Restaurangbesök utan Cesar Millan

Igår tog jag, tolvåringen Livia och vår stora vovve Simba en skön promenad i den knarrande snön och bitande minusgraderna. Vi gick med våra bleka ansikten vända mot solen och hade siktet inställt på att äta lunch ute. Med medhavda filtar och sittunderlag. Men väl nere vid värdshuset fick Simba överraskande nog lov att sitta med inne i restaurangen om vi höll oss delen med klinkergolv. ”Sitter ni där är det inga problem” sa servitören glatt. Men hon såg nog inte Simba när hon sa det eftersom jag gick in och frågade medan de andra två stod utanför. Hon trodde nog att vi hade en liten väsk-hund eller en mer lätthanterlig tax…. Inte en stor över-sprallig hund på sextio kilo som tror att han ÄR en väskhund eller tax.

Det gick ganska bra i början, åtminstone när vi lyckades övertyga Simba att restauranger inte är en idealisk plats för att ha dragkamp med kopplet. Vi tog av oss jackor och mössor, beställde mat och väntade medan många av gästerna stannade till, pekade och sedvanligt utbrast ”Åh kolla vilken fin hund” ”Har du SETT vilken gigantisk hund”,  ”Åh så gullig” och ”Kolla han äter servetterna” … Och jag log, med mattig stolthet. För det är ju sant. Han ÄR både fantastiskt söt och …stor…. Och lite andra saker också men just då fokuserade vi på söt, stor och fantastisk.

Efter en stund av hund-beundrande kom då maten in. Och då blev det, milt sagt, lite ……rörigt. För maten serverades ju till OSS och inte honom som är mest hungrig i hela världen. Han som ALLTID är mest hungrig av alla.  Och då blev livet förstås genast orättvist. För varför skall HAN behöva sitta där bredvid och bara få LUKTA på all fantastisk mat som kom svävande till bordet, runt bordet….och till alla andras bord? Helt obegripligt orättvist. När vi dessutom strategiskt flyttade tallrikarna in mot mitten av bordet för att undvika att få en stor nos eller målinriktad hund-tunga  i pastan och laxen så tyckte Simba antagligen att vi i var väldigt ogina och själviska. Det kändes nog rentav på gränsen till djurplågeri. Så vad gör man då som hungrig och orättvist behandlad hund? Jo förutom att man är söt och stor så är man ju innovativ och provar alltid nya vägar. Mattes trappor hemma i huset smakar ju okay så varför inte prova restaurangens bord istället? Det skadar ju aldrig att testa.  Varvid, denna av matlukten dregel-stinna vovve, energiskt, ogenerat och aningen provokativt började tugga på bordskanten med sina gigantiska krokodilkäkar. Efter väldigt intensiva men lågmält väsande ”fy fy fyyyyyy”-kommandon (som Cesar Millan med höja ögonbryn skulle himlat åt)  så släppte Simba äntligen taget och vi suckade lättade….ända tills vi, alldeles för sent, insåg att han hade fått syn på en liten ynklig klick med potatis, som i räddningsaktionen mot bordskanten, hade råkat falla av min gaffel….och hamnat ganska långt under bordet.

Det fanns inte mycket plats under bordet men…nöden har förstås ingen lag. Är man hungrig så är man. Simba kastade sig därför med full kraft in under bordet och nådde sin potatisbit som antagligen försvann rätt ner i halsen utan att han hann känna en enda smaksensation. Men istället insåg han snabbt vad trångt det var där under. Och det är ju ganska läskigt när det är trångt, i alla fall när man, precis som matte, har en släng av klaustrofobi. Så i en snabbt annalkande panik försökte han desperat backa ut sin otympliga kropp, vilket inte är hundars bästa gren, varvid han samtidigt som stolarna sköts undan, slog huvudet hårt i underredet av bordet. Bordet vacklade varnande medan porslinet hotfullt klirrade när det närmade sig kanten.

Men bordet stod kvar och porslinet åkte, tack och lov, inte i golvet. En stukad Simba kom ut oskadd och lättad. Han satte sig därefter spakt ner, tätt intill min stol. Men vi kastade snabbt i oss resterna på tallrikarna och kände att det nog ändå var dags att gå.  Jag bad Livia hålla i kopplet medan jag reste mig för att gå och betala. Jag hade i bordshaveri-stressen förträngt det där med vår sega navelsträng. Min och Simbas. Så snart jag försvann runt hörnet förvandlades han från den klaustrofobiskt hungriga hunden till den extremt mammiga hunden. Han påbörjade genast sina varg-lika ylanden i högan sky som sedan direkt åtföljdes av hans mycket hund-främmande fågelljud som skär ända in i märgen. Och som förstärktes av den höga takhöjden i restaurangen. ”Maaaaaaaatteeeeeeeeeee kom tillbaaaaaaaaaaaka!!!!!” Jag ignorerade de andra gästerna som satt med gapande munnar och besticken fastfrusna halvvägs till munnen, log ursäktande åt den förskräckta servitören och sa  ”Han är som en bebis, bara ett och ett halvt år och fortfarande lite mammig…ja du vet säkert….” Nej hon såg inte ut som att hon förstod ett dugg men hon skyndade sig iallafall med betalningen och vi smet sedan ut genom dörren så fort det bara gick. Mätta och med stressnivåerna på topp.

Tack Grisslinge Krog för att vi fick ta med oss hunden men…… vi ses nog inte innan vi har etablerat  kontakt med Cesar.