Kan en sorg bli komplett?

De fem så kallade sorge-faserna utvecklades och publicerades första gången för mer än trettio år sedan. Dessa faser har sedan blivit en slags måttform för hur man bör uppleva sorg. De som sörjer förväntas gå igenom en serie tydligt avgränsade skeenden, för att till slut nå ”Acceptans”, och då skall sorgearbetet vara komplett. Men kan en sorg någonsin bli ”komplett”? Och vad menas ens med det?

De flesta känner till stadierna; Chock/Förnekelse, Ilska, Förhandling, Depression och Acceptans. De kommer upp på skärmen var man än läser om just sorg. De kommer upp i samtal med psykologer och terapeuter och de kommer upp i radio- och TV program som handlar om sorg. Faserna finns överallt. Accepterade och nästan skrivna i sten. Effekten blir att många tror att det faktiskt finns en riktig och en felaktig väg att gå när man har förlorat någon. Att det finns ett förutsägbart mönster som alla måste gå igenom. Om någon identifieras att vara i ett visst stadium, måste de stanna kvar tills de är “färdiga”, annars kommer deras sorgearbete att lida och de kommer inte att läka.

Men jag kan inte styra var jag är, vad jag känner och i vilken ordning jag skall känna en viss sak! Det är helt omöjligt. Jag önskar verkligen att de där faserna kunde stämma till punkt och pricka för mig. Men… sorg är ju lika individuell som kärlek: varje liv och varje väg dit är unik. Det finns absolut inget förutsägbart mönster, och ingen linjär progression om vart jag är på väg. Ibland är jag jätte-ledsen på ett nästan destruktivt sätt för att nästa dag vara glad och känna mig hoppfull. Andra dagar lever jag i en fantasivärld där jag fullständigt är i förnekelse. Vissa dagar vaknar jag med en förtärande ilska för att senare samma dag känna mig nostalgiskt ledsen. Ibland kan jag tänka på minnen av henne med ett leende men minuten senare gå förbi ett fotografi och få den där isklumpen av chock i magen som jag kände den där dagen på sjukhuset. På riktigt gräsliga dagar blandas allt – ledsamhet, uppgivenhet, glädje, hopp, förtvivlan, ilska, chock, undran – till en enda oförståelig pinande känslostorm.

Det har gått etthundrafyrtiotvå dagar och jag rör mig fortfarande som ett skadeskjutet rådjur mellan ett spektrum av känslor som alla inte ryms i ens en enda av de fem utstakade så kallade faserna. Ingenting går enligt ett schema. Allt är upp och ner. Som en bergodalbana utan slut. Man vill hoppa av men man kan inte. För sorgen är inte bara en fas i livet, den är ju en oåterkallelig del av det.

Jag tror att sorge-faserna egentligen är känslor utan tid. Och jag tror inte att de alltid följer ett visst mönster. De är mer som gemensamma erfarenheter som människor har haft, men de är inte nödvändiga erfarenheter. För vi är alla olika. Jag tror inte ens att de från början var menat att tala om för oss vad vi känner, vad vi borde känna och när vi bör känna det. De var inte avsedda att diktera om vi hanterar vår sorg “korrekt” eller inte. Jag tror att de var avsedda att normalisera en extremt icke-normal tid. De var avsedda att ge tröst. För man behöver tröst, och kanske något att tro på, när jorden slutat snurra.

Så jag förstår samtidigt att många tror på sorge-faserna. Och att de verkligen kan ge tröst och stöd.  För döden skapar en sån oerhört smärtsam och fullständigt desorienterande tillvaro. Den ställer hela livet på ända. Och då vill man ha en slags karta, en tydligt avgränsad uppsättning steg som garanterar att man får ett slut på den där tärande smärtan som är som en ständigt påslagen svets-låga i magen. Men även om jag tror att de kan vara bra för en del, vilket jag respekterar, så tror jag inte att de funkar för alla.

Så för att återgå till min inledande fråga, om sorg kan bli komplett genom att man når acceptans;

Det korta enkla svaret för mig själv är NEJ. Man sörjer för att man älskar, och sorg är det naturliga svaret när någon vi älskar har tagits ifrån oss. Men sorgen har sin egen livslängd, som är, vilket jag skrev inledningsvis, unik för varje individ, eftersom varje människa men också varje kärlek är unik. Det finns ingen mållinje att passera för sorgen bryr sig varken om faser eller om tid.  Jag kan finna lugn i att läsa att de känslor som identifieras i de olika faserna är naturliga men det finns inga steg eller faser som rimligtvis kan innehålla allt jag känner av kärlek och smärta. Inte heller när dessa känslor visar sig.  Jag tror aldrig att jag riktigt kommer att acceptera det som hände. Att hon inte fick leva kvar här hos oss. Därför är också tanken att sorgen blir komplett när man har gått igenom stegen, för mig, helt orealistisk.

Min Acceptans är att låta min unika sorg existera som en del av mig och låta den blanda sig med all kärlek och alla andra känslor jag känner.  Jag accepterar att sorgen och saknaden alltid kommer att vara en naturlig del av mitt liv. Precis som kärleken för henne är och alltid har varit. Och jag accepterar samtidigt att livet aldrig mera blir helt komplett utan henne. Älskade Malin.

1269761_10201312921856546_1636974725_o

Hammock-drömmar och tulipan-sånger

Ännu en födelsedag. Ännu ett år. 2017 började denna speciella dagen klockan 0545 med kaffe på sängen. Kaffe, och pepparkakor som ett perfekt substitut för tårta. Och ett brunt platt paket. I paketet låg det två bilder. En på min sommar-hammock-säng-dröm som går att fälla till en ute-säng och en på Teatergrillens restaurang där jag och min kulbo var på vår första dejt en gång för hundra år sedan. Så jag fick både min sommardröm och en nostalgimiddag. Och min kulbo säger att han inte vet hur man är romantisk! Det blev en bra början på ännu en födelsedag.

Men mina egna födelsedagar känns inte så värst märkvärdiga numera. Eller om de ens någon gång har gjort det. De är liksom bara dagar. Och jag är inte och har aldrig varit så värst förtjust i att stå i centrum. Även om det är roligt med lite presenter då och då, det går ju inte att förneka. Och blommor. Jag älskar att få blommor. Helst oväntat. Det är lite magi i det.

Men ändå… trots det här nedtonade födelsedags-tänket så är det nog så att jag förväntar mig det… invanda. Och att jag faktiskt tycker om det. En stillsam kaffe utan att man ens behöver sticka fötterna i tofflorna får sinnet att känna sig ganska behagligt bortskämt.

Med mobilen liggandes bredvid frukostens gröt-tallrik undrar jag vem som ringer först i år. Bror eller mor. Mamma brukar alltid ringa och sjunga Tulipanen. Ni vet, den gamla dängan ”Med en enkel tulipan ut på bemärkelsedan, jag har den äran jag har den äran att gratulera…” Den är ungefär lika helig i luren på födelsedagar som luciasången är på vartenda dagis i december. Man kommer inte undan. Och den kommer alltid innan klockan 0900.

När klockans digitala siffror på mobilen slog om till 0856 tänkte jag, mellan gröt-tuggorna, att om hon inte ringer inom fyra minuter så har det nog hänt något. Jag hade inte hunnit bli orolig men det fanns ändå där, som ett konstaterande. Två minuter senare ringer bror och meddelar att mamma är på väg till sjukhuset i ambulans p.g.a. andningssvårigheter. Och med det hennes Tulipan. Det kändes förvånansvärt tomt. Men hon var förstås väldigt ursäktad med tanke på omständigheterna.

Men sedan var det nästa person som alltid ringer den 2 April. Mitt födelsedags-samtal nummer tre. Efter mamma och bror. Som med sin glada röst säger ”Grattis älskade faster, min älskade extramamma”. Och sedan följer oftast en utfrågning i en enda lång utandning om ”Vad gör du? Fick du kaffe på sängen? Tårta? Vilken smak? Vilka var där? Vad skall du göra idag? Åhhh jag önskar att jag också var där! Allt blandat med några förtjusta ”awwwwww och åhhhhh” Och sen brukar vi, som oftast, avsluta med några löjliga djurljud och fniss. Jo jag vet att det låter fånigt det där med djurljuden, men det var liksom vår grej. Nåt vi alltid gjorde. Så naturligt onaturligt. Barnsligt men kul. Och väldigt fnissigt.

Men, hon ringde inte idag. Jag visste ju det, att hon inte skulle göra det. Jag vet att hon aldrig kommer att ringa igen. Men… vissa saker, ibland små och ibland stora, gör det så gräsligt påtagligt. Gräsligt för att det inte är en dröm att hon är någon annanstans. Någonstans runtomkring. Hjärtskärande onåbar men alltid i tanken närvarande.

Så jag gick ut och satte mig på altanen en stund. Ensam i solen, med en födelsedagstår på kinden och den stora ledsamheten som sällskap. När Simba, vår stora Berner vovve kom fram för att gentlemannamässigt slicka bort de salta tårarna så gjorde jag helt oväntat vårt kattljud. Det bara kom. Jättehögt. Som en leopard som legat på lur…och kommer på att den bara är en vanlig katt. Simba kastade förvånat (skräckslaget) bak huvudet och höll, i ivern att komma bort från denna vrickade matte, på att snubbla på torkställningen som stod bakom honom. Han sprang hela vägen bort till kaninburen och stirrade sedan misstänksamt bort mot mig som plötsligt skrattade medan tårarna rann. Så galet. Vi brukade göra såna där ljud till varandra på stan,jag och Malin, när vi shoppade, på bussen, överallt… så mycket fniss. Alltid så mycket fniss. Och det fick mig att le mellan tårarna. För det är fina minnen. Och de är mina. Som jag har kvar. Alltid.

Jag tog ett djupt andetag och hämtade kopplet för att ta en promenad. Då ringde mobilen i fickan. Det var en vän som sa grattis och sjöng Tulipanen, som kompensation för mammas uteblivna skönsång. Hon gjorde mig sällskap hela vägen i solen runt Mörtnäs. Väl hemma ringde det igen så snart vi hade lagt på. Jag tillbringade ytterligare en stund i stolen på altanen, leende med en älskad i luren.

Och så fortsatte det. Resten av dagen. Alla tre barnen ringde, vänner ringde, kärleksfulla sms trillade in och Facebook plingade på med nya notiser.
Sedan ringde mamma otippat. Hon trotsade doktorn, sin kraxiga stämma och sin andnöd och sjöng Tulipanen iallfall. För det är nog det som vi mammor är bäst på, att i ur och skur, hur vi än mår, försöka att få våra barn att må så bra som möjligt.

Så det här med födelsedagar. Det är nog inte så dumt ändå.

Mjauuuiiiiiii (den var till dig älskade Malin)