Sju veckor har nu gått sedan första dagen i PT-kampen. I fredags hade jag en vilodag med bara mat-intag och soff-häng som sysselsättning. Dels för att kroppen behövde lite (årets underdrift) vila men mest för att boosta på förbränningen. Den är ju, som bekant, lite frustrerande långsam i min övremedelålderskropp. Jag hade längtat sååååå efter den dagen. Att bara få vila. Och ÄTA, alltså även äta annat än vad jag har haft på schemat de senaste sju veckorna. Kvällen innan var det nästan så att jag dreglade i kapp med hunden bara jag TÄNKTE på kylskåpet och vad som väntade där. Jag skulle nämligen till och med få äta två…

Sex veckor av intensivt tränande…och bara fyra veckor kvar. Förändringen går inte lika fort som jag hade hoppats…trott…. men man får väl bara inse att man faktiskt inte är tjugofem längre. Inte så att det inte går åt rätt håll, för det gör det. Verkligen! Jag har både gått ner i vikt, minskat fett och ökat muskler. Helt plötsligt kan jag använda en massa saker i min garderob från min storlek trettiosex-period igen. Och DET är ett jätteplus! Både för mig och plånboken. Nu får mina kaftanliknande DiLeva—skjortor hänga och damma istället. Men det här med muskler…. det är som om att de leker kurragömma med mig. Herregud jag tränar…