Första intervjun iförd sommarklänning på vintern

Det är inte helt lätt att göra helheten rättvisa när min tolvåriga fotograf inte är på plats.  Resultatet av gårdagens garderobshopping ser alltså inte så värst slående ut på fotot. Men det blev trots detta ännu en lyckad hemma-shopping och det är ju verkligheten och inte det lilla som fastnar i kameran som räknas. Och det är så otroligt billigt här i min egen shop! Love it!

Denna gång skulle outfiten användas när jag genomförde min första regissörs-intervju. Eller okay, min första intervju för någonting över huvud taget. Om man bortser från en skol-telefonintervju med Munkfabriken i Torp för fyrtio år sedan.

Så jag var lite (=mycket) nervös. Filmen, en dokumentär, hade jag tittat på kvällen innan och frågorna memorerade jag med olika tonfall för mig själv i köket på morgonen. Jag var rädd att jag skulle känna mig som Hugh Grant i filmen Notting Hill från 1999, där han av misstag blev förväxlad från en uppvaktande ung man till att vara en journalist som skulle intervjua den världskända skådespelerskan om porträtterades av Julia Roberts. Tagen på sängen sa han därför att han var från tidningen Horse & Hound och ställde diverse frågor som inte hade det minsta att göra med filmen som var en science fiction och utspelade sig i rymden. (där varken hästar eller hundar brukar förekomma speciellt frekvent). Underbar film! Har sett den säkert tio gånger.

Det gick i alla fall bättre för mig, än för Hugh Grant, det måste sägas. Jag svarade på teamets frågor om vad jag tyckte om filmen, med mina darrande ben gömda under kaskader av siden från Odd Molly. Utan att staka mig en enda gång. Jag undrade nästan vem det var som satt där i stolen och lät så … cool och film-professionell. Därefter ställde jag själv de frågor jag hade förberett medan jag inövat la huvudet intresserat på sned och fixerade blicken på personen som pratade utan att se fanatiskt stirrande ut (googlade detta trix innan sessionen). När jag reste mig och tog i hand så sa en av mina intervjuoffer uppskattande: ”I like your style. Its like the 70s meets today. Cool” Åh, han gillade min garderobshopping! Jag blev jätteglad och var på precis på väg att säga ”Thanks. Mee too!” Men jag kom på mig i sista stund då det skulle ha kunnat misstolkas och advokater kunnat storma rummet. Jag nöjde mig därför med enbart ”Thank you”, log och sedan var det klart. Phew. Jag har gjort en professionell intervju! Heja mig!

Nu hade jag förstås tryckt på fel knapp för inspelning på mobilen men jag kastade mig istället ner på närmaste fik för att krama så mycket som det bara gick ur minnet innan det försvann.

Så gårdagens garderobshopping blev åter igen alltså lite hippie tema. Jag känner hur jag alltmer går tillbaka till min tidigare förkärlek för lager på lager, svepande tyger och moderomantik. Men det är härligt. Jag älskar ju volym, spets, volanger…och päls.

Igår hittade jag min ursnygga Pancho-klänning från Odd Molly. En helt fantastiskt vacker maxiklänning i siden som bara har fått lämna galgen ynkliga två gånger tidigare. Men varför bara bära såna här klänningar på sommaren? Är inte det slöseri? Med en vit långärmad topp som går upp lite i halsen för att värma … och okay dölja tupp-halsen,  och två par tights under så …voila… ut kliver en höst/vinter-outfit!

För att göra det hela ännu mer säsongsbetonat så hittade jag en stickad väst med päls från H&M att ha över klänningen. Västen låg gömd längst in i min alldeles egen koft-och tröj  butik på övervåningen. Tänk vad lyckligt lottad jag är med så många egna butiker.

Till detta blev det mina underbara over-the-knee mockastövlar som inköptes i Italien för ett antal år sedan.  Mina dyraste stövlar någonsin. Jag rodnar fortfarande över slöseriet. Efter någon säsong tappades de, till min stora förtret,  bort men hittades efter tre år (!) i ett skåp på mitt tidigare arbete. En före detta kollega mailade mig ” M-L vi har hittat ett par ursnygga stövlar här på kontoret. De ser ut som dig. Långa, speciella och med massor av stil” Nej hon hade inte sett mig på ett tag, men ändå … jag har lust att rama in det där emailet och sätta upp det på väggen, som ett … diplom… från en svunnen tid.
Även om det är korkat och lite obegripligt att tappa bort ett par stövlar så finns det ändå en positiv aspekt: de är som nya när de väl hittas! Och visst är de snygga?

Till detta ett av mina nyare favoritsmycken runt halsen. Detta fick jag helt oförhappandes av en väninna som inte bara tittade på utsidan men också såg min insida. Det senaste året har jag kunnat ha det på varje dag, för hur bedrövlig jag än har sett ut på utsidan så har insidan varit ännu mer trasig och härjad. Ibland känns det så bra med såna här smycken som ”säger något” . En liten känsla av statement och igenkännande.

Summa summarum av dagens garderobshopping som inte kostade en krona:
Pancho maxiklänning från OddMolly 2015
Långärmad vit topp från KappAhl 2016
Stickad väst från H&M 2011
Italienska mockastövlar 2013
Accessoar: Simba, 2 ½ årig bernersennen