Lycka = Två kexchoklad

Sju veckor har nu gått sedan första dagen i PT-kampen.

I fredags hade jag en vilodag med bara mat-intag och soff-häng som sysselsättning. Dels för att kroppen behövde lite (årets underdrift) vila men mest för att boosta på förbränningen. Den är ju, som bekant, lite frustrerande långsam i min övremedelålderskropp. Jag hade längtat sååååå efter den dagen. Att bara få vila. Och ÄTA, alltså även äta annat än vad jag har haft på schemat de senaste sju veckorna. Kvällen innan var det nästan så att jag dreglade i kapp med hunden bara jag TÄNKTE på kylskåpet och vad som väntade där.

Jag skulle nämligen till och med få äta två kexchoklad! TVÅ hela kakor. Och just dessa två gul-rutiga gourmet-paket tog upp….ja okay jag erkänner-  osunt mycket av min tankeverksamhet hela torsdagen. Men jag har alltid älskat kexchoklad. Speciellt om man lägger dem i kylskåpet så att de blir så där riktigt kalla. De får inte vara svettigt varma så att de kletar av sig på fingrarna. Och kexet inuti skall vara lite hårt och samtidigt sprött, så att det smular ordentligt i stora sjok när chokladen lossnar och faller ner och fläckar allt man har på sig. Mmmmm…. Jag funderade länge på hur jag skulle fördela dem under dagen.  Kanske dela upp dem i rutor? Kanske ta en på morgonen och en på kvällen? Eller spara det mesta till kvällen och ha som fredagsmys? Möjligheterna kändes oändliga! Innan jag gick till sängs lutade det mycket åt att dela upp dem i små portioner under dagen för att ge mig själv små “treats” allt eftersom. Men….. det blev inte riktigt så.

Båda kakorna var skämmigt nog slut redan klockan 08.55. Det gick liksom inte att hejda. Jag började med en liten bit till morgonkaffet…och sen…ja det var som om att det var någon som TVINGADE mig till kylen för att bryta av nästa bit, och nästa….och nästa. TROTS att jag hade lagt dem längst in i kylen bakom alla såna där burkar med saker som man tror kommer till användning men inte ens vet vad det är längre. Allt för att göra det lite jobbigare att ta fram dem. Men det hjälpte inte ett dugg. En gång sockerberoende alltid sockerberoende. Eller är det bara karaktären som brister? Eller var det helt enkelt så att jag bara ville unna mig? Nej, jag väljer att tänka att kexchoklad…helt enkelt är kexchoklad. Totalt oemotståndligt.

Men iallafall, det här med att plötsligt få vila och äta massor när man varit extremt strikt med kost och träning i ett antal veckor. Det VAR verkligen underbart….åtminstone de första två timmarna. Ungefär till och med kexchokladen.  Men sen…. kändes det bara jobbigt, obekvämt och konstigt. Det liksom ryckte i kroppen att få röra sig. Och hela det här inrutade (till skillnad från den sega magen) livet som har blivit som en så naturlig del, blev helt omkullkastad. Vaddå soff-häng? Jag blev rastlös redan efter första avsnittet av nostalgi-tittande på Vänner säsong ett. Och DET är inte likt mig, jag är nämligen en professionell serietittare. Jag kan tok-titta mig igenom säsong efter säsong om det är något jag fastnar för. Jag kan till och med se om olika serier…..flera gånger. Det är nästan lite mani-varning ibland. Men nu….nej det gick bara inte.

Morgonen efter studsade jag upp ur sängen 05.35 och ryckte med mig en yrvaken vovve ut i spåret. Nu var det slut på såsande och luktande på varje gul kiss-fläck på vägen. Det fick bli stress-kissar och enbart stopp för att göra tvåan medan jag stod bredvid och gjorde, säkerligen mycket störande, hoppsa-steg. Det  var såååååå skönt att få röra sig igen. Befriande. Det blev som ett lugn i kroppen. Man andades ut. Och endorfinerna hade fest.

Därefter följde en helg av intensivt tränande. Lördags-team-träning, duo-träning med bästa träningskompisen och ensam-tråk-träning för mig själv. Och det var tufft, slitsamt, svettigt och utmattande. Heeeela helgen. Men det var ju det som var meningen, att jobba hårt för att se om förbränningen skulle öka i och med vilan och intaget av all extra mat.

Och gjorde den det då? Njaeeee, det  var väl inget att skriva om i tidningen direkt även om det iallafall inte går åt fel håll. PT-Nina säger att det kan ta några dagar och att vi kan få se mer förändring fram i veckan. Och det kändes helt okay. Jag kände mig bara lugn i att jag faktiskt har gjort mitt bästa, varenda dag. Jag har nu härmed, på heder och samvete, släppt in Tålamodet i kroppen. Känns lite nytt och konstigt men samtidigt bra. För vi har alla olika förutsättningar. Vi är alla olika. Och vi gillar olika (utom Trump då förstås) Jag  grämer mig ute ens. För varför skulle jag göra det? Jag är mycket friskare, sundare, smalare, har mera muskler än bara för sju veckor sedan och är i bättre form än när jag var 30 år. Och framförallt; Jag fick äta TVÅ hela kexchoklad i fredags. Jag ler fortfarande nostalgiskt när jag tänker på det.

Nu är det gasen i botten i tre veckor till, bara för att känna att jag säkert vet att jag har gett precis ALLT oavsett slutresultat. Jag är stolt över mig själv! Redan nu.

Har gener betydelse när man tränar?

Sex veckor av intensivt tränande…och bara fyra veckor kvar. Förändringen går inte lika fort som jag hade hoppats…trott…. men man får väl bara inse att man faktiskt inte är tjugofem längre. Inte så att det inte går åt rätt håll, för det gör det. Verkligen! Jag har både gått ner i vikt, minskat fett och ökat muskler. Helt plötsligt kan jag använda en massa saker i min garderob från min storlek trettiosex-period igen. Och DET är ett jätteplus! Både för mig och plånboken. Nu får mina kaftanliknande DiLeva—skjortor hänga och damma istället.

Men det här med muskler…. det är som om att de leker kurragömma med mig. Herregud jag tränar ju VARJE dag. Så var ÄR ni???? Helt allvarligt. Hur får ni ens plats att gömma er där under skinnet? Vakna!!!!! Jovisst, jag är smärt. Absolut…men det hjälper ju inte. Jag måste ju bygga muskler också! Mina armar skall ju bli sådär snyggt definierade, magen skall bli lite lagom rutig, ryggen skall spela violin av sig själv och benen skall bli starka och sakna knäöverhäng. Just nu är magen den som är mest med på mina planer. Ryggen och axlar börjar hänga på, men armar och ben…..de är bara…. smalare. Jag kommer snart att se ut som en flamingo.  Och hur i herrans namn får man en rumpa?? Alltså en riktig rumpa som syns även i profil. Jag har förstås aldrig någonsin haft en sån där uppnosig tonårs-rumpa och det är väl en utopi att tro att den plötsligt skulle resa sig mot skyn  …men den kan väl åtminstone …jag vet inte….titta lite bakåt? Eller halvuppåt kanske? Jag begär verkligen inte så mycket. Bara en liten liten ynka höjning över havet.

Så när man sliter och sliter utan att det syns så värst mycket så börjar man undra hur mycket av en persons ökningar i styrka och muskelmassa som beror på gener och hur mycket som beror på träning och kost. Ofta hör man att generna har en väldigt liten eller ingen inverkan. Nina, vår PT-guru,  säger att det absolut har betydelse. Och henne litar jag blint på. (utom när hon säger att utfalls-steg är det bästa som finns) Men som vanligt ville jag ändå googla lite i ämnet.  Och jodå,  det har visst betydelse. Det finns studier som visar att det till och med kan ha STOR betydelse. Så, tack mamma och pappa! Vi kommer alltså från en muskelmesbyggar—släkt. Förutom knäppa tår och att jag föddes med päls på ryggen har jag alltså också svårt att bygga muskler trots att jag sliter mitt anletes svett dag ut och dag in. Och ja det där med päls på ryggen är sant. Vi är en väldigt….hårig släkt. Nästan lite ap-lika. Min rygg-päls försvann dock efter ett tag men min bror, som i övrigt ser väldigt svensk ut, måste ha huvudet rakat för hans hår växer uppåt och utåt, precis som på min egen son. Om de inte håller håret i schack ser de ut som två övervintrade disco-afron från sjuttiotalet.  Tur att de är så fina i sina korta frisyrer. Men jag älskar dem förstås även med deras underliga krull. (Bara så ni vet ifall ni skulle råka läsa vad jag skriver)

När det gäller gener så har min mamma, precis som jag själv, alltid varit smärt (ja okay, tack för det då mamma – det uppväger iallafall pälsen och tårna) Mamma har dessutom tränat jättemycket genom åren. Mmmm hon var verkligen en riktig träningsnarkoman..ish… Hon tränade genom att sträcka sig efter chokladasken eller att dippa chips likt en snacks-champion. För det spelade ju liksom ingen roll vad eller hur mycket vi åt, vi såg likadana ut ändå. Båda två. Vi la inte på oss ett gram hur slappa och slöa vi än var. Det vill säga ända till slutet av medelåldern då vi helt abrupt och chockartat blev ….som alla andra. Det gick inte längre att äta kanelbullar till frukost, ett kilo godis per dag och en chipspåse till TV soffan på kvällen. Plötsligt gick vi upp i vikt! Det kändes helt absurt. Och fruktansvärt orättvist. Varför ändra våra liv sådär utan att ens varna innan. För det liksom smög sig på. Som en förklädd inbrottstjuv om natten. En tjuv som helt fräckt snodde det goda onyttiga livet. Ja just det där livet som la grunden för mina inre fettdepåer som jag slåss med nu. Trots att jag faktiskt HAR tränat på riktigt. Alltså på gymmet och inte i chokladasken.

Men tillbaka till musklerna. Man får inte ge upp för att man inte har några bra muskel-gener. Vi med lite sämre förutsättningar kan också nå imponerande resultat och prestera långt bättre än gemene man oavsett vad vi ger oss på. Det krävs bara lite… mer. Lite (mycket) jävlar anamma och en obändig vilja att inte ge upp. Man måste ge drivkraften och  tävlingsinsikten utrymme.  Idag, efter ett en timmes cardio-pass med efterföljande ryggpass, fick jag tillåtelse av min PT att äta banan och riskaka när jag kom hem. För även min hjärna har börjat bli lite seg (…are) av proteinkosten och all fysisk träning. DET var dagens drivkraft för mig.  Det kändes som att jag helt plötsligt kunde klara av vad som helst, efter bara en enda gul banan.

img_3290