Den nakna sanningen

Nakenhet. Varför är det ett sådant stigma kopplat till detta så naturliga tillstånd? Vi kommer till världen med rumpan bar, men vi lämnar den med själen utflugen, i vår bästa kostym eller finaste klänning. Som klädd för en sista fest. Mellan dessa två signifikanta händelser är vi nakna lite från och till. Vi badar, duschar och är kanske till och med modiga nog att sova utan pyjamas. Och vi är förstås också oftast nakna när vi hänger oss åt de verkligt trevliga delarna av livet tillsammans med dem vi älskar eller bara åtrår. Men det händer inte varje dag. Åtminstone inte numera. Man har ju så mycket annat att stå i också. Och ibland har man huvudvärk.

För några år sedan när jag åter tog upp träningen i mitt liv blev jag närmast chockad över vilken oproblematisk attityd till nakenhet som verkar råda i omklädningsrummen. Att gamla tanter ogenerat visar upp både buskar och bär mellan sina skåp och duschen hade jag ovilligt men suckande vant mig vid. Både vid besök på anrika Sturebadet och på det mer lokala Gustavsbergsbadet. Men att även unga och för all del medelålders tjejer och kvinnor så oproblematiskt står nakna och tänjer med sina intimrakade kroppar medan de rotar i sina skåp var helt nytt. Själv slog jag i början fullständigt knut på mig själv i mödan att få handduken att skyla mina gupp, veck och mest privata delar som inte alltid var helt ”up to date” i denna nya och bisarrt ohåriga värld. En del rakar till och med rumpan! Herregud vi har en hel generation som växer upp i tron att hår är äckligt. Jag undrar när vi alla skall börja raka huvudena också.

Men visst är det väl så att få områden verkar omgärdas av så mycket stränga, oskrivna regler och osäkerhet som just klädsel och avsaknad av klädsel? För mig är det är fortfarande förknippat med viss ångest att komma till en fest eller middag där jag helt har missat att ha koll på kvällens ”dresscode” och upptäcker att jag är för uppklädd eller tvärt om. Då vill jag helst gömma mig bakom gardinen eller få en fejkad magsjuka och vända i dörren. Samma sak om man, för en gångs skull, bestämmer sig för att släppa på den där eländiga blygseln genom att, med en plötslig självsäker knyck på nacken, droppa handduken och spatsera naken in i en bastu, bara för att upptäcka att det är en mix-bastu och att alla andra sitter i badkläder.

Mitt allra värsta nakenminne skedde dock inte i en sådan bastu utan istället under en höstlovsresa till Turkiet för ett antal år sedan. Jag var där med en väninna och våra båda söner, som då var i tolvårs åldern. Det var vårt allra första besök i Turkiet och vi bestämde oss för att vi självklart måste testa Hamam, behandlingen som använder ångande värme för att värma upp musklerna, mjuka upp huden och släppa loss endorfinerna i kroppen. Underbart!

Eftersom jag är en väldigt noggrann person gick jag förstås ner till SPA-receptionen redan dagen innan för att fråga hur proceduren gick till och vad man skulle ha på sig. ”Come here, in robe, yes” Var receptionistens tydliga och uttömmande svar. Jag försökte förtydliga min fråga ytterligare så att det inte skulle bli några som helst missförstånd. ”So no clothes, just robe?” Hon nickade bestämt och upprepade ”Come here, in robe, yes”. Därefter avfärdade hon mig med en diffus vinkning med handen som om att jag vore en ovälkommen bananfluga över ett kakfat.

Morgonen efter stod vi då där, jag och min väninna, förväntansfullt iförda hotellets vita bylsiga badrockar som skylde våra höstbleka kroppar med begynnande åldersfläckar som vi fortfarande låtsades var charmiga fräknar. Receptionisten skrev in oss och knäppte sedan bestämt med fingrarna likt en matador åt två svartmuskiga män i vita rockar. De båda turkiska hamam-männen kom genast kom fram och bockade artigt och i symbios, nästan som om att de satt ihop. Vi nickade försiktigt tillbaka. Vi kände oss nästan lite nervöst fnissiga inför vårt första turkiska äventyr.

”Leave robe here” sa receptionisten strängt till oss när vi tog ett steg åt höger för att följa efter de båda håriga männen. Jag tittade först förvirrat på henne och sedan på min väninna som lite oroligt väste med handen halvt kupad över munnen; ”Hon sa att vi skall ta av badrocken här! Skall vi gå nakna?” Jag la en lugnande hand på hennes arm, harklade mig och vände mig, i min självutnämnda roll som reseledare för vår lilla grupp, till receptionisten igen. ”Do you mean that we shall we leave the robe here, to you? Right here?” Jag pekade demonstrativt ner på en osynlig korg för använda badrockar framför hennes fötter. Hon himlade med ögonen och suckade irriterat. Därefter återupprepade hon långsamt och tydligt, precis som om att hon pratade med ett olydigt barn ”Yes madam. Leave robe here. Yes” Hon la till ett extra ”yes” efter det, bara för att understryka hur ofattbart obildad jag var i ämnet Hamam. Jag vände mig till min väninna och vi ryckte båda på resignerat axlarna. ”Ja ja, det var väl så det skulle vara”, tänkte vi båda. Det här var trots allt helt nytt för oss. Så trots att det kändes aningen olustigt att behöva spatsera efter de båda hamam-männen så som gud en gång skapade oss, så bet vi ihop. Nu var vi faktiskt på semester. Och på semestern måste man få vara lite ”wild and crazy”. Man får helt enkelt släppa på sin svenska tillknäppthet ibland. Därför gjorde vi precis som den omåttligt irriterade receptionisten hade instruerat.

Båda badrockarna föll ner och landade mjukt på det vita marmorgolvet nästan exakt samtidigt. Vi vände oss mot varandra och log lite generat men ändå stolta för att vi faktiskt vågade ta ett kliv utanför vår gamla inrutade komfort-zon. Men den känslan varade inte så länge. Vid anblicken av våra vita kroppar i all sin prakt flög receptionistens händer upp mot hennes mun medan hennes ögon förvandlades till två förfärade klot. ”Madams! No naked, No naked!” nästan ylade hon med gäll röst och pekade samtidigt på oss med ett svängande finger som var böjt i avsmak över åsynen av vad hon just bevittnade. ”No naked! ”Take away!” ”No naked!”skrek hon igen och viftade nu frenetiskt med sin ena hand som om att hon genom en besvärjelse skulle få våra exponerade veck att försvinna. Jag ryckte till som om att hon hade kastat något på mig och i chocken hade jag inte ens en tanke på att skyla det som skylas kan genom att ta upp badrocken igen. Vi bara stod där, två svenska medelålders kvinnor, fastfrusna mitt i denna oväntade naken-kalabalik som utbröt.

De båda hamam-männen hade tvärt stannat och förvånat vänt sig om. Men där bred sig två flin ut under mustascherna till skillnad från de förfärade miner som nu syntes på ytterligare två receptionister och en hotellanställd som, på grund av uppståndelsen, kommit springande i korridoren utanför. Samtidigt hörde vi det. Mumlet och fnisset någonstans i periferin bakom oss. Vi vände oss om, som för att verkligen försäkra oss om att även framsidan skulle förevisas föredömligt för den nya publiken och den lika nakna baksidan för receptionisterna och våra båda hamam-män. För där satt dom, femton personer som väntade på sina behandlingar, lutades mot den vita stenväggen längst bak i lokalen. Femton uppradade hotell-gäster på en grå bänk som vi helt hade missat då vi klivit in i receptionen.

Det visade sig alltså att man skulle ha badkläder på sig under badrocken när man är på Hamam. Men antagligen var detta så självklart att det inte skulle behöva nämnas.

Jag önskar innerligt att jag kunde säga att det stannade här. Att pinsamheterna var över. Att jag liksom hade gjort mitt för veckans underhållning. Men dagen efter vårt pinsamma hamam-blottande hade jag bokat in en ansiktsbehandling. På samma SPA. Jag menar, på allvar, hur fel kan en oskyldig ansiktsbehandling gå? När jag kom ner hade jag föredömligt satt på mig bikini under badrocken. Jag visades pinsamt nog in av samma receptionist från dagen innan och jag försökte att undvika ögonkontakt så gott det gick. Därefter tog terapeuten, som skulle göra mitt ansikte mjukt, lent och rent, över. ”Godday Madam, welcome. You take off all clothes in here” var det första hon sa. Jag kände ett obehagligt sting av deja vu fara igenom kroppen och kontrade blixtsnabbt i en försäkrande ton ”I have my bathing clothes on” ifall mitt rykte skulle ha föregått mig. Då rynkade hon pannan och sa insisterande ”No no madam, you take of all clothes in here” samtidigt som hon drog undan ett skynke där det fanns en krok och en liten pall. ”You wear robe” tillade hon sedan. Aha hon menade alltså att jag skulle ta av bikinin och bara ligga i badrocken. Jag vet att jag verkligen borde ha ställt frågan ”varför?”. Men…. jag gjorde inte det.

Istället tog jag av mig bikinin och stoppade lydigt ner den i ena fickan på badrocken. Därefter drog jag bort draperiet och gick ut i rummet och fram mot den uppbäddade britsen som såg makalöst inbjudande ut. Jag skulle just ta ett steg fram för att lägga mig ner då hon hindrande satte upp handen mot mig. ”No madame, you take off robe” Jag stelnade till. Jag kände direkt att…det inte kändes helt bra. Osäkerheten liksom bubblade till i min nakna mage.  ”But….I can do this in my robe, I have taken everything else off” sa jag snabbt för att verkligen förtydliga situationen under min badrock. Ja, jag borde nämnt bikinin specifikt, men jag trodde verkligen att det redan var noterat.

Hon la huvudet på sned och log försäkrande. Jag kände mig lite lugnad eftersom hon inte verkade lika bitchig som sin kollega. ”Madame no robe in bed, you take off, sheets are veeeeery nice for body” sa hon uppmuntrande. Jag tyckte att det var lite konstigt att göra ansiktsbehandling helt naken men det där med lakanen lät inte helt fel. Så ja, jag gjorde det igen. Jag knöt upp skärpet och lät rocken falla till golvet. Varvid det ack så smärtsamt bekanta ”No no Madam, No naked!” hördes från den nu plötsligt upprörda kvinnan som tagit två snabba steg bort från denna uppenbart frivola kvinna. Vis av erfarenheten, böjde jag mig denna gång snabbt ner och svepte om mig rocken igen. ”Fan fan fan!” ”This is facial” sa hon strängt och nästan lite äcklat nedlåtande. We do no naked appointments. This is a professional SPA!”

Resten av veckan höll vi oss ifrån dessa aktiviteter och vi vande oss till slut vid de roade blickarna från gästerna och de mer nedlåtande från personalen.

Men vad är det då som gör nakenhet så skamfylld för oss? Djur är ju nakna, om än lurviga, och i tiotusentals år var även vi människor det. Så vad är det som förändrades på vägen? Inte för att jag skulle vilja gå naken jämt men jag pratar om att åtminstone kunna se på både sig själv och andra utan att det varesig känns skamfullt eller roande.

Men faktum är att jag inte bryr mig lika mycket längre. Idag kan jag faktiskt titta på mig själv och känna mig lite stolt. Jag är stolt över att min kropp har givit mig styrkan att fortsätta när det varit jobbigt, att den gav mig barn, nöje, timmar av aktivitet och träning. Att det ibland gör ont ser jag som en påminnelse om att den fortfarande arbetar och är villig att förflytta mig till dit jag vill. Idag kan jag titta på mig i spegeln och tänka; ”Där är jag, med fel och brister men också med styrka. Den här kroppen, som är en del av mig, den är inte perfekt men den är öppen, snäll, stark och mjuk samtidigt. Min kropp är min nakna sanning. (Både här och i Turkiet)