Tuttarna som försvann

10 veckors intensiv-träning är slut, och vad har jag lärt mig?

  1. Tuttarna försvinner! Ja det är nog den stora (och enda riktiga) baksidan med detta. I ungefär åtta veckor smyg-höll kroppen kvar dessa båda klenoder, antagligen för att invagga mig i falsk säkerhet. De har ju alltid varit mitt…. ”flaggskepp” som många gånger har fått skeptiskt misstänksamma frågor som ”Hallå är ni verkligen äkta?” ”Nej men allvarligt, var är ni gjorda någonstans, vilken läkare?” Men jo, de ÄR superäkta. De har bara, som en extra gåva eller kanske kompensation för annan livs-skit, blankt trotsat tyngdlagen till och med efter barnafödande och idogt ammande. Fast under de här veckorna har det mest blivit sport-BH dag efter dag, så jag har liksom inte reflekterat så mycket över flaggskeppets vara eller inte vara. Det sitter ju liksom där det sitter när man tränar och svettas dygnet runt. Bestämt inklämt och tillplattat i tajt sammanhållande stretch. Ungefär som i en mjukare form av mammografi-maskin. Men så en dag, i vecka åtta (låter som en graviditet, men man räknar verkligen intensivt veckor även i såna här sammanhang) skulle jag ta på en av mina vanliga BH,ar efter den välbehövliga duschen. Frågan ”Är ni äkta” ändrades nu drastiskt till ”Är ni vänd-stekta” Arghhhhhh! Två ynkliga stekta ägg skvalpade där längst ner i den fina spets BHn. Herregud. Skeppet hade sjunkit till botten! Som värsta Titanic …eller i det här fallet;  Tit-tanic… Jag visade motvilligt upp den sorgliga synen för min andra hälft som verkligen försökte hålla god min, men jag såg hur sorgen ofrånkomligt vällde upp över den hastiga bortgången av de kära tvillingarna. Jag tror (trots att ett omedelbart erbjudande om silikon-fest inkom) att vi får hålla likvaka  eller kanske bara investera i en vadderad push-up i en mera lämplig storlek. De kan göra underverk med de allra stektaste ägg…tror jag i alla fall.
  1. När man ändrar diet och börjar med proteinpulver som tillägg – ha ALLTID, och jag menar verkligen alltid,  med toapapper i fickan på dina power-walks och intervallträningar! Det är som att ha säkerhetsbälte i bilen – så enormt mycket tryggare. Say no more.
  2. Det är super-viktigt att ha realistiska förväntningar på hur snabbt resultaten kan komma. Det krävs t.ex. flera års regelbunden och hård träning innan man kan jämföra sig med Linda eller Arnold i Terminator. Inte för att jag suktar efter att se ut som Arnold men Linda Hamilton var ju imponerande då det begav sig. Jag trodde naivt när jag började den här tävlingen att musklerna bara skulle.. poppa upp som popcorn i micron. (fast på armarna då) Men så är det alltså inte. Hur stor muskelmassa man kan utveckla beror nämligen också på vilka gener man har, vilket jag redan har givit mina föräldrar en skopa för i ett tidigare inlägg. Jag är en snigelmuskelbyggare. Simple as that!
  3. Man måste äta MYCKET för att bygga muskler. Om man inte får i sig tillräckligt med proteiner och kalorier tar det bara extra lång tid. Och man riskerar istället att sluta som en hålögd magerskata med synliga blodådror. Och det är dessutom viktigt att äta på regelbundna tider. ALDRIG hoppa över eller ”inte ha tid” att äta. Jag har också slagit knut på mig själv för att lära mig att tillaga kyckling och lax på hundra olika sätt för att försöka lura mig själv att jag inte äter samma sak varje dag. (ja jag är lättlurad men jag bjuder på det) (Känner mig lite som Top Chicken Chef)
  4. Träningsbelastningen är den mest utslagsgivande faktorn när det handlar om styrketräning. Tränar man med för lätta vikter stimuleras inte musklerna till att växa. Det krävs att man tränar med så pass tunga vikter att man bara orkar göra mellan 6 och 12 repetitioner. Verkligen jättejobbigt! Usch jag var ju nästan lite rädd för de där stoooora vikterna på andra sidan av lokalen. Försökte länge låtsas som om att de inte fanns. Coach Nina fick verkligen kämpa för att övertala mig att släppa taget om de ”lite mer” mesiga 2-3 kilos vikterna. Men det gick! Nu står jag där i gymmet och skulpterar mina nya rundade axlar med hantellyft åt sidan med 12-20 kilos vikterna istället. Nej inte hela vägen upp, jag är fortfarande en mager muskelsnigel, men det behövs inte, för ibland är det de SMÅ rörelserna som gör susen….och de bränner som satan.
  5. Vågen är totalt överflödig, i alla fall när det gäller vikten. När vi började var jag en typisk pommes frites. Relativt slank på utsidan men smällfet på insidan. Nu är jag nog mera en sparris. Fortfarande slank men nu både på in och utsidan. Så håll koll på det inre fettet istället för antal kilon! Många lite rundare personer var långt mer hälsosamma än mig när jag började den här resan. Vägra vara en pommes! Det kan vara farligt, även om man tycker att de slimmade jeansen sitter perfekt.
  6. Sist men inte minst har jag har lärt mig att man klarar så mycket mer än vad man tror. Fyra timmars träning per dag i tio veckor. Det ÄR jobbigt, slitigt och ibland mördande tungt men samtidigt otroligt roligt och inspirerande. Att ge hundra procent hela tiden, att aldrig ge upp, oavsett hur motigt det är ibland. Att pusha varandra i gruppen. Det är en härligt underbar känsla. Jag är så grymt stolt över mig själv att jag klarade hela vägen! Heja mig!!

Och vad händer nu? Jo nu väntar vi på fredag då vi får resultaten under galamiddagen och sedan är det dags för nästa mål; att äta upp mig lite och bygga muskler i min egen kroppstakt. 5 dagars träning per vecka, två vilodagar och en dag med att unna sig sånt som är gott…. Eller ja i alla fall lite godare. Och förstås, alltid fasta mattider, mellanmål och tid för återhämtning.

Stort gigantiskt tack till vårt inspirerande PT-team Anna, Cassandra, Angelica och Micke och framförallt till kunniga duktiga fantastiska Coach Nina Säbom som fick mig att alltid ta ett steg till.

Utvändigt slank men invärtes fet

Nu är det bara fem dagar kvar till fjärde veckans inmätning och tolv dagar kvar till halvtid av mina tio veckors kropps-omformning. Det går alldeles för snabbt! Jag tycker att jag följer instruktionerna i schemat till punkt och pricka men trots att jag känner att musklerna finns där någonstans (ja det gör ju lite ont iallafall), att magen börjar få en fast form (Yes! Wihoooo!) och att det är inte så mycket som väller över jeans-linningen längre, så händer det inte så mycket på min fettprocent! Hur är det möjligt?? Jag tränar varje dag, flera gånger. Jag äter inget socker, mest protein och bara nyttigt fett. Men enligt mätningar så är jag fortfarande invärtes överviktig (!) Men jag är ju slank på utsidan! Iallafall relativt slank. Har jag en fettdjävul som sitter och skrattar åt mig där inne? Som gömmer allt fettet när jag tränar och sen lägger tillbaka det? Eller en stor binnikemask som äter muskler istället för fett? Jag har ju till och med återgått till en tidigare mindre storlek i kläder men ändå gömmer sig det lömska fettet där på insidan. Det där fettet som det är tänkt att man skall komma åt. Eliminera. Elda upp. Krossa. Åtminstone ner till en acceptabelt hälsosam nivå.

Min PT säger att vi inte skall gå för mycket på siffrorna från den våg hon använder eftersom man helst skall väga sig i ett sånt där klaustrofobiskt BodPod-ägg för att få ett korrekt värde. Hon säger att vi skall fokusera på att vikten håller sig på de beräknade nivåerna, vilket den gör, men …arghhh det stör mig ändå! Jag vill inte vara invärtes överviktig! Så jag googlade lite mer om det här med invärtes fetma och hur det egentligen funkar.

Att mäta fettprocent visar alltså hur mycket fett vi har i relation till vår muskelmassa. Och det här med BMI och fettprocent det skall man tydligen inte alls blanda ihop. Typiskt för det kändes ju så fint att åtminstone ligga bra på DEN skalan. Men BMI anger sambandet mellan totalvikt och längden på en person medan fettprocent anger sambandet mellan totalvikt och fettvikt. Jag ligger alltså lågt på BMI skalan (men inom normalvärdet) men högt på fettprocent-skalan. Känns som om att jag borde ställa mig i fett-skamvrån med en skämshatt på huvudet.

Men hur högt och lågt kan man ha när det gäller fett? Vad är okay och vad är inte? Det är lite förvirrande med alla tabeller som visar olika. Ur ett globalt folkhälsoperspektiv så är en fettprocent under 10 % en indikation på undernäring och något som förekommer i svältkatastrofer. Samtidigt så skulle en aktivt manlig tävlande kroppsbyggare sitta och hulkande gråta i panik över att ha ett fettprocent på över 7 procent inför en tävling. Lite…vilseledande eller hur? Eller också är kroppsbyggare helt enkelt lite extrema…..ish.

kroppsfett1

Nedre gränsen för vad kroppen klarar av är 3-5% för män eller 6-8% för kvinnor. 6-8%!! Min fett-djävul skrattar nästan på sig när han vältrar sig i procent-depåerna inne i min buk. Ingen fara för undernäring här inte. Men vid dessa låga nivåer kommer kroppen också att göra allt för att återställa fettdepåerna. Det blir en strid för livet. Och det är inte alls bra för oss. Det är till och med väldigt farligt. Jag läste att människans lägsta fettprocent ligger på samma fettprocent som hos vilda djur. Alltför feta djur orkar inte samla mat och har mindre chanser att komma undan rovdjursangrepp, för lite fett gör att de inte överlever korta perioder av matbrist. Vilda djur som har oregelbunden tillgång till mat eller saknar naturliga fiender blir i regel fetare. Jag har alltså för få fiender! Jag får sluta upp med att vara så sympatisk och snäll.

Men vad som är konstigare är det inte verkar finnas någon högsta gräns för hur mycket fett en människa kan ha. Det finns människor som väger ett halvt ton (!) och överlever i många år, även om det inte är något att direkt eftersträva. Men det är ändå inte vad jag trodde, att det alltså går att leva mycket längre med ordentlig övervikt än med grav undervikt. En alltför hög fettprocent innebär förstås en risk för hjärt&kärlsjukdomar, det vet ju de flesta. Men det är flera andra aspekter som också spelar in. Det finns forskning som tyder på att fettprocenten är av mindre betydelse jämfört med aktivitetsgraden. En stillasittande smal person löper alltså större risk (!) att drabbas av sjukdomar i jämförelse med en fet person som motionerar regelbundet. Så upp och hoppa alla skrivbords-smalisar! Ut i spåret! Haffa en skivstång! Det räcker inte bara med att vara slank på utsidan. Och dessutom skall vi inte döma ut de som ser stora ut på utsidan, för de kan ha en mycket bättre hälsa än den som är smal.

Och sen var det det här med åldern. Ofta hör man att det är okej med en större fettprocent när man blir äldre. För då är det bara att slappna av. En bilring här och där, det är inte fredagschipsen eller gräddsåsen som gör det, det är baaaaara åldern. Och många tror att man inte kan röra sig lika mycket…för att man är äldre, och som följd av det så förlorar man en del av sin muskelmassa och ökar på de lömska inre fett-depåerna. Ja det gör man ju såklart om man inte rör sig. Men hallå! Man blir inte lam bara för att man har fyllt femtio. Och chipspåsen gör faktiskt fortfarande sitt till. Oavsett ålder. Om man är frisk och inte har några fysiska eller andra hälso- hinder så är det är ett val hur man vill att kroppen skall må, inget annat. Självklart så kommer krämpor med åren, kroppen slits ut och man orkar inte lika mycket, men man behöver inte för den skull sluta att ta hand om vår kropp och iallafall försöka. Vi bor trots allt i den till den dag vi dör. Och vi vill väl ändå bo så bekvämt som möjligt?

Kolla bara på den här inspirerande kruttanten som har passerat sjuttio år:

5434fb51926169asjuttiotrec9d1b723be8583f78

BodPod ägg och kinder ägg

Igår var det invägning och fotografering av före-bilder för PT-kampen.

Man skulle alltså ta reda på mängden kroppsfett – och därmed också den fettfria vikten – den som består av muskler, inre organ och skelett. Scary. Känns lite som att mäta dödvikten.

I vårt fall fick vi , en och en, kliva in i ett äggliknande mätinstrument som kallas BodPod. Ja bedöm själva vad ni tycker att det liknar på fotot ovan. Antingen ägg eller ett stort utomjordiskt….organ…. Jag föredrar definitivt att se det som ett ägg. Det andra alternativet skulle ha känts ganska så…. oanständigt och obekvämt. Detta….ägg….mäter alltså volymen på kroppen genom att se hur mycket luft den tränger undan inne i kapseln. Via beräkningar på densiteten på kroppen kan man sedan komma fram till andelen kroppsfett. Så det var bara att kliva i ett ägg för första gången sedan man var ett embryo och ignorera den analkande känslan av klaustrofobi när man satt där, stilfullt iförd underkläder och röd badmössa, med löshullet till allmän beskådan för operatören av tingesten.

Vad beträffar resultatet så låt oss säga att jag låg inom Acceptabel Nivå… tror jag… men bara snudd på. Vilken chock! Jag är ju ändå ganska så …slank….eller åtminstone slank med lite nytt ålders-hull. Löshull. Nåja, även lite hänghull här och där, det skall erkännas. Uppenbarligen har fettet lömskt smugit sig in på insidan utan att det har märkts alltför mycket på utsidan. Men det är ointressant för nu skall det ju ändras. Fettgömmmorna skall ner på en hälsosam fitness-nivå.

Efter invägning och fotografering bar det iväg till gymmet för ett första pass. Tillsammans med gruppen. Alla var laddade. Vår träningsgrupp består av mig själv, två såna där avundsvärt vackra tjejer i 20 års åldern, en blond och en mörk, söta som socker båda två. Sen har vi två män i medelåldern som känns lite som Bill & Bull eller Humle & Dumle. Lika på något sätt. Big Boys. Känns som om att de skulle passa på en Harley Davidson, iförda skinnjackor, bakåtlutade med benen lojt utsträckta på en färd från Kentucky till Texas. Sen har vi slutligen en snygg inspirerande kvinna i min ålder som har gjort det här flera gånger. Vilket märktes, för hon spöade skiten ur mig både med de avskyvärda utfalls-stegen och när vi skulle skjuta en tung jävla tingest fram och tillbaka längst en bana. Ursäkta mitt språk, men fy fan, jag höll nästan på att spy på tillbakavägen. Jag tror att mitt inre fett fick en chock.

Efter 1 ½ timme …ja EN OCH EN HALV TIMME….så säger vår PT att “Nu kör vi en avslappningsövning innan vi är klara” Jag tror att vi alla kände en stor lättnad och gemensamt slappnade av, ni vet så där när kroppen nästan darrar till av längtan efter vila. Som att få skugga och ett glas vatten efter tre dygn i Sahara öknen. Men vår, eller åtminstone min, definition av avslappning stämde noll överens med vår PTs definition. Vi skulle vara kvar i öknen utan vatten och köra långa steg längst med banan, sen vridsteg längs med banan och sen…spurt längst med banan. Helt ärligt så gör spurt mig inte ett dugg avslappnad! Jesus. Men sen fick vi äntligen lägga oss ner på rygg och hon kom och skakade loss ben och armar på oss. Sååååå skönt. Jag kunde ha somnat där på mattan och låtit andra köra över mig med den där helvetes-manicken utan att det hade gjort ett dugg.

När jag kom hem kändes det underbart skönt, med ansträngnings-avslappnings-pirr i hela kroppen och ett stolt inre för att jag verkligen gör det här. Ja jag vet, vi har bara klarat av dag 1 av 75 men ändå…..

Idag väntar gympass, besök på sjukhuset och sedan kvällspass. Som ett kinderägg, fast utan choklad…och om man ser gympassen som en leksak.