Min väska är packad. Imorgon för exakt ett år sedan var jag också på väg. Efter ett telefonsamtal tidigt på morgonen som blev början till ett slut som aldrig har upphört. För hur kan man släppa taget när man fortfarande inte riktigt har accepterat? När bara hjärnan har gjort det men inte hjärtat. Jag förstår inte att det redan har gått ett helt år. Ett år längre bort från senaste gången jag hörde hennes röst. Ett år bland vilsna människor på en vrakspillra. Som drivved för vinden. Varje dag färdande åt ett nytt håll utan möjlighet att styra. Alltid med någon på väg att drunkna, i tårar som ibland inte…