riktigt rädd om. Man skall blåsa av dammet och rulla upp dem och lägga dem i en ask så att man vet var man har dem.

Nästa fina minne är vårt lyckade sleepover-SPA-party för nyblivna 11 åringen Livia och hennes mycket party-taggade väninnor i februari. Att det blev så lyckat berodde mycket på vår ängel Malins fantastiska SPA tårta och att hon var med och delade dagen från förberedelser till genomförande. Alla dessa överlyckliga över-hypade elvaåringar…. Med fri tillgång till sminklådan i badrummet (nej just den detaljen tänkte jag inte igenom ordentligt innan jag sa ja) och som sedan blev till rosiga russin efter timmar i jacuzzin, men trots det hade ork att fnissande hålla oss vakna fram till småtimmarna. Underbart. Och totalt utmattande.
12633518_10207455716662577_1646453880144383055_o

Sen inträffade en hel del STORA jubileums-dagar 2016. Min kulbo Torbjörn blev ett motvilligt halvsekel. Älskade Malin blev 25, vår stora pojke blev 18 och myndig och den lille blev 13 och tonåring – både i ålder och sinne. Jag champagne-firade också en viktig årsdag av finaste vänskap med Brittan som startade för tjugo år sedan i en kanot i Hammarbybacken. Ja det var under min mera vilda…ish och orädda tid.
12032628_10207669874856398_3780254374878906682_o

Resor blev det också under 2016. I mars åkte jag till Budapest med ovan nämnda SPA-elvaåring. Denna elvaåring som älskar att prata och som helst vill ha ett schema för varje minut av dagen. Jag älskar henne, älskar att umgås med henne, att gå hand i hand genom Budapest, prova konstiga rätter på restaurangerna och att svara på 100 frågor i minuten. Och som extra krydda på vår resa fick vi huvudlöss! Eller nåja, jag tror att vi smugglade in dem som ägg utan pass från Sverige. Det blev en annorlunda upplevelse mot att få en ovälkommen påhälsning av dessa små….invånare hemma i Sverige. På de ungerska apoteken fick vi nämligen höra att ”Nej vi har inga medel för sånt, ta en C-vitamin och gå hem och tvätta håret” Ja helt sant! Det var rådet vi fick. Men istället för att arbeta upp oss till total äckel-panik gjorde vi huvudlössen till ”våra rese-husdjur”.  Vi sa god natt till dem på kvällen och kliade varandra som apor på zoo när vi var ute på promenad. Och skakade förstås lite extra på huvudet om någon var otrevlig. Väl hemma åkte vi raka vägen från Arlanda till apoteket. För kära Ungern, C-vitamin….det hjälper faktiskt inte.
12671767_10207899748243089_8812565566861025286_o

Nästa höjdpunkt på året var definitivt energi-resan till Spanien med PT-konsulterna som jag åkte på tillsammans med bästa Isabell. Det var galet roligt och fokuserat med extremt mycket träning, utmaningar, nyttig mat, blåmärken, svullna fötter, förkylningar och nya bekantskaper.
13179302_10208211300631704_2072634073850814943_n

För vad som präglade mycket av mitt 2016 var just träning och hälsa. Jag anmälde mig till PT kampen med start i september och hade som mål att komma under 60 kilo på vågen, att minska fettprocenten, att få magrutor , komma med på tio-i topp listan och bli stark för att på bästa sätt klara en eventuell operation av levern 2017. Jag följde slaviskt ett strikt kostschema och spenderade galna 4 timmar per dag med träning 7 dagar i veckan. På bara 10 veckor hade jag förändrat min kropps-sammansättning med mer än 64%! Åt det positiva hållet alltså. Jag gick ner 10,5 kilo, vilket jag VET är alldeles för mycket så jag jobbar nu uppåt igen. Men det viktiga var att jag ökade min muskelmassa och minskade fettprocenten från att vara ohälsosam till att nu ligga på fitness-nivå! Heja mig! Tanten kan! Och jag ökade framförallt stoltheten över mig själv. För att jag faktiskt fixade det. Jag nådde alla mina mål, inklusive magrutorna.

Nu hoppar jag i min okronologiska summering då sommaren, som förstås är en viktig del av året,  spenderades hemma förutom det sedvanliga besöket på Gotland. Ett besök som denna gång tyvärr inföll mitt i Stockholmsveckan. Never Ever Again. Att försöka sova i en bungalow mellan två av de mest högljudda festerna i Visby, invaderade av aspackade tjugoåringar som inte visste vad en tomtgräns innebar – det blev en mardröm. Åldersskillnaden blev lika tydlig som en finne på hakan i ett förstoringsglas. Men nu fick jag äntligen nytta av min kulbos ”lite” mörkare sida. Jag skickade i desperation till slut över honom med hoodien uppdragen över huvudet och sin alldeles egen extremt mörka blick. Så som bara han kan. Det räckte att han gick in och ställde sig i mitten av vardagsrummet i den andra bungalowen och lugnt, med en egentillverkad dialekt som låter som någon i en film som är full av gangsters från balkan, sa ”Skicka hit han som har festen – Det är dags att sänka volymen”…och sen blev det knäpptyst. Helt magiskt. Ljuvligt. Underbart. Min egen gangster.
img_2938

Årets husochhem-höjdpunkter inkluderade att, med min egen gästarbetare och tillika älskade bror Thomas hjälp, och sedvanlig muta med öl och mat, rulla ut ny gräsmatta och sätta upp ett nytt staket. Och själv lassade jag grus med en frontlastare i flera dagar för att kunna slå upp ett 18 år försenat förråd. Såååå roligt! Och jag byggde klart vårt ”poolhus” så att stora sonen fick ett eget bo därute. Numera kallat The Dungeoun, som inte längre luktar målarfärg och nylagt golv utan mera tonårssvett och gammal bearnaise. Mums.
img_2588

Arbete och karriär har varit både negativt och positivt. Negativt i plånboken men positivt för sinnet. I april såldes bolaget som jag arbetat för i nio år till ett amerikanskt bolag…och det blev The End of CrazyWorkingMimis. Kändes lite konstigt men ändå väldigt bra. För det var verkligen dags att klippa den navelsträngen. Så jag började konsulta istället, vilket gjorde att jag fick tid att vara hemma-fru och hemma-mamma, och….bara vara hemma. Jag kan nu utan panik glömma mobilen när jag går på promenad och inte längre ha 300 email i inkorgen bara för att man har suttit på ett plan i några timmar. Det kan gå flera dagar utan att jag ens tittar i min inkorg. Och vet ni vad, jag älskar det. Det känns som…ett steg mot livsharmoni….ja om det inte var för det där lilla kruxet med den tomma plånboken då….det är ju inte precis gratis att leva. Tyvärr.

Så ja, summa summarum, mitt år januari-november var bra, händelserikt, positivt, lite utmanande, fullt av människor jag älskar, resor, nya bekantskaper, glädje, besök, löss, kalas, träning, hälsa och ett hopp om en positiv utveckling av mig själv och det liv jag vill leva.

December kommer alltid att prägla 2016 men jag skall ändå försöka att tänka på den glädje jag kände innan dess och försöka hitta den igen. Och återigen, aldrig glömma, att ta tillvara på varje dag.