Tigermammans blind-date-goes bad

Sitter vid poolen, den EGNA poolen, i tystnaden med en kopp rykande kaffe medan solen försöker ta sig uppöver bergen. Känns ”ganska” så behagligt. Nej det var ljug, det känns VÄLDIGT behagligt, jag har faktiskt inget alls att klaga på. Efter nio timmars behövlig sömn är jag definitivt redo för en vecka med sol och träning.

Men innan vi åkte var det annorlunda. Min stora son, artonåringen, som skulle bo själv hemma under veckan, hade bestämt sig för att ha en utekväll på stan, kvällen innan vår avresa. Och det är förstås helt naturligt. Vilken artonåring går inte ut med sina polare ibland? Och jag vet att han sköter sig. I alla fall så inbillar jag mig det. Men det är inte det som är problemet. Problemet är att jag ALDRIG kan somna innan han kommer hem! Men alltså allvarligt vad är det för fel på mig? Är det en sån där mamma-grej? För inte ligger väl pappor och oroar sig fram till småtimmarna bara för att deras son är ute och dricker några lagliga glas öl på krogen? Han är ju arton år. Nästan….typ….vuxen, även om han vid vissa tillfällen har en benägenhet att falla tillbaka till ap…förlåt småbarns-stadiet. Åtminstone när det handlar om ordning, reda och hygien.

Men i alla fall, där ligger jag och vänder och vrider mig i sängen, jättetrött med den stressande vetskapen om att jag måste upp senast klockan 0500 för att inte missa planet till den efterlängtade solen. Och jag VET att jag egentligen inte har något att oroa mig för. Han är ju med sina kompisar! De tar hand om varandra. Och återigen, han är arton! Hur länge skall jag hålla på så här? Hur skall det gå när han flyttar hemifrån? Herregud, kommer jag ALDRIG att få sova då? Eller släpper det kanske när jag ändå inte kan ha koll? Jo antagligen.

Men nu bor han hemma och där ligger jag, sömnlös. Efter några timmar inser jag att det kommer bli en lång natt. Det hjälper varken med Framgångs-podden eller God morgon Världen i lurarna. Jag provar även Psykiatrikerna och därefter Mord-podden, men den senare hjälper verkligen inte att radera tankar om vad som kan hända med berusade ungdomar på stan mitt i natten. Ingenting får mig att komma till ro. Tigermamma-sinnet är definitivt påslaget. Jag inser att jag inte kommer att somna innan alla ungarna är i boet. Så är det bara.

Klockan 0130 hör jag den plötsligt, ytterdörren som förvånansvärt tidigt försiktigt öppnas, steg till badrummet, rinnande vatten och sedan några steg till och en dörr som stängs. Jag vet att det är den saknade ungen, jag känner lättnaden som en stor fri fågel i bröstet. Men bara för säkerhets skull så tassar jag upp och kikar för att försäkra mig om att det är hans dörr som nu är stängd. Mitt kontrollbehov är minimal…isht. Men man vet ju aldrig om det är grannen som har gått fel. Men det ÄR tigerunge nummer tre! Så jag kryper ner i sängen igen. Underbart säker på att nu åtminstone få sova i fyra och en halv timme innan det är dags för uppsittning.

Jag lägger huvudet på kudden, borrar in mig i duntäcket och sluter nöjt ögonen. Jag inväntar spänt min försenade dejt med John Blund. Men nej, inget händer. Det känns som en blind date goes bad. Jag sitter, nej ligger där och väntar … usch så slampigt av mig på en blind date men ändå. Jag är förväntansfull med en ros synlig från bröstfickan, John tittar in, får syn på mig men konstaterar snabbt att jag inte alls är hans typ, han gillade antagligen inte troll-lockigt hår, svullna ögon och kudd-rynkor, så han drar som en avlöning. Och lämnar mig i sticket. Skit. Duntäcket känns åter igen som en alldeles för tjock, nästan fuktig filt och jag börjar på nytt spinna runt som en störtande helikopter i sängen.

Oron i magen tilltar. Och jag inser plötsligt att jag har glömt bort den förbannade resfebern. Det var DEN jag hade dejt med nu. Inte med John. Oron för tigerungen hade fullständigt skymt den några timmar men nu var det alltså fritt fram. Helvete! Ända sedan vår resa till Tsunami-Thailand julen 2004 har den funnits där som ett brev på posten, varje gång det är dags för avfärd. Resfebern. Det spelar ingen roll vart vi skall. Men om inte alla är med så blir det…minst sagt jobbigt. Vilket egentligen är korkat, för om något skall hända så är det väl ändå bättre att inte alla är med och drabbas? Men min resfeber är inte logisk. Och den blandas med tiger-bo-tänket. Att alla måste räddas, och absolut ingen får lämnas bakom.

Det har blivit bättre, absolut. Men den finns fortfarande kvar. Oron över att kanske inte komma tillbaka. Och vad händer då? En av tigerungarna är ju kvar hemma. Att han har en pappa som såklart finns där för honom, det raderar Resfebern fullständigt bort. Tankarna spinner. Har jag ordning på pärmen med alla försäkringar och annat av intresse? Herregud jag har inte städat ordentligt hemma, nu får de andra ta hand om det. Och min underklädeslåda i sovrummet… åhh nej, jag rodnar under täckfilten. Och hur skall det gå, vem skall curla min stora tigerunge, unghannen, när jag är borta? Hur skall han klara sig utan sin Tigermamma? Jag försöker tänka på det lite humoristiskt men det går inte riktigt hem. Inget är roligt just då. För min resfeber är faktiskt helt allvarlig. Jag känner ångesten komma krypande. Illamåendet. Och jag vill helst springa upp i hallen, packa upp och riva passet i små små delar. Men jag ligger där och vrider mig tills klockan på mobilen visar 0310. Då sätter jag i desperation på radion på Lugna Favoriter, och ser man på, nu kommer John plötsligt tillbaka. Han fick antagligen inga andra napp. Han nöjer sig nu med bottennapp och är till och med danssugen.

Så jag somnar äntligen och får en och en halv timmes behövlig skönhetssömn innan det är dags för avfärd. När jag halvt medvetslös klockan 0530 sitter i taxin får jag ett sms som säger ”Mamma, Ha de bra”. Och ett rött hjärta. Tigermamma-hjärtats bultande övertrumfar sömnbehovet så jag lägger armen om vår fantastiskt förväntansfulla tolvåring och tar ett nuärdetdagsförsemester-foto.