Posted on

Tigermammans blind-date-goes bad

Sitter vid poolen, den EGNA poolen, i tystnaden med en kopp rykande kaffe medan solen försöker ta sig uppöver bergen. Känns ”ganska” så behagligt. Nej det var ljug, det känns VÄLDIGT behagligt, jag har faktiskt inget alls att klaga på. Efter nio timmars behövlig sömn är jag definitivt redo för en vecka med sol och träning.

Men innan vi åkte var det annorlunda. Min stora son, artonåringen, som skulle bo själv hemma under veckan, hade bestämt sig för att ha en utekväll på stan, kvällen innan vår avresa. Och det är förstås helt naturligt. Vilken artonåring går inte ut med sina polare ibland? Och jag vet att han sköter sig. I alla fall så inbillar jag mig det. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att jag ALDRIG kan somna innan han kommer hem! Men alltså allvarligt vad är det för fel på mig? Är det en sån där mamma-grej? För inte ligger väl pappor och oroar sig fram till småtimmarna bara för att deras son är ute och dricker några lagliga glas öl på krogen? Han är ju arton år. Nästan….typ….vuxen, även om han vid vissa tillfällen har en benägenhet att falla tillbaka till ap…förlåt småbarns-stadiet. Åtminstone när det handlar om ordning, reda och hygien.

Men i alla fall, där ligger jag och vänder och vrider mig i sängen, jättetrött med den stressande vetskapen om att jag måste upp senast klockan 0500 för att inte missa planet till den efterlängtade solen. Och jag VET att jag egentligen inte har något att oroa mig för. Han är ju med sina kompisar! De tar hand om varandra. Och återigen, han är arton! Hur länge skall jag hålla på så här? Hur skall det gå när han flyttar hemifrån? Herregud, kommer jag ALDRIG att få sova då? Eller släpper det kanske när jag ändå inte kan ha koll? Jo antagligen.

Men nu bor han hemma och där ligger jag, sömnlös. Efter några timmar inser jag att det kommer bli en lång natt. Det hjälper varken med Framgångs-podden eller God morgon Världen i lurarna. Jag provar även Psykiatrikerna och därefter Mord-podden, men den senare hjälper verkligen inte att radera tankar om vad som kan hända med berusade ungdomar på stan mitt i natten. Ingenting får mig att komma till ro. Tigermamma-sinnet är definitivt påslaget. Jag inser att jag inte kommer att somna innan alla ungarna är i boet. Så är det bara.

Klockan 0130 hör jag den plötsligt, ytterdörren som förvånansvärt tidigt försiktigt öppnas, steg till badrummet, rinnande vatten och sedan några steg till och en dörr som stängs. Jag vet att det är den saknade ungen, jag känner lättnaden som en stor fri fågel i bröstet. Men bara för säkerhets skull så tassar jag upp och kikar för att försäkra mig om att det är hans dörr som nu är stängd. Mitt kontrollbehov är minimal…isht. Men man vet ju aldrig om det är grannen som har gått fel. Men det ÄR tigerunge nummer tre! Så jag kryper ner i sängen igen. Underbart säker på att nu åtminstone få sova i fyra och en halv timme innan det är dags för uppsittning.

Jag lägger huvudet på kudden, borrar in mig i duntäcket och sluter nöjt ögonen. Jag inväntar spänt min försenade dejt med John Blund. Men nej, inget händer. Det känns som en blind date goes bad. Jag sitter, nej ligger där och väntar … usch så slampigt av mig på en blind date men ändå. Jag är förväntansfull med en ros synlig från bröstfickan, John tittar in, får syn på mig men konstaterar snabbt att jag inte alls är hans typ, han gillade antagligen inte troll-lockigt hår, svullna ögon och kudd-rynkor, så han drar som en avlöning. Och lämnar mig i sticket. Skit. Duntäcket känns åter igen som en alldeles för tjock, nästan fuktig filt och jag börjar på nytt spinna runt som en störtande helikopter i sängen.

Oron i magen tilltar. Och jag inser plötsligt att jag har glömt bort den förbannade resfebern. Det var DEN jag hade dejt med nu. Inte med John. Oron för tigerungen hade fullständigt skymt den några timmar men nu var det alltså fritt fram. Helvete! Ända sedan vår resa till Tsunami-Thailand julen 2004 har den funnits där som ett brev på posten, varje gång det är dags för avfärd. Resfebern. Det spelar ingen roll vart vi skall. Men om inte alla är med så blir det…minst sagt jobbigt. Vilket egentligen är korkat, för om något skall hända så är det väl ändå bättre att inte alla är med och drabbas? Men min resfeber är inte logisk. Och den blandas med tiger-bo-tänket. Att alla måste räddas, och absolut ingen får lämnas bakom.

Det har blivit bättre, absolut. Men den finns fortfarande kvar. Oron över att kanske inte komma tillbaka. Och vad händer då? En av tigerungarna är ju kvar hemma. Att han har en pappa som såklart finns där för honom, det raderar Resfebern fullständigt bort. Tankarna spinner. Har jag ordning på pärmen med alla försäkringar och annat av intresse? Herregud jag har inte städat ordentligt hemma, nu får de andra ta hand om det. Och min underklädeslåda i sovrummet… åhh nej, jag rodnar under täckfilten. Och hur skall det gå, vem skall curla min stora tigerunge, unghannen, när jag är borta? Hur skall han klara sig utan sin Tigermamma? Jag försöker tänka på det lite humoristiskt men det går inte riktigt hem. Inget är roligt just då. För min resfeber är faktiskt helt allvarlig. Jag känner ångesten komma krypande. Illamåendet. Och jag vill helst springa upp i hallen, packa upp och riva passet i små små delar. Men jag ligger där och vrider mig tills klockan på mobilen visar 0310. Då sätter jag i desperation på radion på Lugna Favoriter, och ser man på, nu kommer John plötsligt tillbaka. Han fick antagligen inga andra napp. Han nöjer sig nu med bottennapp och är till och med danssugen.

Så jag somnar äntligen och får en och en halv timmes behövlig skönhetssömn innan det är dags för avfärd. När jag halvt medvetslös klockan 0530 sitter i taxin får jag ett sms som säger ”Mamma, Ha de bra”. Och ett rött hjärta. Tigermamma-hjärtats bultande övertrumfar sömnbehovet så jag lägger armen om vår fantastiskt förväntansfulla tolvåring och tar ett nuärdetdagsförsemester-foto.

Posted on

Vad en kvinnlig konsult hinner med innan klockan 12 på dagen

Det finns egentligen inget stöd för att kvinnor är bättre på att göra fler uppgifter samtidigt och att män måste få fokusera på en uppgift i taget. Det är helt enkelt en myt. Män kan faktiskt också köra bil och skicka sms samtidigt. Så det så!  Men multitasking är något som många av oss arbetande mammor (och förstås en del pappor) av pur nödvändighet har utvecklat till en konstform.

Så här såg min dag ut fram till klockan 12 idag:

  • Slänga i första tvätten i maskinen – check
  • Energi-morgonpromenad med hunden 1 timma – check
  • Slänga första tvätten i torktumlaren och tvätt nummer två i maskinen – check
  • Mata och gosa med kaninerna och tvätta kanin-kiss från fönstret – check
  • Äta frukost med 12 åringen och samtidigt göra en första omslags-layout på en kvartalspresentation – check
  • Ta tempen på och sjukanmäla 13 åringen – check
  • Skjutsa 12 åringen till skolan och 18 åringen till tunnelbanan för första skoldagen efter influensan. Ringa ett jobbsamtal på hemvägen – check
  • Skriva till 13 åringens lärare och be om uppskov på matteprovet – check
  • Ringa mamma och kolla hur hon mår på sjukhuset medan jag lägger ur andra och in tredje tvätten i maskinen – check
  • Ringa ett samtal till medan jag hänger upp tvätt nummer två på tork – check
  • Skicka två förfrågningar om möten via LinkedIn – check
  • Svara på ett email i mobilen medan jag fixar dryck till sjuklingen- check
  • Åka och hämta upp 18 åringen som blivit magsjuk i skolan – check
  • Boka om ett möte som skulle ha varit då magsjukan slog till – check
  • Ringa och boka om tandläkartid för 13 åringen medan jag hänger tvätt nummer tre på torkställningen
  • Ringa sjukhuset och prata med mammas läkare medan jag slänger in tvätt nummer 4 i maskinen– check
  • Ringa Bror, mor och den andra ofriske och avrapportera vad mammas läkare sa medan jag slänger soporna i soprummet – check
  • Ringa Göteborgs kommun om hemhjälp och bli omkopplad 15 gånger medan jag dammsuger – check
  • Sammanfatta en faktura för tidigare uppdrag medan jag  emailar med försäkringsbolaget om vattenskadan – check
  • Gå ut en kort kisse-tur med vovven medan jag andas – check
  • Laga kyckling hoisin med ris till lunch – check

Tänk vad man hinner… om man utnyttjar varje sekund. Nu blir det en kopp starkt kaffe innan andra halvlek. Kära Farmor, var inte orolig, jag har stenkoll!  🙂

 

Posted on

Att bli gammal i kroppen men inte i knoppen

Ännu en lördagsmorgon då man är för långt bort. Mobilen ringer 07.15 och man ser mammas nummer på displayen. Hon mår inte bra. Hon har feber, hostar och har svårt att andas. Jag hade igår ordnat så att en jourläkare skulle åka förbi och kolla till henne idag vid lunchtid men jag förstod direkt att det inte var läge att vänta på. Så det blev ambulans igen. Och nu ligger hon inlagd på Östra Sjukhuset i Göteborg. Och min bror är på väg hem för att kolla till den andre som envisas med att han mår bra fast han inte gör det.Nästa stopp blir att åka förbi sjukhuset för att se till att mamma har vad hon behöver.

Jag får dåligt samvete över att bo för långt bort. Jag borde ju vara där, på plats och praktiskt hjälpa till. Istället sitter jag här i Stockholm med två febriga barn och ett uppdrag som jag äntligen har fått till medan brorsan far fram och tillbaka.  Men oron över att inte själv med egna ögon se hur de faktiskt mår gör att stressen byggs upp som en klump i magen.

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar är påfrestande både för föräldrarna och för de anhöriga. Föräldrarna vill inte ligga till lags och de vill klara sig själva, precis som de har gjort hela livet. Det är inget konstigt utan ganska så självklart. Och för oss barn, det har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller inte. Om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är detsamma och oron är densamma.

Man vill att de skall ha det bra. Att de skall ha en värdig tillvaro. Att de skall få den hjälp de behöver. Man vill inte att de skall förändras. Men samtidigt finns där en osynlig gräns som man inte kan passera. Man kan inte tvinga dem att ta till hjälp. De är individer. De är vuxna människor som har levt ett helt liv. Att plötsligt behöva ha en främmande människa som kommer hem för att ”ta hand om dem” det förstår jag skulle kännas ….jag vet inte…som ett nederlag? Som om att man är slut? Som att ens värdighet tas ifrån en? ”Nej vi behöver ingen hjälp” kan man höra trots att de har svårt att ens ta sig till affären de dagar som inte är bra. Och man blir frustrerad. Speciellt de gånger då det är svårt att hjälpa till själv. Man känner sig otillräcklig och självisk.

För visst skall barnen hjälpa sina föräldrar. Självklart. Jag hoppas att jag själv får den hjälpen den dag då det behövs. Och jag tror nog att vi gör så gott vi kan. Men det funkar inte på heltid. Att alltid finnas där. Istället finns den konstanta oron här hos oss. Har de tillräckligt med mat? Mår de okay? Behöver de medicin? De svarar inte i telefonen – har något hänt? För oss skulle det vara en enorm trygghet att veta att det kommer någon och ser till dem, att de har någon form av larm, att badkaret byts ut till en dusch så att de enklare kan sköta sin hygien, att säkerställa att mamma alltid får sina ögondroppar….
Att ha den tryggheten tar inte bort de saker som vi såklart hjälper till med ändå eller att vi pratar i telefon och hälsar på, för att vi vill. Men det skulle underlätta oron. Så ofantligt mycket.

Mamma, jag vet att du läser min blogg. I telefonen för en liten stund sedan sa du att du känner dig som en gammal kärring på riktigt nu. Men vet du vad, din kropp kanske är gammal och utsliten men ditt huvud och ditt hjärta kan fortfarande dansa. Så snälla, var vår förälder ett tag till, dansa med det du kan och hjälp oss hjälpa dig. För jag älskar dig och vill bara att du skall ha det bra.

 

 

Posted on

Man måste gå rätt igenom sorgen

Idag är det precis två månader sedan vår älskade Malin gick bort.

När man förlorar någon skulle det, på ett sätt, vara lättare, om allt hände på en gång. Och då pratar jag om sorgen. Att sorgen kom i ett enda stort fruktansvärt jordskred. Bara en gång.

Om minnet av hennes röst, hennes skratt, hennes kroppsspråk och hennes sinne för humor bara försvann som när en trollkarl svänger med sitt magiska spö och det kommer en puff rök…. Och sedan ingenting.  Nu ser du det inte längre! Gå vidare. Fortsätt leva. Som om att man kunde resa sig upp och gå rakt och stadigt efter att man bara en enda gång behöver ligga i den leriga gropen av ett sargat hjärta.

Men det är inte så det är. Istället försvinner alla levande bevis på hennes existens som en våg på stranden, och vågen blir allt mindre ju mer som vinden avtar. Och man vet, att till slut kommer det inte att finnas någon våg som kommer tillbaka med den tydliga närvaro som var hon. Det är en insikt som känns som en lång och utdragen känsla av förtvivlan. Något som man vet kommer, men man kan inte göra något åt för att hejda.

För varje ny dag markerar ytterligare en rotation av jorden, ytterligare en soluppgång och en solnedgång som placerar mig….oss alla, ännu längre bort från den senaste gången vi såg henne, den senaste gången vi hörde hennes röst, den senaste gången vi kramade om henne eller höll hennes hand i vår.

Och det finns inget botemedel mot tiden som okänsligt marscherar på. Som om att den inte förstår att vi bara vill att den skall stanna. Det finns inte ens en “paus” -knapp som vi kan trycka på för kunna hämta andan och låta hjärtat förstå den verklighet som kroppen och själen till slut måste acceptera.

Små saker som är obetydliga för dem omkring oss faller sönder till stoft mellan våra fingrar. Och vi vet att vi så småningom blir tvungna att sopa upp dem och lägga undan dem för alltid. Men man vill ju inte det! Man vill stoppa tiden. Behålla alla levande minnen. Allra helst gå tillbaka i tiden. För att ändra framtiden. För det känns så fel, så orättvist. Som att ha blivit lurad av livet.

Hennes vänner kommer att gå vidare, hitta nya jobb, gifta sig, få barn och uppleva andra spännande och utmanande livshändelser. Händelser som kommer att påminna om att hon aldrig fick möjlighet att göra detsamma. Vi kommer aldrig att få hålla hennes barn, hålla ett tal på hennes bröllop (vilket jag redan hade skrivit klart i mitt huvud), låta henne baka en tårta till mitt eget (om det någon gång händer, men vi visste redan hur den skulle ha sett ut) eller ha henne och den kommande familjen här på varma sommardagar igen.

Den subtila och ständiga förändringen som tiden orsakar håller mig ur balans. Så fort jag tror att jag står stadigt på en ny platå av förlusten, så rör sig jorden under mig och jag snubblar igen.

För det är ju så, att när någon man älskar helt oväntat dör, så förlorar man inte den personen på en gång; man förlorar henne i bitar under en lång tid.  Man förlorar henne vid sista andetaget men också när de sista praktiska sakerna med begravning, bouppteckning och annat är över, när posten slutar komma, när hennes doft bleknar från saker och kläder som finns kvar, när sms-konversationer försvinner på mobilen för att man har en inställning på max trettio dagar, när man har valt ut och ramat in alla favorit-fotografierna och placerat dem på hyllan, när hennes födelsedag passerar, när hon inte är med på alla andra högtidsdagar….

Jag vet att man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, utan man måste gå rakt genom den. Det finns inga genvägar. Livet upprepar sig aldrig och ingenting blir riktigt som förut. Jag läste någonstans, och har själv i någon tidigare post beskrivit, att det känns som om att något av sig själv har blivit amputerat. Jag vet att krafterna så småningom kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer ändå att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man har förlorat ett ben. För hela livet har förändrats.

Men idag är det, trots milstolpen på två månader och en avtagande vind, en dag då jag står stadigt på min nya platå efter dygnets rotation. Jag känner ledsnad men lugn. Och jag tänker på minnen med ett milt leende, för jag kan fortfarande höra hennes skratt tydligt.

Jag saknar dig Malin