Att bli gammal i kroppen men inte i knoppen

Ännu en lördagsmorgon då man är för långt bort. Mobilen ringer 07.15 och man ser mammas nummer på displayen. Hon mår inte bra. Hon har feber, hostar och har svårt att andas. Jag hade igår ordnat så att en jourläkare skulle åka förbi och kolla till henne idag vid lunchtid men jag förstod direkt att det inte var läge att vänta på. Så det blev ambulans igen. Och nu ligger hon inlagd på Östra Sjukhuset i Göteborg. Och min bror är på väg hem för att kolla till den andre som envisas med att han mår bra fast han inte gör det.Nästa stopp blir att åka förbi sjukhuset för att se till att mamma har vad hon behöver.

Jag får dåligt samvete över att bo för långt bort. Jag borde ju vara där, på plats och praktiskt hjälpa till. Istället sitter jag här i Stockholm med två febriga barn och ett uppdrag som jag äntligen har fått till medan brorsan far fram och tillbaka.  Men oron över att inte själv med egna ögon se hur de faktiskt mår gör att stressen byggs upp som en klump i magen.

Att ha gamla föräldrar där hälsan och orken sviktar är påfrestande både för föräldrarna och för de anhöriga. Föräldrarna vill inte ligga till lags och de vill klara sig själva, precis som de har gjort hela livet. Det är inget konstigt utan ganska så självklart. Och för oss barn, det har ingen betydelse om man har sina föräldrar i samma stad eller inte. Om man har femtio mils resa för att göra ett besök. Svårigheterna är detsamma och oron är densamma.

Man vill att de skall ha det bra. Att de skall ha en värdig tillvaro. Att de skall få den hjälp de behöver. Man vill inte att de skall förändras. Men samtidigt finns där en osynlig gräns som man inte kan passera. Man kan inte tvinga dem att ta till hjälp. De är individer. De är vuxna människor som har levt ett helt liv. Att plötsligt behöva ha en främmande människa som kommer hem för att ”ta hand om dem” det förstår jag skulle kännas ….jag vet inte…som ett nederlag? Som om att man är slut? Som att ens värdighet tas ifrån en? ”Nej vi behöver ingen hjälp” kan man höra trots att de har svårt att ens ta sig till affären de dagar som inte är bra. Och man blir frustrerad. Speciellt de gånger då det är svårt att hjälpa till själv. Man känner sig otillräcklig och självisk.

För visst skall barnen hjälpa sina föräldrar. Självklart. Jag hoppas att jag själv får den hjälpen den dag då det behövs. Och jag tror nog att vi gör så gott vi kan. Men det funkar inte på heltid. Att alltid finnas där. Istället finns den konstanta oron här hos oss. Har de tillräckligt med mat? Mår de okay? Behöver de medicin? De svarar inte i telefonen – har något hänt? För oss skulle det vara en enorm trygghet att veta att det kommer någon och ser till dem, att de har någon form av larm, att badkaret byts ut till en dusch så att de enklare kan sköta sin hygien, att säkerställa att mamma alltid får sina ögondroppar….
Att ha den tryggheten tar inte bort de saker som vi såklart hjälper till med ändå eller att vi pratar i telefon och hälsar på, för att vi vill. Men det skulle underlätta oron. Så ofantligt mycket.

Mamma, jag vet att du läser min blogg. I telefonen för en liten stund sedan sa du att du känner dig som en gammal kärring på riktigt nu. Men vet du vad, din kropp kanske är gammal och utsliten men ditt huvud och ditt hjärta kan fortfarande dansa. Så snälla, var vår förälder ett tag till, dansa med det du kan och hjälp oss hjälpa dig. För jag älskar dig och vill bara att du skall ha det bra.