När livet slår till med en käftsmäll

När allt känns komplett, när harmoni, lycka och framtidstro äntligen har krupit in i alla vrår, då slår livet till med en käftsmäll. Det slår så hårt så att man tappar andan och undrar om man någonsin skall kunna andas fritt igen.

Vår vackra fina älskade Malin. Vårt solsken. Vårt hjärta. Det bästa av allt gott kombinerades i dig. Och nu finns du plötsligt inte längre. Från en dag till en annan. Det är ofattbart. Gräsligt. Grymt. Orättvist. Och det gör så förfärligt pinande ont, ända in i själen. Det har gått över en vecka nu men jag kan fortfarande inte tänka tanken ut för då känns det som om att jag skall gå sönder. Som om att något skall brista på insidan och att jag kommer att drunkna i det som väller ut.

För bara några veckor sedan ringde du och berättade att du för första gången skulle bli mamma. ”Du skall bli mormor” sa du till pillemariskt skämtsamt mig. För trots att du redan, utan konkurrens, har världens finaste mamma som du alltid har älskat så innerligt så har jag fått förmånen att vara vad du själv kallade din extramamma. Jag tror att du vet vilken bonus och glädje det har varit för mig, ända sedan du var liten. Bara några dagar innan världen förändrades såg jag ditt ansikte skina av glädje när du pratade om hur mycket du såg fram emot julen som skulle firas hos er i år. Du pratade om bebisen i magen och vi skojade om att du äntligen snart skulle övergå från att känna dig lite smyg-mullig till bara stolt gravid. Du längtade efter att få en stor mage och efter er lilla bebis. Och du pratade om hur glad du var att du nu skulle få dela upplevelsen att vara förälder med dina älskade systrar. Ni tre som stod varandra så nära som någon kan göra. Ni levde inte var för sig utan i varandra, med varandra och alltid tillsammans. Varje dag. Ni var som en person fast ni var tre. Ni förstod varandra utan ord. Den mest nära trio man kan tänka sig, med ett till synes obrytbart band som många säkerligen avundades er. Och du var och är en stor del av limmet som svetsade ihop er. Deras sorg och förtvivlan är oändlig. Precis som den är för din älskade mamma och pappa och Sebbe som du delade ditt liv med. Den sorgen går inte ens att greppa. Den är större än livet.

När jag stod vid din sjuksäng efter den längsta resan någonsin mellan Stockholm och Göteborg såg du så fridfull ut, trots maskinen som hjälpte dig att andas. Som om att du bara hade somnat en stund. Det var verkligen DU som låg där så det läkarna sa gick inte att ta in. Det gick inte att förstå. Mitt i chocken ville jag vara arg på någon. Hitta någon att skylla på. Någon att skrika på och slå på. Hur kunde det hända? Du är ju så ung! Du hade hela livet framför dig! Det borde vara någon annan där i sängen. Någon som redan har levt sitt liv, någon som var klar. Inte du. Aldrig du. Att vara arg känns bättre, för stunden. Men sedan tränger den på igen, den där hårda kvävande solkiga tryckande känslan som lägger sig som en blöt filt över bröstkorgen, stickandet i kroppen, darrningar i händerna…. och då finns det inte längre plats för ilska.

Att säga farväl till dig är något av det svåraste jag någonsin har gjort. Jag ville bara skaka om dig. Bönfalla dig att vakna. Skrika åt dig att slå upp dina fina glada ögon och säga att allt blir bra. Att det bara var en dröm. Det kändes stundtals som om att vi var med i en film och att du strax skulle ställa dig upp, skratta på ditt speciella sätt och säga att det var dags att byta roll. Jag tryckte flera gånger din varma hand i hopp om ett mirakel, att du plötsligt skulle ge mig ett tecken på att du ändå fanns där bakom dina slutna ögon. Jag ville hålla om dig, krama dig och få allt ont att försvinna. Jag ville ta bort alla slangar, ta upp dig i famnen, bära hem dig och bara fortsätta klappa på dig. Men istället kysste jag dig på pannan, strök med handen över din fina lena kind och berättade flera gånger vad du redan visste, vad du alltid har vetat; att du är mitt lilla hjärta och hur oändligt mycket jag kommer att sakna dig, varje dag i resten av mitt liv.

Många sa alltid att vi var så lika du och jag. Både på insidan och utsidan. Vi hade samma goofiga humor, vi gick på samma sätt och hade samma rörelsemönster, vi valde alltid samma kläder på galgarna i butikerna och du kom alltid och rekade när det var dags för garderobsrensning hemma hos mig. Du var alltid noga med att göra rätt för dig och du tog ofta på dig mer än vad som behövdes, både privat och på jobbet. Du var en av de människor som det alltid var lika enkelt att skratta och gråta med som att sitta tyst med. Och man kunde aldrig sitta på var sin sida av soffan för kramar och närhet var en del av ditt sätt att umgås och vara. Där fanns alltid en hand i min, en fot som snuddade eller också kurade vi helt enkelt under samma filt, alltid nära nära…. Så ja, det stämmer att vi var lika. Jag kände så ofta igen mig i dig. Och jag var alltid så stolt över dig. För ditt hjärta, din omtänksamhet, ditt positiva sinne, din envishet och att du strävade efter vad DU tyckte var viktigt. Men även om vi är lika så har du alltid varit så mycket mer. Du är så väldigt mycket din pappa, din mamma och dina systrar Sandra och Sofie men framför allt –  dig själv. Vi har så många fina medlemmar i vår familj men du…du var liksom hjärtat. Navet. Du var det rena, fina och älskvärda. Du var den som alla drogs till. Den som alla kände sig hemma med. Den som spred så mycket glädje. Den som medlade och alltid tog sig tid för andra. Ibland så mycket att man blev orolig för att dina axlar inte skulle orka bära allt. Man hör ofta att det är lätt att glorifiera den som går bort. Men allt som sägs om dig är precis vad det är. Det behövs ingen glorifiering. Ända sedan du var en liten flicka med en hjälm av mörkt hår på huvudet har du varit den med det allra största hjärtat i hela världen. Jag tror att du var allas vår stora kärlek.

Idag när realiteten har börjat kicka in får tanken på att du är borta mig att undra vad livet egentligen går ut på. Varför händer sånt här som gör så ofattbart ont? För det finns absolut ingen som helst mening med det.. Ingen alls.  Ödet kan, precis som December, fara åt helvete. Och att jag själv känner så här starkt, gör tanken på hur dina systrar, din pappa, mamma och Sebbe måste känna, nästan outhärdligt att tänka på. Det enda som tröstar mig, är tanken på att du var lycklig och att du slapp lida.

Jag lovar dig finaste Malin, att vi som saknar dig så oändligt, vi skall försöka hjälpas åt och ta hand om varandra. Och vi skall aldrig någonsin sluta prata om dig. Du kommer att vara en del av vårt liv var du än är. Vi skall försöka leva i din anda och på så sätt ha en del av dig kvar.

Det kommer att bli så oändligt tomt efter dig hjärtat men jag är så tacksam över att ha fått ha dig i mitt liv i alla de här åren.

Vila i frid älskade flicka

20239_1249308724330_201353_n

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *