Man måste gå rätt igenom sorgen

Idag är det precis två månader sedan vår älskade Malin gick bort.

När man förlorar någon skulle det, på ett sätt, vara lättare, om allt hände på en gång. Och då pratar jag om sorgen. Att sorgen kom i ett enda stort fruktansvärt jordskred. Bara en gång.

Om minnet av hennes röst, hennes skratt, hennes kroppsspråk och hennes sinne för humor bara försvann som när en trollkarl svänger med sitt magiska spö och det kommer en puff rök…. Och sedan ingenting.  Nu ser du det inte längre! Gå vidare. Fortsätt leva. Som om att man kunde resa sig upp och gå rakt och stadigt efter att man bara en enda gång behöver ligga i den leriga gropen av ett sargat hjärta.

Men det är inte så det är. Istället försvinner alla levande bevis på hennes existens som en våg på stranden, och vågen blir allt mindre ju mer som vinden avtar. Och man vet, att till slut kommer det inte att finnas någon våg som kommer tillbaka med den tydliga närvaro som var hon. Det är en insikt som känns som en lång och utdragen känsla av förtvivlan. Något som man vet kommer, men man kan inte göra något åt för att hejda.

För varje ny dag markerar ytterligare en rotation av jorden, ytterligare en soluppgång och en solnedgång som placerar mig….oss alla, ännu längre bort från den senaste gången vi såg henne, den senaste gången vi hörde hennes röst, den senaste gången vi kramade om henne eller höll hennes hand i vår.

Och det finns inget botemedel mot tiden som okänsligt marscherar pÃ¥. Som om att den inte förstÃ¥r att vi bara vill att den skall stanna. Det finns inte ens en “paus” -knapp som vi kan trycka pÃ¥ för kunna hämta andan och lÃ¥ta hjärtat förstÃ¥ den verklighet som kroppen och själen till slut mÃ¥ste acceptera.

Små saker som är obetydliga för dem omkring oss faller sönder till stoft mellan våra fingrar. Och vi vet att vi så småningom blir tvungna att sopa upp dem och lägga undan dem för alltid. Men man vill ju inte det! Man vill stoppa tiden. Behålla alla levande minnen. Allra helst gå tillbaka i tiden. För att ändra framtiden. För det känns så fel, så orättvist. Som att ha blivit lurad av livet.

Hennes vänner kommer att gå vidare, hitta nya jobb, gifta sig, få barn och uppleva andra spännande och utmanande livshändelser. Händelser som kommer att påminna om att hon aldrig fick möjlighet att göra detsamma. Vi kommer aldrig att få hålla hennes barn, hålla ett tal på hennes bröllop (vilket jag redan hade skrivit klart i mitt huvud), låta henne baka en tårta till mitt eget (om det någon gång händer, men vi visste redan hur den skulle ha sett ut) eller ha henne och den kommande familjen här på varma sommardagar igen.

Den subtila och ständiga förändringen som tiden orsakar håller mig ur balans. Så fort jag tror att jag står stadigt på en ny platå av förlusten, så rör sig jorden under mig och jag snubblar igen.

För det är ju så, att när någon man älskar helt oväntat dör, så förlorar man inte den personen på en gång; man förlorar henne i bitar under en lång tid.  Man förlorar henne vid sista andetaget men också när de sista praktiska sakerna med begravning, bouppteckning och annat är över, när posten slutar komma, när hennes doft bleknar från saker och kläder som finns kvar, när sms-konversationer försvinner på mobilen för att man har en inställning på max trettio dagar, när man har valt ut och ramat in alla favorit-fotografierna och placerat dem på hyllan, när hennes födelsedag passerar, när hon inte är med på alla andra högtidsdagar….

Jag vet att man inte kan lägga en sorg bakom sig genom att gå runt den, utan man måste gå rakt genom den. Det finns inga genvägar. Livet upprepar sig aldrig och ingenting blir riktigt som förut. Jag läste någonstans, och har själv i någon tidigare post beskrivit, att det känns som om att något av sig själv har blivit amputerat. Jag vet att krafterna så småningom kommer tillbaka och man kan ta sig fram på kryckor. Man får en protes som man lär sig gå riktigt bra med. Det kanske inte ens märks att man bara har ett riktigt ben. Men man kommer ändå att förbli enbent, och man kommer troligen hela livet då och då få ont i stumpen. Många saker som man kunde göra förut, kan man aldrig mer göra. Knappt ett ögonblick kan man själv glömma att man har förlorat ett ben. För hela livet har förändrats.

Men idag är det, trots milstolpen på två månader och en avtagande vind, en dag då jag står stadigt på min nya platå efter dygnets rotation. Jag känner ledsnad men lugn. Och jag tänker på minnen med ett milt leende, för jag kan fortfarande höra hennes skratt tydligt.

Jag saknar dig Malin

0 thoughts on “Man mÃ¥ste gÃ¥ rätt igenom sorgen”

  1. Både du o Tompa har gåvan att skriva, ligger i släkten tydligen. Detta var otroligt vackert skrivet som det andra du skrivet om Malin. Lider o känner med er o hela familjen / kramar Janne

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *